Spelrecension: We Love Katamari

Plattformar: Playstation 2

Efter att ha släppt Katamari Damacy (Katamari betyder klump/boll) insåg Namco att de älskade spelet så pass mycket att de senare släppte spelet We Love Katamari, i praktiken en uppföljare som rullar vidare med samma koncept: Du är en boll, och du ska rulla upp världen. Varför? För att Kungen av Cosmos, tillika din far, har sagt till dig att göra så. I originalet skulle skräphögen som du rullar ihop senare användas till att återskapa delar av universum som kungen har lyckats förstöra (i originaltiteln på japanska framgick att kungen var full när det hände, i senare versioner har det plockats bort). I detta spel har dock uppdragen begränsats till att hjälpa enskilda personer med småproblem: att rulla upp eldflugor för att en student ska kunna studera är bara ett exempel. I We Love Katamari återvänder prinsen till jorden för att originalspelet blev så väldigt populärt att kungen beordrar honom att återvända, och jo, det är faktiskt hela storyn i spelet. Det hela känns som en parodi signerad spelets skapare, Keita Takahashi, som är uttalat negativ till spelvärldens ständiga uppföljare på gamla koncept och enligt egen utsago tvingades göra ett nytt spel av Namco. Fader och son-momentet i spelet, alltså.

I början av spelet kan du endast rulla upp mindre objekt, och din katamari blir inte större än 20 cm på de första banorna, men redan efter en timme av aktivt spelande har du rullat upp din första bil, och snart också ditt första hus. Konceptet med Katamari Damacy (och We Love Katamari) fångar upp något som även Pokémon byggde sin framgång på: en aktiv känsla av progression. Känslan när man under ett tio minuters spelpass börjar med att rulla upp rullar med plastfolieförpackningar och fotbollar för att senare kunna plocka upp människor, bilar och hela hus är svår att beskriva som annat än helt fantastisk. Att jaga små katter med ett stort klot av skräp är oerhört underhållande, och innan du frågar, ja: We Love Katamari är ett bisarrt spel - men det är just bristen på det ordinära som gör det till en fantastisk upplevelse. Allt från koncept samt grafik till musik och styrning känns fantastiskt fräscht och nytt, vilket gör att man inte gärna lägger ifrån sig handkontrollen under de första timmarna. Men, trots ett fantastiskt koncept, har We Love Katamari inte klarat sig undan beklagliga sprickor i detaljarbetet.

I We Love Katamari styr man sin Katamari med båda analoga styrspakarna, vilket när man har vant sig vid det känns hyfsat intuitivt, men vissa gånger känns styrningen för långsam och seg för att fylla behoven. Man kan inte styra kameran, och på samma sätt som i bilkörningen i San Andreas hamnar ibland kameran i en vinkel där man inte alls ser vart man är på väg. Kameran kan dessutom vissa gånger hamna bakom objekt som skymmer Katamarin. På vissa ställen - oftast då när bollen hamnar bakom en vägg - kan man se sin Katamari genom en hål i formen av en symbol på det skymmande objektet. Väldigt effektivt när det väl fungerar, vilket det tyvärr inte alltid gör.

Att förklara vad som är så fantastiskt med Katamari Damacy och We Love Katamari för någon som inte har spelat något av spelen är förmodligen inte ens möjligt. Spelet är, från konceptet till den fantastiska musiken, en originell titel som inte kan jämföras med annat inom spelvärlden (utöver dess föregångare) och alltså inte heller sammanfattas i punkter. Vad jag kan säga, är att om man har ett PS2 måste man helt enkelt skaffa originaltiteln eller We Love Katamari, då spelen erbjuder en spelglädje som inte är att finna någon annanstans. Den glädjen, förpackad i den galnaste spelvärlden någonsin, gör att We Love Katamari trots bitvis bristande kamera är en av de absolut nödvändigaste titlarna till PlayStation 2.