Anders Norén

I samband med en enligt mig vinklad artikel i den lokala tidningen Arbetarbladet för några dagar sedan, skickade jag in en insändare med några påpekanden gentemot artikeln. Artikeln behandlar användandet av droger på en lokal högstadieskola, och kan läsas här:

Kritik mot att skolan ”mörkar” drogproblemen 

Min insändare, med mitt namn som signatur:

 Jag har delade meningar kring er artikel om hur Perslundaskolan i Ockelbo ”mörkar” drogproblem. Att ni försöker uppmärksamma de drogproblem som existerar bland ungdomarna i ”idyllen” – som ni väljer att kalla Ockelbo – är beundransvärt, men att hela artikeln kretsar runt att vissa av ungdomarna går på Perslundaskolan kan inte kallas för annat än usel journalism och en dramatisering av problemet. I ett stycke berättar ni om hur ungdomarna använder droger både på ungdomsgården och på skolan, som om eleverna samlades i elevrummet för att gemensamt röka på under håltimmarna. Att ungdomarna skulle röka i lokalerna på ungdomsgården påstås i första stycket, men dementeras i det sista av Lotta Wennlund – en kvinna jag sedan tidigare finner väldigt välinformerad om läget på ungdomsgården. Naturligtvis är det möjligt att droganvändningen existerar i ungdomsgårdens omgivning om kvällarna, men det skulle i sådana fall vara utanför ungdomsgårdens ansvar att kontrollera det. Mitt problem med artikeln är att ni behandlar problemet som om själva skolan och ungdomsgården hade en aktiv del i det, och att så inte är fallet bör för var och envar te sig uppenbart.

Så länge användningen sker utanför skolan och utanför ungdomsgården har de ansvariga för respektive verksamhet ingen skyldighet att delge föräldrarna om problemen. Lärarnas ansvar sträcker sig till utbildning och handhållande om eleverna under skoltid, men det som sker efter skoltid är föräldrarnas ansvar och ingen annans. Det är positivt att ni uppmärksammar problemen, men att ni gör så genom att vinkla fakta för att lasta skolan som problemens källa ter sig för mig oförklarligt.

När jag så berättade om saken för en bekant, kommenterade han att det var starkt av mig att signera insändaren med mitt eget namn, vilket fick mig att börja fundera: Är det inte något som är väldigt fel, när normen är att man fördömer utan att tillkännage sig själv? Det första tecknet på att man inte står för sina åsikter är att man i ett försök att undvika konfrontation inte signerar med sitt eget namn, vilket ur min synvinkel är fegt och moraliskt fel. Nu återstår att se huruvida Arbetarbladet står för sin artikel, och i sådana fall väljer att publicera min insändare – låter de bli att göra så är det ett tydligt tecken på att de själva inte vill stå för det de har skrivit. Uppdateringar följer.