Novell: John C. Calhoun

Splittret yrde runt honom, och hans sinne bedövades av smällarna, skriken, det ständigt ringande ljudet i hans öron. Han sprang, men han var knappt själv medveten om det; benen rörde sig framåt lika mekaniskt som hans hjärta slog. Alla ljud slogs dock plötsligt bort av något annat, något högre som trängde sig fram mellan skriken från de sårade soldaterna runt omkring honom. Ljudet ökade i styrka, tills han inte hörde något annat. Sedan exploderade världen, och allt blev svart.

”Du, killen… Vakna nu. Hör du!” Taxichauffören ruskade försiktigt om honom, och Thomas slog sakta upp ögonen. Ett ögonblick av förvirring följde, innan hjärnan åter mindes vad han gjorde i en taxi, långt ute bland fälten i södern. Han gjorde en ansats till att resa sig upp, men bristen på känsla i hans vänstra ben påminde honom om att han inte längre hade något. Han suckade tungt, och chauffören såg oroligt på honom.
”Är du säker på att du klarar dig, grabben?” Thomas stannade upp mitt i en rörelse, och såg stilla på honom. Ett starkt tvivel blommade upp inom honom, men han tvingade ändå fram sina illa omskötta tänder i ett trovisst leende.
”Visst, oroa dig inte för mig. Verkligen, det är lugnt”, tillade han när taxichauffören mötte hans svar med ett syrligt leende. Han mådde bra, i den relativa mening ordet ”bra” egentligen uttrycks med. Med tanke på den omständigheten att han inte längre hade båda sina ben kvar att stå på, så mådde han underbart.
Han knäppte upp bilbältet, och plockade fram den svarta läderplånboken ur sin bakficka. Efter att ha betalat chauffören satte han ner båda kryckorna i marken, och hävde sig upp på sitt högerben med dem. Efter att ha tackat och sagt farväl stängde han dörren bakom sig, och taxin körde iväg längs den slitna landsvägen.
Thomas Calhoun var nitton år då han blev inkallad till tjänstgöring. Hans föräldrar var båda stolta patrioter, och ansåg att Thomas var en hjälte som representerade sitt land i kriget. Thomas skickade till Afghanistan i juli 2001, och tjänstgjorde som fotsoldat. Hans föräldrar var kvar i staterna, och tjänade sitt land genom att arbeta med dess finanser på World Trade Center i New York. Vid terrorattacken den elfte september omkom båda två när tornen rasade samman. Deras kroppar återfanns aldrig.
Thomas var förstörd, och full av vrede mot de som hade tagit hans föräldrar från honom. Han krävde genast att bli sänd till fronten, och en sympatisk officer lyssnade till hans begäran. Snart stred Thomas vid fronten, öga med öga mot staternas nya fiende.
Det krävdes bara tio minuter av hans liv, för att göra honom för evigt handikappad. Vid en räd mot fientliga trupper träffades Thomas av en granatkastare, och höll på att förblöda när hans vänstra ben slets bort och han högra skadades svårt. Han överlevde, men hans ben kunde inte repareras. Efter att ha mottagit medalj för tapperhet i strid, skickades Thomas hem till staterna i vemod och rullstol. Viljan att leva verkade helt plötsligt inte lika självklar längre.
Efter att ha återvänt till staterna och bevittnat sina föräldrars begravning fortsatte de rent praktiska detaljerna av deras bortgång. De hade inte upprättat ett testamente, men som ensam son tillföll alla deras tillgångar honom. Bland dem, ett sedan länge obebott hus i södern, som hans farföräldrar hade lämnat efter sig när de gick vidare.
Det hus han nu, femton år senare, återigen stod framför. En snabb blick över huset och det lilla garaget sa honom att inte mycket hade förändrats under de år han hade varit borta. Huset stod kvar i samma kolonialstil som tidigare, ett typiskt sydstatshus från trettiotalet. Färgen hade från början varit vit, men hade nu börjat flagna och hängde lös i stora stycken. Han suckade tungt. Huset drog fram minnen av en svunnen tid, en tid då hela familjen hade varit samlad för att äta och ha roligt. Han kunde inte ha varit mer än kanske, tio år då? Och minnena gjorde ont, de sved, minnet från den gemenskapen sa honom mer än något annat att han nu var helt ensam.
Han slängde upp sin väska över axeln, och stakade sig fram mot huset med hjälp av kryckorna. Han låste upp dörren med den nyckel han hade fått av sin advokat hemma i New York, och sköt upp dörren med sin ena krycka. Den gled upp ett knarrande, och Thomas stakade sig in i hallen. Han släppte ner väskan på golvet, och såg sig omkring i den lilla hallen. Det var inte dammigt, då det hade blivit städat några dagar tidigare av en firma hyrd av familjens advokat.
