Novell: Det som förväntas

*Ptssssssschh…*
Dörrarna gled upp med samma välbekanta pys som alltid. Innanför dem satt fyra stycken personer, och stirrade på mig som om jag avslöjade dem i något väldigt privat. De fyra var olika till ålder, utseende, stil, hårfärg, ögonfärg, etniskt ursprung, ingen var den andra lik. En av de saker som är speciella med tåg. Om jag gillade det eller inte, det visste jag inte.
Med två osäkra steg passerade jag de fyra, som åter fördelade sin uppmärksamhet på dagens metro, på sin mobil, på killen i hörnet som hon tyckte hade kastat en snabb blick på henne. Jag, för min del, hamnade öga mot öga med en vagn full av människor, alla lika olika varandra,  alla med samma destination men med olika mål.

Ett tomt säte tillkallade min uppmärksamhet, och jag bröt ögonkontakten med den där tjejen i änden av vagnen. Hon kastade tvivlande blickar på mig, rynkade på näsan, undrade om jag verkligen menade allvar.
”Glöm det, grabben.”
Jag satte mig på det inre av de två sätena, och drog av mig jackan. Kepsen lämnade jag på, det gjorde jag alltid, utom när jag var hemma. Det var min sköld mot världen, med den kunde jag försvinna och smälta in i mängden, bli en av tusen andra.  Jackan lade jag på sätet bredvid mig, detsamma gjorde jag med axelväskan, för att effektivt demonstrera att platsen inte var upptagen men inte heller ledig. Håll er borta från mig, jag bits inte men tro fan att jag inte heller uppskattar ert sällskap.
Jag lutade huvudet mot fönsterrutan, och såg ut över järnvägsspåren, ut över perrongen, ut över människorna, ut över staden och alla de bilar, alla de människor som skyndade sig genom livet för att hinna med så mycket som möjligt. Hur många av dem nådde egentligen upp till de mål de hade satt upp? Hur många hade så bråttom med att hinna med så mycket som möjligt, att de glömde bort vad de egentligen ville göra?
Vilka de var, under den där pretto jackan och blekta leendet. Verkligheten knackade åter på dörren, när min väska landade i knät på mig. Jag blickade upp mot den som hade gjort intrång i min privata borg.
”Hey grabben, flytta på väskan nu vad fan, så jag kan sätta mig för helvete…” Jag flinade mot honom, det var vad som förväntades av mig och de förväntningarna levde jag upp till, även idag. Väskan ställde jag ner på golvet, i avtrycken från de tusentals skor som hade vilat där under åtskilliga tågresor.
”Hehe, fan vad tid du tog på dig då!” Det var min mun som talade, mina ord från mina stämband som ändå kändes helt främmande. Var det verkligen jag som pratade, var det ställt bortom alla tvivel att de orden var mina egna?
”Men vad fan, skulle du ha sett ju, polacken ramlade asså… Var ba fan helt sjukt kul asså…” Och jag flinade. Och flinet blev ett skratt, och så satt vi där, han och jag, vi skrattade åt polacken som hade ramlat och slagit sig och det hade ba fan varit sjukt kul.
Det förväntades av mig. Vad annat kunde jag göra?