Förord:

Tidigare lovade jag att publicera allt jag skrev. Jag planerar att hålla det löftet. Det här är en novell som kretsar kring karaktären Jakob Ekwall, en person som jag skapade för några dagar sedan. Novellen beskriver en viktig passage i hans liv, den tid då hans flickvän sedan många år tillbaka gör slut och han sjunker allt djupare ner i en depression med spriten som tyngder kring hans vader. Novellen är en metod för mig att lära känna min karaktär, hur han agerar i olika situationer och hur hans historia ser ut. Jag har funderingar på att skriva en längre roman senare, med Ekwall som protagonist.

 Bytet av perspektiv mitt i novellen är medvetet, då jag ville pröva att skriva något i förstapersonsperspektiv (som jag annars aldrig gör). Efter ett tag insåg jag att det helt enkelt inte är min grej, och jag bytte tillbaka till tredjeperson – förstapersons-delen finns kvar enbart för kuriosa.

 Mycket nöje!

 -  En till.

Bartendern ger mig en oroad blick, som jag ger blanka fan i. Djävulen och hans moster må bo i whiskyn han häller upp, men för stunden behöver jag sällskap och någon att prata med och då fungerar djävulen lika bra som någon annan. Mostern är bara en bonus.

Dagen hade börjat bra. Jag vaknade upp i sängen vid elvatiden, ensam då Joline var på Finlandsfärja med några av sina vänner. Utan större problem släpade jag mig upp ur sängen och kastade en flyktig blick på mitt härjade ansikte i spegeln innan jag släpade mig till kylskåpet. Ett glas juice och en filtallrik fick utgöra grundstommen för dagen. Jag plockade fram gårdagens tidning som jag inte hade hunnit läsa.

De senaste dagarna hade en serie av inbrott i Villastaden fått den största uppmärksamheten i polishuset, och lokaltidningen hade intervjuat polischefen, en kvinna vid namn Lena Philhammar som jag inte har mycket till övers för. Relationen är ömsesidig.

Hon hade berättat för tidningen att de saknade misstänkta, men att de hade vissa ledtrådar som de följer upp. Vid ett av inbrotten hade det regnat kraftigt, och inbrottstjuvarna hade lämnat fotavtryck efter sig inne i huset. Allt tydde på att de var sammanlagt tre stycken, möjligtvis med en extra person som stannade kvar i bilen som de antog att de använder. Mycket var antagelser och spekulationer, och utan något egentligt att gå efter och utan några vittnen hade de inte mycket annat att göra än att vänta på nästa inbrott.

Jakob skakade på huvudet, och förträngde tillfälligt arbetet. Det var helg, han var ledig och han skulle utnyttja ledigheten till att ta det lugnt hela dagen. Han skulle höra sig av till sin kollega Martin Rickardsson på stationen och höra om de har gjort några framsteg, men inte förrän imorgon. Efter att ha bläddrat fram till serierna och läst först dem, sedan TV-guiden, klädde han på sig och gick ut.

När han gick ut blev han genast tacksam över den nya höstjackan som Joline hade envisats med att han skulle köpa. Han hade först varit tveksam och sagt att han skulle klara sig utmärkt på sin vårjacka till vintern kom på riktigt, men nu när kylan på kvällarna började närma sig minusgrader och frosten stod för dörren var han glad över att slippa frysa.

Första anhalten för dagen var Systembolaget på Gallerian Nian, då spritskåpet hemma började gapa tomt. Kvällen innan hade han spenderat tillsammans med en halv flaska whiskey och en fotbollsmatch på TV. Han var inte speciellt intresserad av fotboll överlag, och deltog sällan i snacket när stadslaget Gefle IF diskuterades på stationen, men då inget annat var på TV den kvällen kastade han in handduken. Då skulle han i alla fall ha något att diskutera med Martin och Göte på måndag.

Efter att ha fyllt kundkorgen med flaskor (och en låda vin, som han själv inte skulle röra men som Joline av någon anledning uppskattade) och betalat kassörskan styrde han stegen mot blomsterhandeln mitt i nian, och köpte en bukett med rosor. Han hade planerat att ha en romantisk middag färdig till när hon kom hem, och fick hålla tillbaka ett leende när han tänkte på vad de skulle avsluta kvällen med. Kassörskan såg lustigt på honom när hon gav honom växeln.

