Anders Norén

Jag är en ombytlig person. Under åren har jag hunnit avverka ett flertal olika hobbys, den ena mer udda än den andra, och då och då återvänder jag tillfälligt till gamla projekt. Mitt intresse för programmering, webdesign, skönlitterärt skrivande kommer och går i vågor. Att jag inom det närmaste halvåret ska välja vad jag ska göra efter gymnasiet är därför en skrämmande tanke.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard menade att människor får ångest när de tvingas göra val, då man för varje val också väljer bort något. Jag tror att jag börjar förstå hur han tänker. Mina främsta kandidater för tillfället är dels juridik i Uppsala, dels Polishögskolan i Stockholm. Min syv blev överlycklig och konstaterade att det ”går en röd tråd mellan programmen”. Fair enough, tänkte jag, men det gör inte mycket för att mildra min ångest.

Väljer jag juridik har jag fem års studier framför mig, vilket innebär att jag kommer att utnyttja studielånet till fullo. Inget utrymme för omskolning i framtiden, alltså. Polishögskolan, å andra sidan, har en tendens att säga nej till sökande ”utan livserfarenhet” – vilket per deras definition innefattar så gott som alla under 25. Vid den åldern skulle jag annars kunna vara utbildad jurist. Men vad skulle jag missa om jag spenderar fem år av ”den bästa tiden i mitt liv” lutad över lagböcker i Uppsala? Å andra sidan gillar jag att läsa och skriva mycket. Uppsala kanske inte är så dumt. Det verkar i och för sig inte polisyrket vara heller. Eller copywriter. Eller journalist.

Syven försäkrade mig om att jag kommer att få rätsida på det tills nästa termin. Jag önskar att jag var lika hoppfull.