När man har ett stort intresse för skrivande är det svårt att till fullo uppskatta en bok. Man stannar till, läser om en mening och funderar på dess sammansättning. Det låter väldigt tråkigt och torrt, men ni som studerar eller har studerat film vet vad jag menar. De gånger man faktiskt stannar upp för att läsa om en mening är dock relativt få, då många författare har i princip samma sätt att uttrycka sig på – men undantag finnes. Ett av dessa undantag gick bort för bara några dagar sedan.
Adverb är relativt osynliga i litteratur – nästan som om de är lite för personliga för att få användas för mycket, som om att läsaren kan få för mycket närhet till karaktärerna. Olov Svedelid stod i spetsen för användandet av dem, och hans böcker fullkomligt kryllar av dem. Den lättsamma tonen de sätter förstärks ytterligare av hans oöverträffade fingertoppskänsla för dialoger, och alla små detaljer runtomkring dem – som strössel på en redan god vaniljglass.
Av alla Olov Svedelids många böcker är förmodligen de om hans ständigt återkommande protagonist Roland Hassel, polis i Stockholm, de mest välkända. Sättet man såg på världen genom Hassels ögon (rättelse; sättet Roland Hassel såg på världen) beskrevs med sådant lättläst och engagerande språk att det var svårt att lägga ner någon av böckerna när man väl hade börjat läsa. Har du ännu inte gett dig an böckerna om Roland Hassel (det finns många att välja på) är det hög tid att sätta igång. Bättre sent än aldrig, så att säga…
Olov Svedelid blev 76 år gammal.
Hej! Jag har aldrig läst Olov Svedelid, men blir väldigt nyfiken på dessa adverb du beskriver. Kan du inte tänka dig att ge exempel? Tack på förhand! Hälsningar, Elin Igheimer