Mina intryck av Windows 7

Sedan i mitten av augusti har min lilla egenhändigt byggda stationära dator drivits av en Release Candidate (släppkandidat) av Windows 7 – Microsofts nya operativsystem som släpps nu till veckan. Efter den flopp som var Windows Vista är mjukvarugiganten beroende av att Windows 7 får ett brett genomslag och lyckas få de många användare som fortfarande använder Windows XP att uppgradera.

Min första tanke var att Windows 7, även en släppkandidat, var mycket stabilare och snabbare än vad den färdiga versionen av Vista var när den nådde butikerna. Att starta upp datorn och logga in går på runt tio sekunder, sökmotorn är integrerad i Startmenyn och söker igenom datorn på ett ögonblick och Utforskaren har optimerats för snabbare navigering bland filerna.

Den förbättrade prestandan och stabiliteten är Windows 7 största nyhet, och är i sig ett starkt argument till varför man bör uppgradera från Windows Vista (eller XP, för den delen). Men det finns ett antal nya funktioner också. Bland dem; den nya menyn, som enbart består av programmens ikoner. Genom att vila muspekaren på en av ikonerna får man se samtliga fönster som är öppna i det programmet. Har du exempelvis fyra olika fönster öppna i Internet Explorer visas endast en ikon i menyn, och genom att markera den kan du komma åt samtliga fönster direkt. Man kan även placera genvägar till program i menyn.

Ikonerna nere i högre hörnet (ljudvolym, internetanslutning, Windows Update etc) har dessutom begränsats till tre-fyra stycken – genom att klicka på en pil får man upp ett litet fönster ovanför menyn som visar upp resterande ikoner.

Windows 7 är välgjort, inget snack om den saken. Det är snabbt, stabilt (har inte kraschat en enda gång för min del) och enormt snyggt – men är det tillräckligt för att få de inbitna Windows XP-ägarna att plocka fram plånboken?

Jag är såld, åtminstone.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

Jag är en ombytlig person. Under åren har jag hunnit avverka ett flertal olika hobbys, den ena mer udda än den andra, och då och då återvänder jag tillfälligt till gamla projekt. Mitt intresse för programmering, webdesign, skönlitterärt skrivande kommer och går i vågor. Att jag inom det närmaste halvåret ska välja vad jag ska göra efter gymnasiet är därför en skrämmande tanke.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard menade att människor får ångest när de tvingas göra val, då man för varje val också väljer bort något. Jag tror att jag börjar förstå hur han tänker. Mina främsta kandidater för tillfället är dels juridik i Uppsala, dels Polishögskolan i Stockholm. Min syv blev överlycklig och konstaterade att det ”går en röd tråd mellan programmen”. Fair enough, tänkte jag, men det gör inte mycket för att mildra min ångest.

Väljer jag juridik har jag fem års studier framför mig, vilket innebär att jag kommer att utnyttja studielånet till fullo. Inget utrymme för omskolning i framtiden, alltså. Polishögskolan, å andra sidan, har en tendens att säga nej till sökande ”utan livserfarenhet” – vilket per deras definition innefattar så gott som alla under 25. Vid den åldern skulle jag annars kunna vara utbildad jurist. Men vad skulle jag missa om jag spenderar fem år av ”den bästa tiden i mitt liv” lutad över lagböcker i Uppsala? Å andra sidan gillar jag att läsa och skriva mycket. Uppsala kanske inte är så dumt. Det verkar i och för sig inte polisyrket vara heller. Eller copywriter. Eller journalist.

Syven försäkrade mig om att jag kommer att få rätsida på det tills nästa termin. Jag önskar att jag var lika hoppfull.