Alexander gick vidare – ändå

Jag har inte skrivit något om Idol i år, jag vet, men en nyhet hos Aftonbladet idag var för lockande för att lämnas orörd. Jag höll tummarna för Alexander förra året, jag höll tummarna för honom i år – och blev mer än lite förbannad när han skickades ut av Idol-juryn. Jag har annars varit relativt överens med den nya juryn, men vad gäller den här enskilda incidenten…

Desto gladare blev jag när jag läste att Alexander Konstatoulas har fått skivkontrakt, och det endast en dag efter att juryn hade gett honom nobben. Michael Karlsson, skivbolagschef hos Nordic Talent, skräder inte orden när han beskriver sin glädje över rekryteringen:
  – Det gällde att knipa honom innan någon annan gjorde det. Juryn måste vara helt tappad bakom en vagn.

Vad gäller det här beslutet; jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

Notera bristen på ordet recension i rubriken: jag har hunnit skriva många recensioner av olika slag den senaste veckan, och tänkte pröva något annat. I slutändan kommer det antagligen bli något recensions-aktigt ändå, men det känns bättre så här. Med det ur vägen…

Ett av de forum jag spenderar kvällarna på hade en diskussion om den senaste Batman-filmen strax innan den nådde biograferna. Grunden till uppståndelsen var IMDB, och mer specifikt den ranking (poäng) filmen hade – innan den ens hade släppts. Besöker man IMDB:s topp-250-lista idag ser man att filmen har halkat ner lite, men ligger fortfarande på en minst sagt respektabel tredjeplats (endast förekommen av två av mina absoluta favoritfilmer, The Shawshank Redemption och Gudfadern). Naturliga följdfrågan: Förtjänar den det?

Grejen med IMDB, och alla andra communitys där användarna betygsätter, är att det inte finns något mellanläge. Om något är bra, om så bara lite bättre än snittet, får filmen oftast inte en sjua, åtta eller nia som den kanske förtjänar, utan en tia. Om en film istället är lite sämre än medelmåttigt ger man den inte fyra eller tre, utan en etta. I fallet Batman: The Dark Knight var filmen nästan groteskt förhandshypad, och fick följdaktligen en hel del betygsättningar baserat enbart på förutfattade meningar. Det resulterade i att filmen ett tag låg på första plats på IMDB:s listor – en plats den inte nödvändigtvis förtjänar.

Och ja, filmen är skitbra. Se den!

Plattformar: Xbox 360, PC

När jag var sex-sju år, bara en liten pojkvasker, skaffade våra grannar Grand Theft Auto. Vid ett fikabesök med hela familjen upptäckte jag det som mamma beskrev som avskyvärt, och som för mig var ett himmelrike i miniatyrform. Hon tyckte att GTA var förkastligt. Hon skulle ha älskat Gears of War.

Marcus Fenix har inte haft det lätt. Han har spenderat sina senaste sju år fångenskap, och om de hårda tiderna inte med det räckte till har fjorton år passerat sedan Emergence Day, den dag då Locust lämnade planetens inre. Människorasen, redan på ruinens brant, unifierades för att möta det nya hotet och fann att de mötte en motståndare starkare än sig själva. När människornas timme närmar sig allt snabbare läggs allt på samma kort: en sista offensiv, där inga regler längre existerar. Marcus Fenix gamla synder glöms snabbt bort, och rekryteras till en elitstyrka med ett tungt ok på sina axlar – att rädda världen.

Gears of Wars story är klickéfylld, visst. Men att jag – i vanliga fall en storyknarkande spelare – kan med det i bakhuvudet ge ett spel med endast medioker handling ett så högt betyg säger mindre om spelets brister än om dess styrkor. Gears of War är, utan alla fina ord och formuleringar, helt enkelt skitkul. Starka bidragande faktorer är naturligtvis grafiken, som än idag helt klart kvalificerar sig för adjektivet awesome (ibland räcker svenska ord inte till), men de vapen som står spelaren till buds. Visst, från början till slut kommer du tveklöst att spendera längst tid med Lancern, men det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Lancern har en liten fiffig motorsåg i underredet, vilken fungerar utmärkt för att förvandla en tvåhundrakilos Locust till grå köttfärs.