Han skulle se sig omkring mer senare, men just nu var han hungrig. Han stakade sig in i köket, och kände hur en svettpärla sökte sig ner för hans panna. Det var svettigt nog att använda kryckorna hemma i New York, men i varma södern var det nästan outhärdligt jobbigt. Han öppnade kylskåpet, och som han hade begärt var det fyllt till bredden av mat. Han gjorde sig en macka, och slog sig ner vid matbordet.
Trots att huset var städat syntes det tydligt att det hade stått övergivet i många år. Större delen av inredningen var fortfarande kvar, men de vita fyrkanterna på väggarna talade om för honom vart det tidigare hade hängt tavlor. En ensam tavla hängde ensam på kökets vägg, och motivet väckte minnen.
Tavlan var svartvitt, och att efter ha blivit slitet av tidens tand var ramen nästan det den också. I nedre hörnet var ”1865” inristat. Omgivningen på fotografiet var ett öppet fält, och mitt i det stod en soldat. I handen höll han ett gevär med bajonett på, och han flinade glatt mot kameran. Bilden föreställde hans förfader tretton generationer tillbaka på hans faders sida, och hette John C. Calhoun. Bilden var tagen på den mark huset var byggt på, och det var också på den marken som John C. Calhoun hade avlidit några dagar senare i en mindre sammandrabbning mellan sydstaterna och nordstaterna. Hans fru och deras dotter flyttade till platsen, och reste ett kors för honom ute på gården.
Korset var det första Thomas skulle ta bort, han tänkte inte ha en begravningsplats på sin bakgård, hur liten den än må vara. Dessutom ville han inte fundera på de hundratals soldater som var begravda i marken där utanför. Han stirrade ner på sin macka, och kände att han hade tappat aptiten. Det skulle ta ett tag innan han hade vant sig vid det här huset.
Efter att ha låst husets dörrar, för att skydda sig mot soldater snarare än mot tjuvar, så gick han tillbaka till köket och tittade ett tag på hans förfader. Det var den enda tavla de inte hade tagit ner, och han undrade varför. Han skulle precis gå därifrån, då han tyckte sig se mannen på bilden blinka med ena ögat. Han fokuserade blicken och såg länge på det lilla fotografiet. Inget hände.
Naturligtvis, tänkte han irriterat. Vad hade du väntat dig? Att han skulle börja steppa för dig? Han skakade på huvudet åt sig själv, och insåg att det var för sent för honom att springa runt och leka ghostbuster. Han plockade fram en sovsäck ur väskan, och lade ner den på golvet. Även med den tjocka sovsäcken som isolering, kände han tydligt hur det kalla golvet kylde ner hans kropp. Det tog en lång stund innan han somnade.

När han vaknade upp morgonen därpå, så lyste solen över fälten. Det starka, gula ljuset sken in genom smutsiga fönster, och det gamla huset badade i sol. Det var varmt, men väl uthärdligt och efter sina år under solen i Afghanistan så kunde den amerikanska sommaren inte rå på honom.
Thomas påbörjade sin dag med att hastigt slänga i sig en macka med ost och skinka. Det lilla hår han hade stod på ända och han luktade allt annat än välvårdad, men det var inte något som bekymrade honom. Han befann sig ute på fälten, och förutom enstaka bönder som luktade minst lika illa var söderns öppna marker öde. Han hade inte tillgång till dusch, och fick nöja sig med att kasta lite vatten i ansiktet för att vakna till.
Efter frukosten och hygienskötseln, båda två otillräckliga, så gav han sig ut på gården med kryckorna som stöd. Solen lyste honom i ögonen, och han skuggade ansiktet med sin hand när han såg ut över bakgården och fälten bortanför den, även om gränsen var för suddig för att tydligt kunna urskiljas.
Bakgården var pittoresk, i den meningen att den var totalt förfallen. Den var övervuxen, och Thomas hade svårt för att känna igen den trädgård han hade lekt i som barn. En stenbelagd gång ledde från altanen ut i trädgården, men gången var idag nästan helt igenvuxen. Thomas hade inte kommit ihåg den om det inte var för att han hade varit här för tjugo år sedan, när gården fortfarande var respektabel.
Han stapplade fram längs gången, och såg på träden som omgav gången och sträckte sig ner mot marken med sina långa grenar. Även om det var fullt dagsljus och solen sken ovanligt starkt, så var trädgården skrämmande och kunde ge inspiration även till de mest färgstarka fantasierna. Han var inte räddhågad, men likaväl visste han att han aldrig skulle våga vandra den gången på natten.
Fontänen hade säkert varit präktig och vacker en gång för länge sedan, men tiden hade satt sina spår och i den annars bittra trädgården med högt gräs och döda träd kunde den inte ha känts mer malplacerad. Fontänen var klassisk till form, och uppemot 1½ meter i diameter. Fontänens topp var krönt av två änglar, men den ena av de två hade brutits av mitt på och den kvarvarande stod och såg sorgset på honom. Fontänen var övervuxen av växter, som ringlande sig upp längs den vita marmorn och täckte den nästan helt. Thomas gissade att den inte hade sett spår av vatten på flera decennier.
