Anders Norén

Plattformar: PC
Releasedatum:  30 september 1999

Det första Age of Empires, utvecklat av Ensemble Studios, släpptes 1997, men trots lovande förhandstittare infriade inte spelet alla förväntningarna. Brist på variation inom de olika länderna, dålig pathfinding och dålig kreativitet ledde till ett spel som försummade sina möjligheter. Age of Empires försökte kombinera WarCraft med Civilization, men misslyckades med att göra spelet någorlunda motsvarande till något av spelen. Två år senare återvände Ensemble Studios med sin uppföljare till originalet, Age of Empires II: The Age of Kings, med bättre grafik, nya enheter och större variation. Även det spelet hade innan sin release höga förväntningar ställda på sig, och frågan är: Infriar spelet dem?

Vid en första anblick verkar inte det här spelet ha lyckats skapa någon större skillnad i grunden, vilket är föga förvånande med en genre så ”set in stone”. Efter ett tag märker man ändå att Ensemble åtminstone har försökt rucka på stenen lite, och lyckas faktiskt skapa en del nya saker till sin uppföljare. Som i sin föregångare kretsar spelet mycket runt att samla in resurser, men genom att möjliggöra uppgraderingar inom brytning av guld och sten, trädskövling och odling, lyckas Ensemble faktiskt skapa lite större frihet här. Genom att till exempel forska fram nya yxor går vedhuggning snabbare, i kvarnen kan man forska fram nya funktioner till odling så att fälten har större mängd mat, etc., etc. Allt detta gör att resurssamlandet känns mindre monotont i Age of Empires II än i sin föregångare.

Så, variation. Ordet som få relaterar till Age of Empires. I originalet fanns det en väldigt stor mängd ”raser” att välja bland, men bristen på fördelar och nackdelar mellan alternativen gjorde att det egentligen inte spelade någon roll vilken civilisation man valde att spela som. Ensemble lyckas inte helt åtgärda problemet i tvåan, men skillnaderna finns här i mycket större omfång än i föregångaren. Vissa civilisationer har lätt för att forska fram förbättringar på resursfronten, vilket gör att de lättare kan producera soldater, men istället saknar de starkare enheter. Andra civilisationer kan forska fram starka enheter, men istället tar det lång tid för dem att samla in resurser. Där en civilisation har en stor fördel, finns också en stor nackdel för att väga upp. Detta gör skillnaderna mellan civilisationerna större, och man märker rätt snabbt att man föredrar vissa civilisationer framför andra.

Även på fältet märks skillnaderna av i Age of Empires II. Man märker rätt snabbt att även om kavalleri är riktigt effektivt mot fotsoldater, så får dem storstryk mot soldater utrustade med spjut. Alla enheter har en annan enhet som den är väldigt stark mot, och vice versa. Man lär sig rätt snabbt vilka dessa är, och det tar inte lång tid innan man kan besvara anfall effektivt genom att granska fiendens utbud av enheter. Något som störde mig i originalet, och återkommer här, är dock att det trots alla dessa skillnader är en sak som är viktigast: Mängden enheter. Om du ska ta dig in i en stad så är det följande formel som gäller: Samla resurser, skapa soldater, attackera porten, upprepa om nödvändigt. Detta är och förblir den effektivaste formen av stridsföring i spelet, men trots att det stundtals känns monotont så är det en relativt liten sak som sällan stör särskilt mycket.

Age of Empires II innehåller förutom ”Skirmish-mode”, snabbspel mot datorn, också ett flertal kampanjer. Man kan bland annat spela som Jean D’Arc, Genghis Khan, Barbarossa med flera i någorlunda historiskt korrekta uppdrag. Dessa är rätt roliga att spela, men efter att ha klarat av kampanjen med Jean D’Arc känner man sig inte uppmuntrad att spela samma kampanj ytterligare en gång. Precis som i föregångaren, är det alltså fortfarande roligast att bara spela mot datorn.

Den teknologiska aspekten av spelet är dessvärre lika begränsad som tidigare, och ger aldrig samma känsla av framfart som exempelvis Civilization. Militia blir Men-at-arms, blir Long Swordsmen och så vidare, därför att du väljer att spendera dina resurser på att göra dem till det.

Grafiken och ljudet i Age of Empires är jämfört med sin föregångare mycket bättre. Grafiken framför allt känns mycket trevligare i uppföljaren, och animationerna är riktigt snygga. Något som dock är lite tråkigt är att soldater ser likadana ut oavsett vilken civilisation man spelar som. Musiken är behaglig, men rösterna i spelet känns inte alls lika bra. Varför kan inte en fransman få göra den franska rösten på franska, istället för att låta någon prata engelska men halvtaskig fransk brytning?

Tröttnar man på att spela de banor som redan finns, eller om man har idéer till banor att infria, så följer en väldigt komplett scenario-editor med. Att sätta upp gigantiska fältslag är också något jag rekommenderar. Att se fyrahundra soldater rusa in i varandra är riktigt spännande. Scenario-editorn bidrar starkt till spelets längd, men något som gör det i ännu högre grad är möjligheten att spela online.

Men, oavsett mindre saker att klaga på, Age of Empires II är ljusår framför sin föregångare i både spelglädje och grafik. Är du intresserad av strategispel, men inte tillräckligt så för att spela Civilization, så är Age of Empires II definitivt ett bra spel för dig. Trots att grafiken jämfört med nya RTS i 3D känns lite utdaterad, så blir 2D-RTS inte mycket snyggare eller roligare än så här.