Han hade plockat alla rosor utom en, spritt ut kronbladen över bordet, hällt upp vinet i en karaff och fyllt på bägge glasen, samt tillagat en måltid bestående av kycklingrulader med fetaost och skinka; samma maträtt som de hade ätit på deras första dejt för nästan fyra år sedan. Han ställde fram två tända ljus på bordet, vred ner dimmern tills att ljuset i rummet var på en lagom nivå, och sedan väntade han. Det var bara en sak som fattades.

En timme passerade, en timme blev två och Jakob började bli orolig. Hade det kanske hänt något? Ljusen hade nästan brunnit ner helt och hållet. Han plockade fram telefonen, slog hennes snabbnummer och väntade. Mobilen var avstängd. Med tilltagande oro letade han upp numret till en av hennes vänner, Anna, som också var med på resan. Två signaler passerade.

-   Anna.

-   Hej, Anna, det här är Jakob, jag har inte fått tag på Joline, har det hänt något? Anna tänkte säga något, men avbröt sig. Han hörde hur någon pratade i bakgrunden. Efter ett tag återkom Anna.

-   Vänta lite.

Ett ögonblick senare kom Joline till telefonen. Han var glad över att höra hennes röst, och tänkte berätta det för henne, men hon avbröt honom. Hon var kortfattad, men lät kontrollerad. När samtalet började närma sig sitt slut hade Jakob inte långt till tårarna. Han plockade upp vinglaset, svepte dess innehåll och ställde tillbaka det nu tomma glaset på bordet.

-   Jag är ledsen, avslutade hon, och därefter hördes bara ett lågmält pipande i telefonen. Jakob satt stilla ett ögonblick, och stirrade på ingenting. Sedan reste han sig på vingliga ben och kastade in telefonen i väggen.

-   Jag också, mumlade han för sig själv. Han tömde det andra vinglaset innan han drog på sig jackan och sina skor och försvann ut i höstnatten.

Kvällen hade börjat på Brynäs gator, fortsatt vid Boulognerparken och avslutats på en nattöppen bar i gamla staden. Han stirrade tomt på väggen framför sig, och i tankarna passerade hans och hennes senaste fyra år revy. Exakt var det hade gått fel, vad han hade gjort fel, förstod han inte. Han plockade upp glaset med whisky från bordet, och tömde dess innehåll i ett svep. Han började hosta, men för tårarna som började rinna från hans ögonvrår hade inte enbart whiskyn att skylla.

Den natten sov han på en parkbänk. Det enda som skyddade honom från den bitande kylan, och från frosten som till slut hade funnit sin väg till Gästrikland, var hans nya jacka.

Helena var IT-tekniker på Ericssons huvudkontor i Stockholm, och fick sällan tid att spendera med sin man och deras gemensamma dotter Maria, som var sex år gammal. Efter att en större återställning och uppdatering av deras system var färdig, så hade hon dock ställt ett ultimatum till sin chef – släpp iväg mig på semester med min familj, eller skriv på min avskedsansökan. Hon hade varit trött, på gränsen till utbränd, och de hade bestämt att fira årets julafton utomlands för att komma ifrån den vanliga stressen. Det var två dagar sedan, och den hade varit mer än perfekt. Inga påfrestande syskon, inga föräldrar att dalta med – bara hon och de två personer som hon älskade mest.
Plötsligt kände hon två händer på hennes axlar, och hon vände sig om.
”Bara jag, gumman”, sade Patrik och knådade betänkligheterna ur henne. Med en suck sjönk hon ner djupt i solstolen, och såg ut över havet.
”Jag tror att vår dotter har övergett sin simkarriär för att bli fiskare.”
”Jaså? Fiskar hon med tårna?”
”Hon kom upp med en grön liten fisk för några minuter sedan, sade något om att vattnet försvinner.”
”Vattnet ser faktiskt lite tillbakadraget ut”, sade han fundersamt. Även Kristina kunde nu se hur vattnet faktiskt verkade ha dragit sig tillbaka, som om någon hade dragit ur en propp i havsbottnen längre ut till havs. Hon rynkade näsan.
”Varför då?”
”Jag är civilingenjör, gumman, inte marinbiolog.” Hon svarade med ett skratt, men skrattet hade något ansträngt över sig som inte passerade Patrik obemärkt. ”Vill du att jag ska hämta Maria?” Kristina satt tyst en stund.
”Gör det.” Patrik lutade sig framåt och kysste henne på halsen.
”Jag kommer strax tillbaka.” Händerna lämnade hennes axlar, och han gav sig ut på stranden med händerna i fickorna.

