Spelrecension: Far Cry

Plattformar: PC
Releasedatum: 23 mars 2004

Sommar, sol, vackra kvinnor på stranden och en drink med ett färgglatt parasoll i handen… Eller vänta lite nu. Semestern kan du glömma och byt ut glaset i din hand mot en grovkalibrig kulspruta – det är nämligen inte vilken paradisö som helst du har hamnat på.

Far Cry utspelar sig på en rad öar i ett obestämbart hav, där du antar rollen som Jack Carver, som iklädd ett vinnarleende och hawaiiskjortor driver ett charterföretag. Han får i uppdrag att ge den unga ambitiösa reportern Valerie Constantine från tidningen Exotic Travel lift till en av de många öarna, och avnjuta lite gassande sol innan han kan vända skutan och återvända hemåt med lite klirr-klirr i fickorna. Att bli strandsatt i tropikerna bland beväpnade legosoldater och skrämmande monster kanske genererar en bonus, men var knappast hur Carver hade föreställt sig uppdraget.

Som det märks redan nu är storyn i Far Cry knappast nominerad till en Oscar-statyett för bästa manus, men så är inte heller meningen med spelet att delge en engagerande, realistisk story. För att citera John Carmack; ”Storyn i ett skjutarspel är som storyn i en porrfilm”. Den finns där för att den förväntas göra det, men endast för att ge oss en kuliss till det som står i centrum. I Far Cry är det pang-pang som står i centrum, djungelmiljöer är spelets kulisser, och dessa två gör Far Cry till ett spel i särklass på marknaden. För att vara snart fyra år gammalt är det vansinnigt läckert, och de fantastiska vidsträckta sandstränderna lockar nästan till att lägga maskingeväret på marken och dra fram ett badlakan och ett parasoll istället. Hur mycket mer brun du nu kan bli med allehanda hemskheter prasslandes i buskarna, det är en annan fråga.

I början av spelet möter man endast legosoldater som fiender, okonventionella sådana som skriker obsceniteter när du kryper aningen för högljutt. Just krypandet står mycket i centrum, om du väljer att låta det göra så. En mätare på skärmen visar hur mycket ljud du för, och följaktligen hur mycket uppmärksamhet du tillkallar dig från soldaterna i närheten. Om pilen sträcker sig över till den röda delen av mätaren dröjer det inte lång tid innan ett antal soldater kastar sig fram genom buskaget för att göra sushi av dig. Krypandet i sig är ett riktigt bra tillägg, då det är ruskigt tillfredställande att krypa upp i ryggen på en legosoldat och köra in en kniv i skuldran på den. Tyvärr är AI:n inte alltid särskilt realistisk i den här delen. Efter att ha skjutit ett antal skott i bröstet på en av soldaterna, drar de andra fram vapnen och undersöker de omliggande buskagen. Finner de inte omedelbart något konstaterar de att det antagligen var vinden, och ställer sig och fortsätter prata med sin döde kamrat liggandes på marken.

När du senare börjar stöta på monster blir smygandet lite mindre i fokus, och ersätts med ett mer regelrätt ”run n’ gun”. Att de cheesy dialogerna mellan legosoldaterna försvinner borta är inte heller något man misstycker till. Erfarna spelare kan antagligen klara av spelet utan större problem, medan resten får finna sig i att falla död till marken mer än en gång. Spelet är rätt långt i enspelarkampanjen, och för den som vill fortsätta spela efter det finns ett onlineläge också. Detta är dock inte allt för tilltalande, och vill man spela online finns det bättre alternativ. Enspelarkampanjen allena är dock en fullt tillräcklig anledning till att köpa spelet, speciellt då man nu kan hitta det extremt billigt på nätet.