Ingenting varar för evigt, så inte heller enspelarkampanjen i Gears of War. Efter att ha suttit med spelet i åtta-nio timmar (i sträck, toabesök och kylskåpsvändor exkluderade) kommer du att mötas av eftertexterna, men det betyder inte att blodbadet på något sätt tar slut där. Casual-svårighetsgraden är just det – casual. Det kommer du rätt snart märka när du återvänder för att uppleva hela kampanjen en gång till, men nu på Hardcore – och när du väl har gjort ditt där längtar tusentals spelare glatt efter dig på Xbox Live.

Det är lätt att orera sida efter sida om hur bra Gears of War är, men faktum är att det är helt fel tillvägagångssätt om man vill förklara varför det är ett av de bästa spelen i actiongenren de senaste åren – den hemliga ingrediensen i spelets framgångsrecept är väldigt enkel men glöms ofta bort av utvecklare. Gears of War är lättillgänglig och fullständig sanslös action – har du ännu inte upplevt det har du mycket kvar att hämta hos ditt Xbox 360.

Helt i andan av mitt ”Lista på gratis MMORPG:n”-inlägg kommer nu en uppföljare – för FPS. Efter att spel som Wolfenstein 3D och Doom satte standarden för över tio år sedan har många fler titlar följt, och FPS-genren är idag en av spelmediets populäraste. Gemensamt för spelen på den här listan är att de alla är gratis att ladda ner och spela. Mycket nöje!

Sauerbraten
 
I egenskap av uppföljaren till Cube, ett av de mer välkända gratis-FPS:n, är Sauerbraten inte bara grymt snyggt utan också färgat av erfarenhet. Spelet innehåller såväl singleplayer-banor som möjligheten att gå in på nätet och sparka polarnas rumpor över fiber. Sauerbraten är ett säkert kort.

America’s Army

Titeln på America’s Army är mer beskrivande än man först kan tro – faktum är att spelet från början skapades för att låta armén träna på taktik via virtuell verklighet (vilket inte är mycket mer än en vacker omskrivning för spel). America’s Army har dock utvecklats till ett riktigt populärt FPS som spelas friskt runt om i världen. Är du villig att gå igenom en onödigt omständlig registreringsprocess är America’s Army väl värt att kika närmare på.

Wolfenstein: Enemy Territory

Spelserien Wolfenstein bör knappast vara obekant för de som kan sin spelhistoria, då Wolfenstein 3D (utvecklat av ID Software) i princip födde FPS-genren och bidrog mer än ett något annat att popularisera genren. När uppföljaren Wolfenstein: Return to Castle Wolfenstein släpptes 2003 släpptes också en multiplayer-del som tacksamt nog är helt gratis att ladda ner och spela. Trots grafik som inte riktigt når upp till nya spel är W:ET ett väldigt kompetent multiplayerspel som du inte bör missa.

Man tar bara körkort en gång i livet, brukar man (inte) säga – så när det var min broders tur beslutades det att det skulle firas lite extra. Högbo Brukshotell, lämpligt nog endast två och en halv mil från Ockelbo, fick på familjens bekostnad stå för festligheterna. Se det här som en recension (från en skribent som villigt erkänner att han inte är gourmet på en fläck) eller bara som en reflektion över kvällen, vilket som nu passar dig bäst.

Vi anlände till middagen runt sextiden, och ofina som vi är traskade vi förbi salongen och blev som första sällskap eskorterade till vårt bord – ordspråket ”fint folk kommer sent” har ännu inte nått fram till Ockelbo. Efter att ha värmt upp smaklökarna med några nybakade bröd till menylektyr beställdes förrätten in, som för min del bestod av fasanpastej med svart trumpetsvamp och gräddstuvad savoykål. Efter ungefär fem-tio minuters väntan (efter vilka de sista brödbitarna var uppätna) anlände förrätterna, som relativt snabbt försvann från tallrikarna. Fasanen, en fågel jag tidigare inte har prövat, var god – portionerna var små (ju finare restaurang; desto mindre måltider) men mycket njutbara.

