Spelrecension: Resident Evil 4 (GC)

Plattform: PC, PS2, GC, Xbox, Wii
Releasedatum: 18 mars 2005

Leon S. Kennedy konstaterar det jag redan visste, det som fick mig att tvivla på den fjärde iterationen i den närmast klassiska skräckserien. ”It’s not a zombie”, säger han. Mannen som låg död vid hans fötter hade några sekunder tidigare tagit en tugga av Leons arm, men det var inte en zombie. Vid det laget tvivlade jag fortfarande på spelet, var distanstagande. Tar man bort zombies från Resident Evil; vad har man då kvar? Tio minuter senare, med hagelbössa i hand, blåser Leon av skallen på en annan högaffelbeväpnad icke-zombie. Jag tvivlar inte längre.

Men låt oss ta det från början. Två år har passerat sedan incidenten i Racoon City, och när presidentens dotter försvinner skickas Leon S. Kennedy till Spanien för att rädda henne. Det hade naturligtvis varit en simpel sak för Leon om motståndet hade utgjorts av terrorister, eller något annat någorlunda mänskligt – men vi som har spelat Resident Evil-serien sedan tidigare vet bättre än så. Att det inte är zombies med i bilden konstateras rätt snabbt, men hjärndöda-odöda hade nog varit att föredra framför de illsinnade bönderna med högaffel, motorsåg och yxa. Och, som om det inte hade varit nog; bönderna är bara toppen av isberget.

En pånyttfödelse för serien har varit nödvändig, och när Leon halverar Spaniens lantbrukarfackförbund är det mycket som kastas ut genom fönstret. Den skillnad man först reagerar över är att man inte kontrollerar Leon från fasta vinklar, utan styr honom ur tredjeperson. Till en början känns kontrollerna ovana och struliga, men med styrningsproblemen i de tidigare spelen i åminne är det ett steg i rätt riktning. Efter ett tag styr du Leon utan några problem alls. Den andra skillnaden ligger i hur man blir skrämd. Resident Evil 4 är en survival horror, där tyngdpunkten under större delen av spelet ligger på survival. Att tvingas ladda om hagelbrakaren med en illsinnad bonde på intåg skickar upp hjärtat i halsgropen, och lättnaden när man placerar en skur bly i huvudet på honom är total och något av det maffigaste jag har varit med om i spelväg. Rena horror-moment i spelet är rätt få, men sekvensen där man rusar från en rustning i slottets korridorer med Ashley, utan några som helst möjligheter att försvara sig, är skräck så det förslår.