Anders Norén

Hon öppnade ögonen, våt av svett. Hon kunde inte se något i det mörka rummet, men det behövdes inte. Hon visste vad som fanns där, inne i mörkret.
”Inte igen”, viskade hon. ”Snälla.”
Hennes böner var obesvarade, och hon visste det. Vad som än fanns där inne i mörkret, så skulle det inte försvinna förrän hon hade konfronterat det. Även den här natten skulle hon möta vad (vem?) som än fanns där ute, och efter det skulle hon åter falla in i orolig sömn. Den skulle vara fylld av mardrömmar, och först ner dagens första solstrålar sken genom fönstret skulle hon vakna.
Hon satte sig upp, och sträckte sig efter sina glasögon på sidan av sängen.

När hon vaknade morgonen därpå, var hennes nattlinne och sängkläder blodiga. Framför sängen låg en död katt, uppskuren från magen till halsen. Kattens huvud var spetsat på ett spjut i änden av sängstommen, och stirrade på henne med kalla, döda ögon.

”Maria Enberg, antar jag? Jag är glad över att vi kunde träffas.”
Han reste sig upp från skrivbordet av mörk teak, och sträckte fram en hand som verkade vara för stor för honom, likt resten av hans kropp. Han var en liten person i en stor kropp. Maria fattade hans hand i en dålig ursäkt till handskakning, och satte sig sedan ned.
”Jag heter Charles Robertsson, Maria.”
”Är ni en psykolog?” frågade hon prompt, bekvämt tillbakalutad i den läderklädda fåtöljen.
”I princip”, sade han, och satte sig ner. ”Egentligen har jag en annan titel, men den använder jag inte ens själv.”
”Men du är en hjärnskrynklare i alla fall, eller?”
”Jodå, det är jag”, sade han, och log brett.
Han såg på den lilla flickan, som trots sitt unga utseende verkade mogen till sättet. Hon var kort och smal, och verkade vara runt sexton, sjutton år gammal. Hon hade långt, mörkt hår, som sträckte sig ner längs hennes rygg. På hennes näsa vilade ett par glasögon, små och diskreta. Hon såg självsäker ut, och verkade inte alls bortkommen i det flådiga kontoret med fina möbler och en storvuxen psykolog i kostym.
”Så, du är här för att prata lite med mig om dina nattliga problem”, sade han och satte på sig ett par glasögon som hade legat på skrivbordet. Hon nickade. ”Då så, vi kan väl lika gärna börja direkt. När började dina syner?”
“Jag vet inte om jag skulle vilja kalla det syner”, sade hon. ”Jag liksom, jag vet inte… Det känns så väldigt äkta, om du förstår? Som om jag inte drömmer överhuvudtaget.”
”Fortsätt.”
Hon berättade för honom om natten innan, och om den döda katten framför hennes säng. Han höjde inte ens på huvudet när hon berättade om katten, som om det var något han stötte på dagligen i sitt yrke. Av någon anledning tvivlade hon inte på att det var just det som han gjorde. När hon hade talat klart, satt han tyst ett ögonblick och såg ner på anteckningsblocket som han sporadiskt hade skrivit ner saker i. Efter ett tag bröt han tystnaden.
”Men du minns alltså ingenting alls från drömmarna, menar du?” Hon tvekade en aning.
”Jag tror faktiskt att jag, vid något tillfälle, såg ner på min egen kropp, när jag låg och sov.” Hans blick lämnade nu anteckningsblocket, och mötte hennes. ”Det är bara som jag tror, liksom… Jag vet inte säkert.” Han såg på henne med sin hårda, blåa ögon, och hon tvingades sänka blicken.
”Det finns något som påminner om det du talar om, fast aldrig har jag… Nåväl”, avbröt han sig själv. ”Det är hur som helst inte mitt område. Jag kontaktar dig om någon dag, Maria, så ska jag försöka få kontakt med en man inom det här området. Jag är rätt säker på att du har hört talas om honom”, tillade han. ”Han heter Dr. John Wellington.” Hon tyckte till av igenkännande.
”Killen från tv-såpan ’Husen som gud glömde’?” Han blottade tänderna i ett leende.
”Ett program som har framställt honom med en allt annat än smickrande bild, men ja, det är han. Han är inte alls som han verkar vara på tv”, tillade han när han såg hennes rynkade näsa. ”John och jag har några gemensamma intressen, och när det gäller paranormala aktiviteter så finns det ingen kunnigare.”
”Paranormala aktiviteter, som i spöken?”
”Mer allmänt, ja, men i ditt fall är det något annat. Jag vet alldeles för lite inom området för att kunna säga säkert, men återkom om några dagar så vet jag mer då.” De tog farväl, och Maria lämnade honom i sitt kontor, försjunken i tankar och funderingar.

