Spelrecension: Duke Nukem Manhattan Project

Plattformar: PC
Releasedatum: 19 maj 2002

Säger man Duke Nukem idag så tänker utan tvivel de flesta på legenden till spel som är Duke Nukem Forever, vars titel speglar spelets utvecklingstid rätt bra. Sedan finns det ett fåtal som kanske minns ett Duke Nukem innan Forever påbörjades, och innan Duke Nukem 3D släpptes 1996. Efter att ID Software hade avslutat sitt kontrakt med Apogee Software där Apogee publicerade deras side-scroller Commander Keen, använde Apogee Commander Keen-motorn till att deras egen side-scroller med en macho, blond biff i huvudrollen – Duke Nukem var född. Manhattan Project är ett steg tillbaka till den formulan, men den här gången helt i 3D.

Spelets nemesis är Mech Morphix, som har infekterat staden med ett radioaktivt medel som heter ”GLOPP”. Utöver att ha fängslat stadens exotiska dansöser har han infekterat stadens råttor, kackerlackor och krokodiler vilket har muterat dem till gigantiska, beväpnade monster som inte ens Anticimex skulle våga ge sig an. Duke Nukem är dock inte den som säger nej till en utmaning, och med vapen i hand, charmen på topp och exotiska dansöser i sikte ger sig Duke Nukem efter Morphix för att stoppa hans grymma plan och se cool ut i processen.

Det är med en hel del självdistans ARUSH Games har tagit sig an Duke Nukem-licensen. Duke Nukem har inte en vanlig livsmätare, utan har istället en ego-mätare. Blir han skjuten förlorar han lite ego, men om han å andra sidan dödar ett monster återfår han ego. När egot når noll… Ja, börja om där man sparade och försök igen. Till din hjälp i destruktionen har du sju olika vapen, men smidigt nog finns det bara tre ammunition-mätare att hålla koll på. Det roligaste av de sju är en GLOPP-pistol, som inverterar mutationsprocessen och alltså förvandlar skräckinjagande monster till sin ursprungliga form, varpå du lätt kan krossa dem med din fot. Första banan med det vapnet fylls av små griseknoar och kackerlackor, men utöver nöjesfaktorn finns det ingen vettig anledning att använda vapnet.

Spelet är indelat i åtta episoder med tre banor i varje. Spelets längd känns helt rätt, då man vid sista bossen precis har börjat tröttna på att springa runt och skjuta överdimensionerad ohyra. På varje bana finns det åtta stycken Nuke-märken att hitta, och när man har hittat tio stycken utökas mängden ammunition och ego man kan ha. Nuke-märkena är på vissa banor riktigt svåra att hitta, och man kommer att springa runt lite extra endast i avseende att finna dessa. Tyvärr trilskas kameran från stund till stund, även om det är något som man inte alltför ofta stör sig på.

Allt som allt är Duke Nukem: Manhattan Project en riktigt bra side-scroller, och med ett par mindre ändringar kunde spelet ha blivit något mer än bara en parantes i spelhjältens historia. Grafiken är funktionell och faktiskt riktigt snygg, trots att spelet börjar bli till åren. Trots spelets mindre brister är det en solid titel, och inramat med Duke Nukems patenterade personlighet (kommentarer som ”What am I, a frog?” när han undviker bilar på motorvägen och ”Motherf*cking keycards” frambringar fler än ett skratt) är det definitivt värt att kika på.