Spelrecension: Max Payne 2: The Fall of Max Payne

Plattformar: PC, PS2, Xbox
Releasedatum:  13 oktober 2003

”Kort och gott” är en passande beskrivning till tredjepersonsskjutaren Max Payne från 2001, såväl som till uppföljaren Max Payne 2: The Fall of Max Payne. Med det sagt är Max Payne 2 ett spel som kan mer än väl tillfredställa gemene mans krav på en actiontitel, så länge de inte inbegriper att spelet ska vara långt och revolutionerande i gameplay. Utvecklarna Remedy har inte förändrat formulan från föregångaren särskilt mycket, men visar trots det Max Payne 2 är så mycket mer än ett urvattnat koncept.
Max Payne 2 fortsätter något år efter ettan, och följer fortfarande den olycklige polisen från LAPD som nu är olyckligare än någonsin. Efter ett till synes vanligt anrop hamnar kolliderar Max Payne med gamla vänner och minnen, och han är snart på kollisionskurs med höga profiler inom den undre världen vilket ger en bra grogrund till mängder av actionsekvenser på vägen. De som spelade ettan kommer att uppskatta flirtandet som görs med föregångarens story, men för de som inte har spelat ettan kan spelet vissa stunder kännas förvirrande – det kan krävas en andra genomspelning för att till fullo förstå berättelsen. Det är dock mer eller mindre ingen nackdel, då en genomspelning knappast kommer att ge en tillräcklig dos av den action Max Payne 2 erbjuder.

Max Payne 2 är som sin föregångare fri från förvirrande moment. Du siktar och skjuter på allt som rör sig, samtidigt som du gör ditt bästa för att själv inte bli träffad. Om Max skulle ha enbart dessa egenskaper vore spelet föga intressant, och för att råda bot på detta finns Bullet-time. Ett klick på höger musknapp leder till att världen saktar ner, undantaget Max naturligtvis. Detta ger Max möjligheten att rusa in i ett rum och meja ner ett flertal bad-guys innan de börjar skjuta på honom. Med det sagt tordes det stå rätt klart att Max Payne 2 inte siktar på att vara ett realistiskt spel, utan levererar istället snabb action när den är som bäst. Det här är en nyhet som inte fanns i ettan, och gör spelet något lättare än sin föregångare. En annan nyhet i Max Payne 2 kommer i form av Havok-fysiksmotorn, som utöver att i princip allt kan sprängas åt helvete och inför rag-doll fysik. Huruvida det är särskilt realistiskt att fienderna flyger flera meter efter att en handgranat har briserat i närheten är en sak, men det ser riktigt imponerande ut – speciellt i Bullet-time.

Max Payne 2 är en högoktanig actiontitel, men tyvärr också väldigt kort. Att spela igenom spelet kan ta runt fem-sex timmar första gången, men när man väl har vant sig vid kontrollerna och vet bakom vilka hörn fienderna gömmer sig kan man utan större problem klara av spelet på mellan tre och fyra timmar. Efter att du har klarat första svårighetsgraden i spelet låses nästa upp och det finns totalt tre stycken att klara av, där den sista kan ta ett tag att klara av. Det läggs även till andra lägen, där man i survival-stil måste överleva så länge som möjligt på en bana där det ständigt kommer nya fiender. Trots Remedys försök att förlänga spelupplevelsen så är och förblir Max Payne 2 en kort upplevelse, men den action och det historieberättande man upplever under spelets gång håller högsta klass. På de meriterna är Max Payne 2 ett spel som alla gamers med självrespekt bör ha i bokhyllan.