De senaste tre dagarna hade Maria inte sovit alls. Hon var rädd för att något i stil med den döda katten skulle upprepas, och hon vägrade att ens försöka att somna. Hennes föräldrar var oroliga för henne, och det var med lättnad de sa att Charles hade hört av sig och bjudit in henne till praktiken senare samma dag.
Maria fick vänta länge innan hon blev insläppt till Charles arbetsrum, och hon satt och läste en skvallertidning när hans sekreterare så bjöd in henne att stiga in. När hon så gick in i arbetsrummet verkade Charles vara inbegripen i en lågmäld diskussion med den man Maria kände igen som Dr. John Wellington. De tystnade när Maria stängde dörren bakom sig, och Dr. John Wellington steg fram mot henne med snabba och stadiga steg. Han sträckte fram sin seniga hand, och log ett brett leende.
”Maria Enberg, vad trevligt att till slut få träffa er. Charlie har berättat mycket om er de senaste dagarna.” Maria greppade hans hand, och han skakade den febrilt.
”Kul att vara på tapeten.” John svarade med ett bullrigt skratt, som ackompanjerade hans torra röst utmärkt. Hon tvivlade inte en sekund på att det var väl inövat.
”Har du sovit mycket de senaste dagarna?” Charles hade gått fram till dem.
”Inte alls, om jag ska vara ärlig”, sade Maria.
”Av förklarliga skäl”, insköt John, ”och det borde underlätta vårt arbete senare ikväll.”
”Vilket arbete?” John såg på henne.
”Har du inte berättat för henne, Charlie?”
”Ärligt talat, nej”, sade Charles. ”Jag har inte talat med henne alls de senaste tre dagarna.”
”Nå, då har vi väl en del att förklara för dig. Låt oss sätta oss ner, så ska vi besvara alla dina frågor. Du har säkert många, men vi har gott om tid. Stressa inte.”

Efter en halvtimme hade Maria fått svar på de flesta av sina frågor, och hon valde att låta bli att ställa de resterande då hon redan hade en rungande huvudvärk. Charles hade mest suttit tyst medan John förklarade saker och ting för henne, och hon insåg att hon hade avfärdat honom som ett TV-fenomen allt för tidigt. Han verkade veta vad han talade om.
Han sa att det lät som att hon var drabbad av ett tillstånd som kallas ”out of body experience” på engelska, förkortat OOBE. Det svenska namnet är UKU, utanför kroppen upplevelse. Trots att vetenskapen i många år hade ställt sig tvivlande till dess existens, så hade nyliga undersökningar visat att det faktiskt är möjligt, och något som talade för det är att ”Project Stargate”, som involverar UKU eller fjärrsyn, är ett av de längst statligt sponsrade forskningsprojekten i USA. Det enda problemet var, ansåg John, att det aldrig fanns bevis på att någon hade uppvisat fysisk kapacitet under dessa tillstånd.
”Som en logisk person”, insköt Charles, ”ställer jag mig högst tvivlande till det här snacket om UKU, men jag kan för allt i världen inte föreställa mig vad annat det kan vara.” John skakade på huvudet.
”Stackars Charlie, som aldrig tror på något som han inte ser med sina egna ögon. Du kommer att ha ett väldigt tråkigt liv om du ska hålla på så här.”
”Kalla mig inte Charlie”, snäste han. ”Dessutom håller det mig ute ur skvallerpressen, till skillnad från vissa andra.” John svarade inte.
”Men hör ni, vad var det för arbete ni pratade om? Vad händer ikväll?” John nickade mot Charles, som tog till orda.
”Med ditt tillstånd så vill vi övervaka dig när du sover inatt. Naturligtvis skulle vi inte göra det hemma hos dig”, tillade han, ”utan i så fall skulle vi behöva göra undersökningarna i Johns laboratorium.” Maria såg på honom med stora ögon.
”Jag kommer väl inte att behöva ha sådana där stora maskiner kopplade till mig, och så?” frågade hon oroligt. John skrattade högt, och Charles kunde inte göra annat än att dra lite på läpparna han också.
”Science fiction filmerna har överdrivet det där lite. Vi kommer bara att behöva hålla koll på vanliga saker, som din puls, din kroppsvärme, dina hjärtslag och så vidare. Det kommer vi inte att behöva några stora maskiner till, även om principen är densamma.” Maria ryckte på axlarna och försökte se likgiltig ut, men vid blotta tanken av att sova såg hon en bild av den döda kattens huvud framför sig.
”Så länge jag får för mina föräldrar ska det väl gå bra”, sade hon, ”och det borde inte vara något problem. De blir bara glada över att jag inte hamnar på mentalsjukhus.”
”Då så”, sade John med ett flin, ”det avgör väl saken. Ring upp dina föräldrar, så åker vi hem till mig så snart den saken är ordnad.” De två gick ut till receptionen, och lämnade kvar Maria i arbetsrummet. Samtalet med hennes föräldrar tog inte en lång stund, och efter att ha lovat att hon skulle ringa upp dem första hon gjorde morgonen därpå var hon redo för att åka.