Kristina stängde ögonen och försökte slappna av, men hon kunde inte. Hon visste inte varför, men något med det undanflyende vattnet oroade henne. Hon satte sig upp, och såg ut över stranden. Vattnet hade dragit sig tillbaka ännu längre nu, och topparna av korallrev började synas på vattenytan. Vatten försvinner bara inte, tänkte hon. Hela situationen var befängd. Något pågick längre ut till havs, men hon visste inte vad.
”Mamma?” Kristina hade varit så upptagen av havet att hon inte hade lagt märke till att Patrik och Maria hade kommit tillbaka. Hon suckade, och log mot sin dotter.
”Förlåt gumman, mamma tittade bara på havet en stund.”
”Varför försvinner vattnet, mamma?”
”Jag vet inte”, erkände hon, ”men jag tycker att vi borde gå tillbaka till hotellet nu. Har du allting med dig, gumman?” Maria nickade, och Kristina reste sig klumpigt upp från solstolen. Hon såg menande på Patrik, men han sade inget. De ville inte oroa Maria i onödan. De gick tillbaka längs huvudgatan, som sträckte sig tvärs genom Khao Lak och slutade vid havet. Deras hotell låg några hundra meter längre bort.
Plötsligt knuffade Patrik till henne i sidan, och knyckte till med huvudet mot stranden. Rop hördes från de som var kvar vid den, och Kristina vände sig om. Greppet kring hennes dotters hand hårdnade något, då hon såg ut över havet. En våg som såg ut att vara flera meter hög syntes vid horisonten, med rutten inställd på stranden. Den sträckte sig så långt Kristina kunde se, och växte sig stadigt högre och större när den närmade sig grundare vatten.
”Patrik…” mumlade hon förfärat.
”Maria, titta inte bakåt”, sade Patrik till deras dotter. Hon vände genast på huvudet mot stranden, och blickade mot vågen som nu var närmare stranden och verkade vara över tio meter hög. Människor runt omkring dem började också lägga märke till dem, och skrik på många olika språk började höras på gatan.
”Mamma”, sade deras dotter över skriken, ”jag är rädd.” Kristina svarade inte, väl medveten om att hon själv var skräckslagen. Alla på gatan sprang åt samma håll – bort från havet och den stora vågen. Kristina kunde bara urskilja ett återkommande ord i Thailändarnas skrik: Tsunami, tsunami, tsunami!
Ett gigantiskt vrål hördes, och själva marken verkade gunga när havet släppte ut sin vrede över Khao Laks stränder. Kristina kastade en blick bakåt, och åsynen av den gigantiska vattenmassa som nu drog fram över gatan bakom dem och slet upp bilar och människor från marken fick henne nästan att stanna upp.

”Kristina!” skrek Patrik över vrålet från vågen, och lyfte upp deras dotter i famnen. ”Kristina!” Han tog tag i hennes arm, ochmed ett ryck återvände hon till verkligheten. Hon kastade en blick runt omkring sig, och ögonen fastnade på hennes dotter, med blicken stint på henne. Hon återfick kontrollen över både sinne och kropp, och hennes naturliga instinkt tog överhand. Jag måste skydda min dotter, tänkte hon. De rusade in i en gränd bredvid ett stort hotell, och Patrik började klättra upp för en brandstege på hotellets fasad. Kristina följde efter, men hann inte tillräckligt långt upp innan vågorna kom ikapp dem.
Vattnet strömmade in i gränden med förödande kraft, och slet upp allt löst på marken och drog det med sig. Inte ens den stora containern kunde stå emot havets krafter, utan även den sögs med i vattenmassorna. Kristinas ben slungades undan av vattnet när det strömmade in i gränden i ett tågs hastighet, och i förtvivlan höll hon sig fast i brandstegen som nästan slets loss från väggen. Hon såg upp mot sin dotter och mötte hennes blick, och visste att hon inte kunde släppa taget. Hon höll sig kvar med all den kraft hon hade kvar, och lyckades dra sig upp några pinnar tills hon inte längre hade kontakt med vattnet. Med hjälp av sin man lyckades hon klättra upp på hotellets tak, och däruppifrån kunde de betrakta förödelsens fulla omfattning.

Vattnet strömmade fram på gatorna, och hade ännu inte börjat dra sig tillbaka. Människor sprang för sina liv, och
endaste havets vrål kunde överrösta de skrik som skar genom staden. Kristina blickade ner på huvudgatan där lyktstolparna hade slitits upp ur marken, ochhon insåg vilken tur de hade haft. Havet skulle inte lämna staden ensamt, många skulle dras med när vågorna började dra sig tillbaka. Hon satte sig ner på det kyliga hustaket, och med en sista blick ut över det förstörda Khao Lak svimmade hon.

