Spelrecension: Die Hard Vendetta

Plattformar: Gamecube, Playstation 2

Vissa franchises tycker man att det bör vara svårt att misslyckas att göra spel av. Terminator är en sådan. Die Hard en annan. Baserade kring non-stop action och svettiga huvudkaraktärer, är de båda två klassiska filmserier som gång på gång har missbrukats av spelskapare. Die Hard: Vendetta är ännu ett i raden av misslyckade försök till att göra antihjälten John McClane rättvisa, och lyckas ändå, till min förtret, passera godkänt. Jag vill ju så gärna fördöma det halvhjärtade arbetet utvecklarna har gjort med spelet.

Vendetta utspelar sig ungefär fem Ã¥r efter filmen Die Hard with a Vengeance, och spelet tar sin början med en grÃ¥hÃ¥rig John McClane sittandes vid eftermiddagssändningarna pÃ¥ TV och följer nyhetsrapporteringen frÃ¥n ett konstevent där Piet Gruber, sonen till skurken i originalet, skänker ett saknat konstverk till stadens konstgalleri. Lucy, McClane’s dotter, är pÃ¥ plats och blir kidnappad av Piet Gruber. Ja, storyn luktar gammal ost, och nej, det blir inte bättre längre fram. Att den dessutom bärs fram av de absolut sämsta röstskÃ¥despelarna i spel nÃ¥gonsin underlättar inte för spelet - man gör tvivellöst bäst i att helt enkelt trycka förbi allt vad dialog och mellansekvens heter när tillfälle ges. McClane har naturligtvis inte Bruce Willis röst i spelet, men de har ändÃ¥ lyckats gräva fram en skÃ¥dis som ger karaktären hyfsad rättvisa.

Vendetta är ett hyfsat generiskt FPS, som utöver det vanliga galleriet av vapen ocksÃ¥ ger spelaren möjligheten att ta motstÃ¥ndare som mänskliga sköldar och arrestera dem. Detta är dock inget som spelet under nÃ¥got tillfälle kräver av spelaren, och i slutändan tar man ändÃ¥ till “spring-och-skjut”-lösningen dÃ¥ man inte fÃ¥r nÃ¥gon vettig anledning till att lÃ¥ta bli. Pussel har lagts in pÃ¥ diverse ställen, vilka oftast är av arten “du behöver objekt A för att aktivera objekt B” - vilket flera gÃ¥nger kräver att man backtrackar, vilket saktar ner spelet och mÃ¥nga gÃ¥nger känns direkt onödigt. Skjutandet är väldigt generellt, utöver att utvecklarna har lagt in en bullet-time effekt som tas i bruk när man gör headshot. Effekten tar ett bra par sekunder, och gÃ¥r inte att avbryta - när det sÃ¥ sker mitt i en eldstrid saktas tempot ner substantiellt och skalar bort spelets action.

I slutändan känns Die Hard Vendetta helt enkelt som en ofärdig produkt. Multiplayer-läget känns inlagt i sista stund, och lider av slow-downs vid flera spelare på banorna. Single-player-kampanjen är, trots okej action, en upplevelse som slås med hästlängder av flera andra spel som går att finna för samma pris, och därför ser jag ingen egentlig anledning för någon att köpa Die Hard Vendetta.