Med förrätten avklarad började varmrätten diskuteras, diskussioner som i mitt fall ledde till ren ”souvas” med svampsalt, korvkaka och en lingon/päron-tärning. Jag har ätit renkött förut (ofrånkomligt med en släkt så långt norrut), men den här rätten var något i särklass. Smakbrytningarna var lite annorlunda, men allt som allt var renen riktigt god och rekommenderas definitivt. Med handen på hjärtat var storleken på portionerna inget att hänga i julgranen, och efter för- och varmrätt fanns fortfarande mycket plats kvar – vilket enbart var positivt, förklarade servitören, då halva middagen fortfarande var kvar.

Först ut, när kvällen började avrundas, var ostbuffén. Jag har ingen särskilt stor aptit för ostar i vanliga fall, och är knappast heller särskilt insatt i de olika varianter som finns (mitt förråd sträcker sig till brié, grevé och edamer), men när maten står till buds är jag inte den som tackar nej. Efter att ha fyllt assietten med olika sorters ost och prövat alla lutade jag mig bakåt några minuter, pratade med de andra vid bordet, tills folk började bege sig till dessertbuffén – som definitivt förtjänar ett eget stycke…

Jag har alltid varit såld på olika desserter, och när ett stort bord fyllt med dem står till buds (enligt vår servitör uppgick de totalt till 22 stycken, exklusive de olika sorterna av choklad som fanns tillgängliga) tvekade jag inte att fylla tallriken med fler varianter av sötslisk än jag någonsin ätit. Utöver klassiker som tiramisu och cheesecake plockade jag på mig en hel drös av nya smakupplevelser; bland dem några nya favoriter som en chokladbägare med inslag av hjortonsmak och en bägare med nougatkräm med pistaschinslag. Desserten var utan tvekan den mest imponerande delen av måltiden, och ett besök rekommenderas starkt om så bara på den meriten.

När vi lämnade restaurangen vid åttatiden kände vi oss nog alla först och främst mätta, men även belåtna – vad gäller maten såväl som betjäningen och stämningen i restaurangen. Slutnotan för kvällen blev nästan mer ohälsosam än desserten, men om ni vill slå på stort kan jag hjärtligt rekommendera Högbo Brukshotell; kombinationen av god mat, trevlig personal och en ohälsosamt avnjutbar dessertbuffé är väldigt, väldigt svårslagen.

I dagarna är det bokmässan i Göteborg, en tillställning som enligt DN i år slår alla rekord. Med 950 utställare och 2 420 aktiviteter finns det något för alla, så även för de 1 200 jorunalister som har vallfärdat söderut för att ta del av kulturevenemanget. Aftonbladets utsända har lyckats jaga rätt på några författare som kommer att ställa upp på att svara på frågor, och i avsaknad av samvetskval länkar jag glatt till intervjuerna. Jag uppdaterar med nya länkar varefter nya intervjuer dyker upp.

Först ut: Jan Guillou (som är beundransvärt fåordig)

Följer gör Dan Josefsson 

Därnäst kommer John Ajvide Lindqvist

Fjärde: Anne Holt

Katarina Mazetti har chattat med Expressens läsare.

För att se en komplett lista på de som ska intervjuas hos Aftonbladet, klicka här.

På Aftonbladet.se publicerades idag en kort artikel om det nya GTA-spelet från Rockstar – Grand Theft Auto: Chinatown Wars, som för nuvarande utvecklas för Nintendo DS och ska släppas i vinter. Som man kan förvänta sig från Aftonbladet är det dock ingen informativ text inriktad mot spelare det handlar om, utan en lättare artikel med ordet skandal skrivet i marginalerna.

Kanonerna är riktade mot ett minispel där man som spelare säljer kokain och heroin, som enligt Aftonbladet delvis tillför spelet story men även är till för att låta spelaren tjäna ”digitala dollar”. Exakt vilket syfte artikeln fyller ser jag inte, då GTA-serien är välkänd för sina våldsamma och kriminella inslag – att sälja droger är med seriens mått knappast något speciellt sensationellt.