Från utsidan såg byggnaden ut mer som en bostad än ett laboratorium. Det låg någon mil utanför staden, inne i skogen, och var till utseendet inte annorlunda än någon annan av byggnaderna i området, vilka var rätt få. Det hade nu nästan hunnit bli mörkt, och de gick tillsammans in i huset. Hon tog av sig skorna i hallen, och lämnade John och Charles bakom sig när hon såg sig omkring. I det som kunde ha varit ett vardagsrum var det fullt av datorer och bildskärmar, och genom ett stort fönster på andra sidan väggen kunde man se en säng. På sidorna av sängen hängde spännen. Hon anade vem sängen var framställd för, och rös vid tanken. Hon ville verkligen inte sova.
”Är du okej med det här?” Charles hade gått fram till henne. Hon log, och hoppades att det inte såg alldeles för krystat ut. ”Jag och John kommer att finnas här hela tiden och hålla uppsikt över dig, så du behöver inte vara orolig.” Maria tyckte att det var en dum sak att säga; det var klart att hon var orolig.
”Varför har sängen spännen?” Charles följde hennes blick genom fönstret, och log sedan ett uppmuntrade leende när han åter såg på henne.
”Bara ifall du skulle få för dig att gå i sömnen.” Hon kunde inte se humorn i det.

”Mår du bra?” frågade John när han spände fast henne i sängen. Spännena satt löst, men det kändes ändå obehagligt med det sträva tyget. Hon hade bytt om till ett vitt nattlinne, och kände sig lite förlägen inför mannen.
”Jadå, jag mår bra”, sade hon men tänkte något annat. Hade hon inte varit så väldigt rädd hade hon förmodligen tyckt att hela situationen var väldigt lustig. John och Charles sa hela tiden att de var där för henne om något hände, men hon visste att de inte kunde hjälpa henne från sig själv. I hennes ”drömmar” var det bara hon, och det där, det andra. Det där, som gömde sig i mörkret.
”Då så.” sade han och backade ett steg. ”Jag och John kommer hela tiden att hålla uppsikt över dig genom fönstret, och vi kommer att se till att inget händer.” Han blottade tänderna. ”Jag har gjort det här många gånger förut, Maria. Det är inte alls någon fara.” Maria besvarade leendet, men hon kände sig varken självsäker eller lugn. Tvärtemot kände hon hur en trötthet började lägga sig över henne. Även om sängen var obekväm, så var det den första sängen hon hade legat i på tre dagar, och de sömnlösa nätterna började ta ut sin rätt. När hon stängde ögonen lämnade John rummet, och snart sjönk Maria in i djup sömn.

