Spelrecension: Doom 3

Plattformar: PC, Xbox
Releasedatum:  3 augusti 2004

1993 släpptes Doom. 1994 släpptes Doom II. Sen, tystnad. En genre som hade blivit uppmärksammad tack vare ID Softwares helvetesserie fick nu istället nöja sig med Unreal Tournament, Half-Life och ID Softwares andra flaggskepp Quake. Minnet av Doom levde dock fortfarande kvar, och skulle år senare fortfarande bli allmänt uppmärksammat vid Columbine-massakern. Men det är naturligtvis en annan historia, som inte har någon egentlig koppling till det här – för det första intrycket till trots så är Doom III mer än bara en grafisk uppgradering av originalet. Doom III är mörkt, skrämmande och fascinerande på samma sätt som en novell av H.P Lovecraft är det, och att paketet är inslaget i en grafikmotor som dänger all dåtida konkurrens i backen gör inte saken sämre.

Fast, trots allt är Doom III utan tvekan inspirerat av originalet – huruvida det är en remake eller inte lämnar jag osagt. De som spelade originalet kommer säkert igen flera av monstren i trean, då de platta karaktärerna från originalet har blåsits upp till 3D. Den roll du tar på dig är en namnlös, röstlös rymdsoldat från 22:a århundradet som har blivit kallad av Union Aerospace Corporation till deras rymdstation på Mars. Stationen har den senaste tiden haft problem med mystiska försvinnanden och rädsla bland de anställda, och ditt jobb är att ta reda på källan till problemet – monster från helvetet, för att vara exakt. Beväpnad med diverse klassiska vapen med science-fiction tema ska du som i tidigare spel driva tillbaka smådjävlarna dit de kom ifrån. Det faktum att ett monster alltid kan finnas bakom nästa hörn gör att du aldrig lättar fingret från musknappen, men efter ett tag blir spelet ofrånkomligt rätt förutsägbart. Med det sagt kommer du också genom hela spelet också ha stunder då du sätter adamsäpplet i halsen och en hjärtattack är farligt nära.

Till skillnad från de tidigare spelen är Doom III inte ett hektiskt spel – tanken är inte att du ska rusa fram genom banorna med fingret på avtryckaren. I bästa science-fiction alá åttiotal-manér tillhör spelet snarare survival-horror-genren än action-genren. Av någon anledning valde ID Software att göra en huvudkaraktär helt utan personlighet, och då man inte kan identifiera sig med huvudkaraktären har de istället gjort sitt bästa för att få oss intresserade av alla andra människor på basen. Ett genomgående tema är att gå igenom e-post och röstinspelningar, vilket kan störa flytet i spelet men tacksamt nog håller både det skriftliga och det verbala en genomgående hög kvalité.

När du först anländer till basen kan du prata med i princip samtliga personer du träffar på, och alla röstskådisar har gjort ett grymt jobb. Karaktärerna känns trovärdiga och det är sällan man stöter på någon röst som inte känns passande för personen som talar. Efter en rutinundersökning nere i komplexets äldre tunnlar och rum bryter dock helvetet bokstavligt ut, och efter det är det i nittionio fall av hundra allt du möter menat att penetreras med bly. Efter den senaste tiden av förstapersonskjutare med stark handling bakom är det svårt att inte ställa sig logiska frågor under sin vandring genom mörkret i UAC. Varför har en soldat som har sänts på uppdrag till ett mörkt komplex inte fått med sig mörkglasögon, och varför har han istället med sig en ficklampa som var och varannan minut får slut på batteri? Varför är guiderna i spelet, de små fjuttiga robotarna, mer bestyckade än den modernaste stridsvagn och tar ut fler monster än du själv gör, utan större ansträngning? Med sådana försvar tycker man ju att de anställda bör klara sig hyfsat på egen hand, och inte springa runt och vara oroade hela tiden.

Men, trots luckor i logik i handling, så kan man inte ta ifrån Doom III att det faktiskt är ett riktigt bra spel. Få spel lyckas skrämmas på allvar, men när man kryper omkring i UAC-komplexet och lyssnar spänt efter avlägsna bröl i mörkret kan man inte göra annat än att applådera åt ID Software för deras skicklighet. Doom III är inget för den som vill ha en djup story i sina spel, men för dem som söker adrenalinrus och hög puls finns det få spel som fyller behoven bättre.