Kulturhuvudstad – med konsekvenser

”Gävle kandiderar som Europeisk kulturhuvudstad 2014.
Vi gör det med ambitionen om en ny kulturell livsstil i Europa. Vi vill visa vägen genom att berätta om hur vårt kulturliv fungerar samt påvisa nya sätt att bredda kulturbegreppet och göra kulturlivet tillgängligt för alla.”              
http://www.gavle2014.se/

Gävle Kommun har en vision. Visionen handlar inte om att förbättra äldrevården, öka antalet lärare på skolorna eller att minska antalet hål i stadens vägar. Visionen handlar om en titel. Det är fem år, två månader och tjugoen dagar kvar tills Kulturhuvudstad 2014 går av stapeln i Sverige, men miljonerna har redan börjat spenderas. Och Gävle Kommun sållar sig glatt till de som strör pengar omkring sig i jakten på en titel. En titel.

Missförstå mig inte; jag uppskattar kultur lika mycket som gemene man. Och visst, kommunens idé om en kulturell allemansrätt är tilltalande. Att alla ska kunna få möjligheten att uppleva såväl som att utöva kultur, oavsett bakgrund och ekonomi. Frågan är dock inte om Gävle Kommuns avsikter är goda. Frågan är huruvida Gävle Kommun har råd att lägga ut de summor som krävs. gavle2014.se, projektets hemsida, menar att kulturen i Gävle genom det här projektet är säkrad i tre år framåt. Till vilka kostnader? Med vilka konsekvenser?

Det hela är naturligtvis först och främst en ekonomisk fråga. Personerna bakom projektet är medvetna om detta. Ett av argumenten som används är resultaten från en undersökning som genomfördes i Luxemburg, en av årets två kulturhuvudstäder, där varje krona investerad i kultur ger två kronor tillbaka. Norska Stavanger är den andra kulturella huvudstaden i år. Att de ansvariga där öppet har sagt att projektet är en ekonomisk katastrof verkar de ansvariga i Gävle helt ha missat.

Konkurrensen till utnämningen är hård. Göteborg, Visby, Uppsala – alla har de ställt upp i tävlingen. En gemensam egenskap är att de också har mer framträdande svenska dragplåster, en egenskap Gävle saknar. Vi har ingen ringmur, inget anrikt universitet. Låt oss då för ett ögonblick ponera att Gävle – fem år och flera miljoner kronor senare – inte vinner. Att vi inte blir kulturhuvudstad 2014. Var står vi då?

Med för få sängar på sjukhuset, för många elever per lärare och hål i stadens vägar. Att åtgärda dessa problem, och dylika, bör betraktas som den mest akuta frågan i Gävle Kommun idag. Att lösa dem bör vara stadens vision. Dess ambition. Jag motsäger inte vikten av en pojkes möjlighet att ha en gitarr i handen. Jag menar att tumören i hans hjärna och bristen på lärare på hans skola väger tyngre. När de problemen är lösta kan vi lägga ökad politisk fokus och statliga finanser på att främja Gävles kulturliv. Då, och först då.