”Hur mår hon?” frågade Charles, som stod och såg på henne på andra sidan av glaset. Skärmarna runt om honom visade upp diagram av olika slag, som alla påvisade Marias hälsa. Livet sammanfattat på ett par skärmar, tänkte han. John satt på en liten datostol, och stirrade på en av dessa skärmar. Han lutade sig framåt ytterligare några grader, och hans näsa snuddade nästan vid skärmen. Han snurrade sedan runt på stolen, och satte fart mot en annan av skärmarna.
”Alla värden är normala, såvitt jag kan se. Det enda som har förändrats är hennes puls och EKG, som har sjunkit något, men det är knappast ovanligt för någon som sover heller.” Han reste sig upp, gick fram till det runda bordet mitt i rummet och plockade upp en kaffekopp med orden ”If you see mer unning, try to keep up!”, ett citat som även om det inte syftade på Johns yrke säkert passade honom utmärkt. ”Jag tror inte att vi behöver oroa oss nämnvärt för henne, Charles. Det kan ju vara så att det bara är drömmar.” Charles mumlande instämmande, men han förkastade Charles ord. Det var mer än bara drömmar som Maria hade i huvudet. Charles hällde i sig det sista av kaffet, och skakade till kaffebryggaren. Den sista slurken skvalpade högljutt i det lilla tysta rummet, och han såg besviket på den.
”Jag måste verkligen skaffa en större kaffebryggare”, sa han bedrövat. Den han hade nu användes vanligtvis till campingturer och rymde runt tre liter, men så var de båda också inbitna kaffedrickare. ”Ska du också ha några koppar till?” frågade John honom, och Charles ryckte på axlarna.
”Det kommer nog behövas”, sade han, och John vände på klacken mot köket. Natten är väl långt ifrån över än, tänkte Charlie.
Han skulle bara veta.

Är du rädd?
”Rädd, rädd, rädd.”
För vad?
”För dig, för det du står för och för det du gör. Jag hatar dig.”
Vi är samma person, du och jag. Jag finns i dig, jag är dig.
”Nej, du ljuger. Du är inte som mig, och jag är inte som dig. Du är galen, jag hatar dig.”
Galenskap finns i oss alla, men alla är inte lika duktiga på att uttrycka den som vi är.
”Jag är inte du!”
Det är dags, Maria. Vår stund har kommit.
”Jag vill inte, jag tänker inte göra det!”
Jodå, du kommer att göra det, Maria. Du har inget val…

Och sängens spännen lossnade.

Charles satt bekvämt tillbakalutad mot stolen och stirrade på sina anteckningar från samtalet med Maria, första gången de hade träffats. Det var bara tre dagar sedan, men de tre dagarna hade varit de mest intensiva i hans liv. Han hade diskuterat Maria med forskare och vetenskapsmän från hela landet, och noggrant noterat varje stavelse de yttrade. Han kände sig ung och otillräcklig för att behandla sin patient, men hon hade kommit till honom. Han hade inget val.
Han ryckte till när han från köket hörde ljudet av porslin som går sönder. Han reste sig upp från sin stol och såg på korridoren utanför rummet. ”John!” Inget svar. Han lämnade rummet, utan att se på sängen på andra sidan glaset. Sängen var tom, och där Maria tidigare hade legat var madrassen våt av svett.
Han hörde ett ljud från köket, något som släpades över golvet. Han rundade hörnet, och fick full insyn i det upplysta köket. En stor röd pöl hade bildats, och ovanför den pölen stod Maria, men faktum var att hon inte såg ut att vara i rummet överhuvudtaget. Hennes kropp kastade ingen skugga, och han kunde se spisen bakom henne. Hennes vänstra hand och större delen av armen var fläckig av rött blod, och hennes nattlinne var inte längre lika vitt. Från eggen på kniven hon höll i droppade blod ner på golvet. Den andra handen hade ett fast grepp om Johns bruna hår, och höll upp hans överkropp. Halsen delades upp av en skåra, från vilken rött blod strömmade och rann ner för hans kropp. Ansiktet var präglat av fasa.
Charles såg på hennes ansikte. Hon såg ut som hon gjorde mest, nollställd, vilket dock fick en annan innebörd då hon stod i en pöl av blod från den man hon själv hade mördat. Hennes kalla ögon mötte hans, och hon förde sakta den röda kniven i sin hand mot Johns redan avskurna strupe. Med ett snabbt snitt i halsens öppning separerade hon helt huvudet från kroppen. Kroppen föll till golvet i ett duns som för ett ögonblick helt fyllde rummet, och sedan var det återigen helt tyst. Maria stod där, helt stilla, med doktorns avskurna huvud i handen.
”Hej, Charlie.”
Hon började gå mot honom, men utan att fötterna vidrörde golvet. Han blundade hårt, som för att undkomma allt det omöjliga framför honom. Sedan… Sedan kom smärtan.