Han gick runt fontänen, och såg då gravstenen bakom den. Den var stor, och till skillnad från fontänen så var den helt befriad från oönskad växtlighet, och den vita stenen var lika ren som om någon hade satt dit den dagen innan. Den tanke som slog Thomas var, att stenen såg ut som om någon dagligen hade sett efter den – och den såg definitivt inte ut som en sten som hade stått i marken i nästan ett och ett halvt sekel.
Stenen var utformad som en skiva rostat bröd, och var runt en halvmeter hög. Thomas böjde sig ner för att läsa texten på den nedre delen av gravstenen, och den löd följande:
”John C. Calhoun 1840 – 1865”
”Han gav sitt liv för Amerikas Konfedererade Stater
Han efterlämnade och sörjs av sin älskade fru och sin älskade dotter”
Efter det följde ett citat, som Thomas kände igen men inte kunde placera.
”Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.”
Gravstenen och texten på sig var inte uppseendeväckande, men bilden ovanför den var rent skrämmande och hade i Thomas ögon alltid varit det. Av någon anledning hade någon tyckt att det skulle vara en god idé att avbilda John C. Calhouns ansikte i gravstenen. Thomas stirrade vantroget på det, och kände att något var annorlunda. Han skakade bort tanken, och tänkte att stenen inte hade förändrats under alla de år den hade stått där. Stödd av sina kryckor gav han sig iväg mot trädgårdsskjulet för att hämta en spade – stenen skulle bort.
Trädgårdsskjulets ena vägg hade rasat ihop, i en annan gapade ett stort hål och dörren var borta, men det stod fortfarande upp. Han plockade åt sig en spade som bara hade hunnit bli lite rostig, och med en under ena armen tog han sig tillbaka till gravstenen.
När han kom tillbaka hade solen skymts bakom kraftiga moln, och den så tidigare ljusa trädgården var plötsligt mörk och dyster. Nog för att snabba väderskiftningar var vanliga i södern, men det här var väl ändå i överkant?
Träden verkade mycket mer illavarslande i det kyliga mörkret, och plötsligt började en kraftig vind blåsa och kasta trädets grenar ner mot gången. En lång gren rispade till Thomas i ansiktet, och han började fundera på om det här verkligen var en bra idé. Trots sina tvivel och sin växande rädsla fortsatte han längre in i trädgården.
Han nådde fram till fontänen, och rundade den. Han ställde sig framför graven, och betraktade den med vinden rytande runt honom. Himlen hade mörknat ytterligare, och om han inte säkert hade vetat att det var tidig eftermiddag så hade han trott att det var mitt i natten. I dunklet tycktes graven i vit marmor nästan lysa, och han kunde urskilja varje enskild detalj på gravstenen.
Han gick ner på huk, och stödde sig på en av kryckorna när han plockade fram spaden. Vinden tjöt runt om honom, och den enda anledningen till att han inte vände sig om och försvann iväg på kryckorna så fort som han förmådde, var att var rädd för skogen. Vid fontänen och gravstenen hade han åtminstone ett visst avstånd till träden. Han höjde spaden, och körde ner den i den tjocka marken.
Svaret kom omedelbart. Vinden ökade kraftigt i styrka, och fick honom att tappa balansen. Kryckan som han hade som stöd ramlade, och han föll handlöst bakåt och landade på den kalla marken. Vinden tjöt runt om honom, när han med stöd av sina armar satte sig på huk. Gravstenen sken nu tydligt, och ljuset verkade komma från avbildningen av John C. Calhouns ansikte – bara att den inte längre var en avbildning. Ansiktet hade blivit suddigt, och rörde sig med små rörelser. Ögonen såg rakt på Thomas, och ögonen såväl som munnen hånflinade – samma leende som Thomas hade sett på bilden i köket. Han stirrade på ansiktet ett ögonblick, innan han sträckte sig efter sina kryckor och kastade sig upp från marken. Han vände han sig mot fontänen, och såg med fasa hur den hade fyllts av en röd vätska, blod. Änglarna på bilden sprutade blod från munnen, och fontänen svämmade över. Rött och kladdigt rann det ut över fontänens kanter och ner på marken där blodet bildade små rännilar som växte till en pöl. Thomas passerade fontänen med skriken från tusentals soldater i ryggen, och skyndade sig fram genom gången med kryckorna. Vinden blåste alltjämnt stark, men grenarna som sträckte sig mot honom kändes inte längre som grenar; de kändes och såg ut som, de var armar. Han kunde se huset, vars altandörr stod öppen. Han tog sig framåt på gången med hastigheten hos en man med inte ett ben utan två, och kastade sig upp för altanens trapp. Han kastade sig in genom dörröppningen, och landade i en hög på golvet. Han vände sig om, och såg hur vinden slog igen dörrarna bakom honom, de dörrar vilka han aldrig mer skulle befinna sig på andra sidan av.