När man har ett stort intresse för skrivande är det svårt att till fullo uppskatta en bok. Man stannar till, läser om en mening och funderar på dess sammansättning. Det låter väldigt tråkigt och torrt, men ni som studerar eller har studerat film vet vad jag menar. De gånger man faktiskt stannar upp för att läsa om en mening är dock relativt få, då många författare har i princip samma sätt att uttrycka sig på – men undantag finnes. Ett av dessa undantag gick bort för bara några dagar sedan.

Adverb är relativt osynliga i litteratur – nästan som om de är lite för personliga för att få användas för mycket, som om att läsaren kan få för mycket närhet till karaktärerna. Olov Svedelid stod i spetsen för användandet av dem, och hans böcker fullkomligt kryllar av dem. Den lättsamma tonen de sätter förstärks ytterligare av hans oöverträffade fingertoppskänsla för dialoger, och alla små detaljer runtomkring dem – som strössel på en redan god vaniljglass.

Av alla Olov Svedelids många böcker är förmodligen de om hans ständigt återkommande protagonist Roland Hassel, polis i Stockholm, de mest välkända. Sättet man såg på världen genom Hassels ögon (rättelse; sättet Roland Hassel såg på världen) beskrevs med sådant lättläst och engagerande språk att det var svårt att lägga ner någon av böckerna när man väl hade börjat läsa. Har du ännu inte gett dig an böckerna om Roland Hassel (det finns många att välja på) är det hög tid att sätta igång. Bättre sent än aldrig, så att säga…

Olov Svedelid blev 76 år gammal.

När Jack Johnson slog igenom gjorde han det inte på det gamla konventionella sättet. Med några nya spår och några gamla ombads han skriva soundtracket till den animerade filmen Nicke Nyfiken, och innan någon hann säga smygsuccé hade den Hawaii-födda trubaduren sålt över en miljon album. Sleep Through the Static är Jack Johnsons fjärde soloalbum, och även om det till stor del fortsätter på den väg hans tidigare arbeten har stakat upp vågar han också utforska nya instrument, och nya sätt att uttrycka sig på. Sleep Through the Static är helt enkelt ett grymt bra album.

Som vanligt är det akustisk gitarr som står i centrum när Jack Johnson drar på sig trubadurskruden, och med flinka fingrar och ett skarpt öga för komponering har han lyckats skapa en skiva där varje spår lockar lyssnaren till att spontantralla sig genom vardagen. På vissa av spåren figurerar även piano, ukulele och munspel, vilket kanske kan uppröra gamla fans som enbart vill höra Jack med gitarr och trummor i bakgrunden men på det stora hela innebär en förbättring av soundet. Det är inte lika mjukt som hans tidigare album, men minst lika bra om inte bättre – ”If I had Eyes” och ”Go on”, förmodligen de två starkaste låtarna på skivan, är klara bevis på detta.

Jack Johnson har tagit sig friheten att pröva nya saker och förändra sitt koncept något, och lyckas på så sätt nå ut till nya lyssnare samtidigt som han knyter an till de som har varit med från början. Om du fick ta med dig ett och bara ett album till en öde ö, rekommenderar jag att du tar med dig det här – inget album släppt i år är lika hängmattevänligt som Sleep Through the Static.

Under den tid jag har haft min Wordpress-blogg igång har många av besökarna (de flesta, misstänker jag) hittat hit genom att använda olika sökmotorer. Wordpress har många intressanta funktioner, men en av de mer underhållande är den som visar vad folk har sökt på när de har hittat till bloggen. Kuriosa, javisst, men likaväl intressant läsning. Siffrorna gäller unika besökare.

Topp 6-sökorden

Referrer-funktionen på Wordpress håller i sin tur koll på vilka sidor som länkar till bloggens inlägg och hur många som har klickat på länkarna.

Referrer-stats topp 6

Slutsatser

Trots att siffrorna från referrer-statistiken är högre än de från sökresultaten är sökmotorer över längre tid en stabilare källa till besökare. Om ni klickar på länkarna här ovan ser ni att de flesta länkar till relativt inaktuella nyheter, och en sådan länk genererar sällan besökare längre än en vecka efter artikelns publicering. Sökmotorer, å andra sidan, ger en ständig ström av besökare – såvida man sköter sina etiketter och sin SEO väl, vill säga…