En kylig sensommar.
Solen stiger plötsligt upp senare på mornarna, och går ned tidigare på kvällarna. En brist på värme och sol lägger en skugga över mitt bröst, och inte ens din närvaro kan tygla mina tvivel. Jag ser på dig, du ler, jag ler, och jag frågar mig: Vad ler jag åt? Är det den tomrum i mig som du inte längre kan fylla, är det den kyla i mig din värme inte längre kan råda bot på? Ett samtal en natt så sen att det är en morgon, två brustna hjärtan, mitt och ditt. Morgonen därpå har kylan fryst mitt hjärta till is, och jag försöker att förbise det faktum att du inte längre står med mig, mot vindarna.

En frusen höst.
Lyckan är bara ett minne, och jag förtränger även det. Trädet lossar banden till sina löv, och jag talar inte längre med dig. Solen försvinner under ett moln av mörker, och värmen är inte mer än ett avlägset minne. Kylan tränger sig på, och den brist på värme jag har i mitt hjärta beblandar sig med kylan av den stundande vintern. Jag kan le igen, om så bara för stunden, om så bara för vintern. När sommaren åter kommer med sin värme kommer kylan i mitt hjärta att göra sig påmind, och mitt leende kanske då falnar, men nu… Jag kan le. Kan du?

Ett tomt säte tillkallade min uppmärksamhet, och jag bröt ögonkontakten med den där tjejen i änden av vagnen. Hon kastade tvivlande blickar på mig, rynkade på näsan, undrade om jag verkligen menade allvar.
”Glöm det, grabben.”
Jag satte mig på det inre av de två sätena, och drog av mig jackan. Kepsen lämnade jag på, det gjorde jag alltid, utom när jag var hemma. Det var min sköld mot världen, med den kunde jag försvinna och smälta in i mängden, bli en av tusen andra.  Jackan lade jag på sätet bredvid mig, detsamma gjorde jag med axelväskan, för att effektivt demonstrera att platsen inte var upptagen men inte heller ledig. Håll er borta från mig, jag bits inte men tro fan att jag inte heller uppskattar ert sällskap.
Jag lutade huvudet mot fönsterrutan, och såg ut över järnvägsspåren, ut över perrongen, ut över människorna, ut över staden och alla de bilar, alla de människor som skyndade sig genom livet för att hinna med så mycket som möjligt. Hur många av dem nådde egentligen upp till de mål de hade satt upp? Hur många hade så bråttom med att hinna med så mycket som möjligt, att de glömde bort vad de egentligen ville göra?
Vilka de var, under den där pretto jackan och blekta leendet. Verkligheten knackade åter på dörren, när min väska landade i knät på mig. Jag blickade upp mot den som hade gjort intrång i min privata borg.
”Hey grabben, flytta på väskan nu vad fan, så jag kan sätta mig för helvete…” Jag flinade mot honom, det var vad som förväntades av mig och de förväntningarna levde jag upp till, även idag. Väskan ställde jag ner på golvet, i avtrycken från de tusentals skor som hade vilat där under åtskilliga tågresor.
”Hehe, fan vad tid du tog på dig då!” Det var min mun som talade, mina ord från mina stämband som ändå kändes helt främmande. Var det verkligen jag som pratade, var det ställt bortom alla tvivel att de orden var mina egna?
”Men vad fan, skulle du ha sett ju, polacken ramlade asså… Var ba fan helt sjukt kul asså…” Och jag flinade. Och flinet blev ett skratt, och så satt vi där, han och jag, vi skrattade åt polacken som hade ramlat och slagit sig och det hade ba fan varit sjukt kul.
Det förväntades av mig. Vad annat kunde jag göra?

