Novell: Tsunami

”Mamma, mamma!” Hennes dotter rusade fram till henne med ett brett leende på läpparna och en gyllengrön fisk i händerna.
”Jag ser, gumman. Var hittade du fisken?” Hon vände sig om, och pekade lite vårdslöst ut mot stranden.
”Den låg på stranden, mamma. Vattnet försvinner.” Mamman log åt sin dotters påhitt, och såg sedan menande på henne.
”Maria, du måste lägga tillbaka fisken i vattnet. Den behöver vatten, annars dör den.”
”Men mamma…”
”Inga men nu, Maria. Lägg tillbaka den i vattnet bara.”
Dottern såg buttert på henne och sköt ut underläppen, innan hon vände sig om och gick mot stranden med stora steg. Kristina suckade, och lutade sig tillbaka i stolen. Hon drog ner den stora solhatten djupt i pannan, och rättade till bikiniöverdelen. Du förtjänar det här, intalade hon sig själv.

Helena var IT-tekniker på Ericssons huvudkontor i Stockholm, och fick sällan tid att spendera med sin man och deras gemensamma dotter Maria, som var sex år gammal. Efter att en större återställning och uppdatering av deras system var färdig, så hade hon dock ställt ett ultimatum till sin chef – släpp iväg mig på semester med min familj, eller skriv på min avskedsansökan. Hon hade varit trött, på gränsen till utbränd, och de hade bestämt att fira årets julafton utomlands för att komma ifrån den vanliga stressen. Det var två dagar sedan, och den hade varit mer än perfekt. Inga påfrestande syskon, inga föräldrar att dalta med - bara hon och de två personer som hon älskade mest.
Plötsligt kände hon två händer på hennes axlar, och hon vände sig om.
”Bara jag, gumman”, sade Patrik och knådade betänkligheterna ur henne. Med en suck sjönk hon ner djupt i solstolen, och såg ut över havet.
”Jag tror att vår dotter har övergett sin simkarriär för att bli fiskare.”
”Jaså? Fiskar hon med tårna?”
”Hon kom upp med en grön liten fisk för några minuter sedan, sade något om att vattnet försvinner.”
”Vattnet ser faktiskt lite tillbakadraget ut”, sade han fundersamt. Även Kristina kunde nu se hur vattnet faktiskt verkade ha dragit sig tillbaka, som om någon hade dragit ur en propp i havsbottnen längre ut till havs. Hon rynkade näsan.
”Varför då?”
”Jag är civilingenjör, gumman, inte marinbiolog.” Hon svarade med ett skratt, men skrattet hade något ansträngt över sig som inte passerade Patrik obemärkt. ”Vill du att jag ska hämta Maria?” Kristina satt tyst en stund.
”Gör det.” Patrik lutade sig framåt och kysste henne på halsen.
”Jag kommer strax tillbaka.” Händerna lämnade hennes axlar, och han gav sig ut på stranden med händerna i fickorna.

Kristina stängde ögonen och försökte slappna av, men hon kunde inte. Hon visste inte varför, men något med det undanflyende vattnet oroade henne. Hon satte sig upp, och såg ut över stranden. Vattnet hade dragit sig tillbaka ännu längre nu, och topparna av korallrev började synas på vattenytan. Vatten försvinner bara inte, tänkte hon. Hela situationen var befängd. Något pågick längre ut till havs, men hon visste inte vad.
”Mamma?” Kristina hade varit så upptagen av havet att hon inte hade lagt märke till att Patrik och Maria hade kommit tillbaka. Hon suckade, och log mot sin dotter.
”Förlåt gumman, mamma tittade bara på havet en stund.”
”Varför försvinner vattnet, mamma?”
”Jag vet inte”, erkände hon, ”men jag tycker att vi borde gå tillbaka till hotellet nu. Har du allting med dig, gumman?” Maria nickade, och Kristina reste sig klumpigt upp från solstolen. Hon såg menande på Patrik, men han sade inget. De ville inte oroa Maria i onödan. De gick tillbaka längs huvudgatan, som sträckte sig tvärs genom Khao Lak och slutade vid havet. Deras hotell låg några hundra meter längre bort.
Plötsligt knuffade Patrik till henne i sidan, och knyckte till med huvudet mot stranden. Rop hördes från de som var kvar vid den, och Kristina vände sig om. Greppet kring hennes dotters hand hårdnade något, då hon såg ut över havet. En våg som såg ut att vara flera meter hög syntes vid horisonten, med rutten inställd på stranden. Den sträckte sig så långt Kristina kunde se, och växte sig stadigt högre och större när den närmade sig grundare vatten.
”Patrik…” mumlade hon förfärat.
”Maria, titta inte bakåt”, sade Patrik till deras dotter. Hon vände genast på huvudet mot stranden, och blickade mot vågen som nu var närmare stranden och verkade vara över tio meter hög. Människor runt omkring dem började också lägga märke till dem, och skrik på många olika språk började höras på gatan.
”Mamma”, sade deras dotter över skriken, ”jag är rädd.” Kristina svarade inte, väl medveten om att hon själv var skräckslagen. Alla på gatan sprang åt samma håll – bort från havet och den stora vågen. Kristina kunde bara urskilja ett återkommande ord i Thailändarnas skrik: Tsunami, tsunami, tsunami!
Ett gigantiskt vrål hördes, och själva marken verkade gunga när havet släppte ut sin vrede över Khao Laks stränder. Kristina kastade en blick bakåt, och åsynen av den gigantiska vattenmassa som nu drog fram över gatan bakom dem och slet upp bilar och människor från marken fick henne nästan att stanna upp.

”Kristina!” skrek Patrik över vrålet från vågen, och lyfte upp deras dotter i famnen. ”Kristina!” Han tog tag i hennes arm, ochmed ett ryck återvände hon till verkligheten. Hon kastade en blick runt omkring sig, och ögonen fastnade på hennes dotter, med blicken stint på henne. Hon återfick kontrollen över både sinne och kropp, och hennes naturliga instinkt tog överhand. Jag måste skydda min dotter, tänkte hon. De rusade in i en gränd bredvid ett stort hotell, och Patrik började klättra upp för en brandstege på hotellets fasad. Kristina följde efter, men hann inte tillräckligt långt upp innan vågorna kom ikapp dem.
Vattnet strömmade in i gränden med förödande kraft, och slet upp allt löst på marken och drog det med sig. Inte ens den stora containern kunde stå emot havets krafter, utan även den sögs med i vattenmassorna. Kristinas ben slungades undan av vattnet när det strömmade in i gränden i ett tågs hastighet, och i förtvivlan höll hon sig fast i brandstegen som nästan slets loss från väggen. Hon såg upp mot sin dotter och mötte hennes blick, och visste att hon inte kunde släppa taget. Hon höll sig kvar med all den kraft hon hade kvar, och lyckades dra sig upp några pinnar tills hon inte längre hade kontakt med vattnet. Med hjälp av sin man lyckades hon klättra upp på hotellets tak, och däruppifrån kunde de betrakta förödelsens fulla omfattning.

Vattnet strömmade fram på gatorna, och hade ännu inte börjat dra sig tillbaka. Människor sprang för sina liv, och
endaste havets vrål kunde överrösta de skrik som skar genom staden. Kristina blickade ner på huvudgatan där lyktstolparna hade slitits upp ur marken, ochhon insåg vilken tur de hade haft. Havet skulle inte lämna staden ensamt, många skulle dras med när vågorna började dra sig tillbaka. Hon satte sig ner på det kyliga hustaket, och med en sista blick ut över det förstörda Khao Lak svimmade hon.