En varm sommar.
En värme olik hetta spred sig i min kropp, och den ovanligt svala junimånaden hade inte ett dugg att göra med saken. Från din hand i min, en värme genom kroppen och ett leende på mina läppar. Tidiga mornar, en sol som stiger över horisonten, ett kyligt bad och en buss in till staden. En fågel i ett träd förkunnar sommaren, en ensam blomma på en lerig äng förkunnar hopp. Din hand i min, och jag förkunnar kärlek.
En kylig sensommar.
Solen stiger plötsligt upp senare på mornarna, och går ned tidigare på kvällarna. En brist på värme och sol lägger en skugga över mitt bröst, och inte ens din närvaro kan tygla mina tvivel. Jag ser på dig, du ler, jag ler, och jag frågar mig: Vad ler jag åt? Är det den tomrum i mig som du inte längre kan fylla, är det den kyla i mig din värme inte längre kan råda bot på? Ett samtal en natt så sen att det är en morgon, två brustna hjärtan, mitt och ditt. Morgonen därpå har kylan fryst mitt hjärta till is, och jag försöker att förbise det faktum att du inte längre står med mig, mot vindarna.
En frusen höst.
Lyckan är bara ett minne, och jag förtränger även det. Trädet lossar banden till sina löv, och jag talar inte längre med dig. Solen försvinner under ett moln av mörker, och värmen är inte mer än ett avlägset minne. Kylan tränger sig på, och den brist på värme jag har i mitt hjärta beblandar sig med kylan av den stundande vintern. Jag kan le igen, om så bara för stunden, om så bara för vintern. När sommaren åter kommer med sin värme kommer kylan i mitt hjärta att göra sig påmind, och mitt leende kanske då falnar, men nu… Jag kan le. Kan du?
Inga kommentarer hittills ↓
Det har inte publicerats några kommentarer ännu.