Kyparen lade varsamt ner en nytvättad, vit duk i herr Kristianssons knä, och ställde sig sedan rak i ryggen med ett leende på läpparna. De blå ögonen byttes ut mot tioöringar, och de stirrade förväntansfullt på magen med plånbok.
”Var det något mer, Robert?” Kyparen, som hette Robert, tappade sin hållning i en så fullkomlig rörelse att den nästan såg inövad ut. Han blottade sina gaddar därför att det var vad som förväntades av honom, även om leendet verkade mer ansträngt än Bondeförbundets vallöften.
”Naturligtvis inte, herrn.”
”Nå, då så”, sade magen med plånbok, som hette herr Kristiansson, och vände sin uppmärksamhet mot allt annat än den lille servitören, som vände på sin taniga kropp och lämnade bordet med en besviken min i ansiktet.
Herr Kristiansson var en stamkund, och brukade lämna dricks på sina bra dagar. Eftersom han inte hade haft en bra dag på väldigt länge nu, så hade han inte heller lämnat ut dricks på tre år. Han muttrade surt över siffrorna i menyn, skriven i kursiv text som om priset på så sätt skulle verka mindre.
I herr Kristianssons ögon var dock alla priser höga, och menyn hos en krögare i gamla stan utgjorde ingalunda ett undantag. Efter ytterligare några muttranden till den tomma restaurangen rensade han halsen från tjära och slem för att klämma fram några toner på stämbanden.
”Kypare!” lät höras ur hans trädstam till hals, och lika säkert som snö i januari kom snart den lille kyparen fram till bordet. ”Köttfärslimpa – välstekt! – och ett glas buteljerat vatten, tack.” Den tanige kyparen skrev upp beställningen på ett anteckningsblock, och vände sig sedan åter mot herr Kristiansson.
”Önskas något mer?”
”Bad jag om något mer?” replikerade herr Kristiansson och vred på huvudet mot kyparen, som backade ett steg. Han skakade snabbt på huvudet, och gick tillbaka mot köket. Herr Kristiansson skrockade förtjust, och vågade sig på att vissla lite lätt mot taket. Hans farfar hade ätit där på sin tid, och hans farfars son efter honom, som sedermera var herr Kristianssons far, och herr Kristiansson hade tagit över sedvanan när hans far hade tagit ner skylten.
Farfar Kristiansson hade startat upp företaget, som tillverkade slipsar, och lämnat över det till far Kristiansson, som sedan hade lämnat det till herr Kristiansson. Herr Kristiansson hade föga förhoppningar om att i sin tur få en son att lämna över företaget till, då han var aning för korpulent för att hitta sig en fru. Detta oroade sig herr Kristiansson sig föga om, då han föredrog ett glas vin framför en kvinnas sällskap, som han mest tyckte var i vägen. Om det nu skulle bli något kvar att lämna vidare, vilket återstod att se – flugans återtåg på marknaden hade gjort stora hål i företagets finanser, och herr Kristianssons företag hade nu bara dödryckningarna kvar innan det skulle slängas in i en kista och begravas hos räkenskapsverket.
Tiden går snabbt när man tänker, märkte herr Kristiansson, något han inte ägnade allt för mycket av sin tid till. Kyparen kom snart fram till bordet med en elegant bricka med lock på, och han ställde av locket på bordet bredvid. Lukten av nytillagad köttfärslimpa tilltalade herr Kristianson, som sniffade vilt i luften.
”Er köttfärslimpa”, sade kyparen och ställde tallriken framför herr Kristiansson, ”samt ert buteljerade vatten”, sade kyparen och ställde fram glaset på bordet. Han lyfte upp locket, och placerade det åter över brickan. Med brickan i handen ställde han sig åter rak i ryggen vid bordet, men en snabb blick från herr Kristiansson gav honom sansen tillbaka. Han vände sig om, och gick tillbaka till köket.
Innan dörren gled igen bakom kyparen hade herr Kristiansson redan gett sig an den väldoftande köttfärslimpan, men direkt när han lät kniven såga sig igenom köttet kände han att något i köttets konsistens var helt, helt, helt fel. Han delade köttfärslimpan, och knuffade iväg ena halvan med kniven. Hans ansikte delade snart färg med köttet, som på insidan var ljusrött. I några sekunder stirrade han bara på köttet, som om han kunde grilla det med blotta blicken. När det inte gick, så gav han sig raskt an alternativet.
”Robert! Kom hit ögonblickligen!”
Som skjuten ur en kanon uppenbarade sig kyparen, och skyndade sig fram mot herr Kristiansson som helt höll på att tappa besinningen. Herr Kristiansson lyfte upp tallriken så att det röda köttet bara var några centimeter från den förskräckte kyparens näsa.
”Ser den här välstekt ut!”
Kyparen stammade några illa artikulerade ord, innan han tog emot tallriken och skyndade sig tillbaka in i köket. Herr Kristiansson satt kvar och såg efter honom. Han var upprörd, mer upprörd än han hade varit på väldigt länge. Med en vårdslös rörelse lyfte han glaset med det buteljerade vattnet, och spillde ut lite på bordet. Han svor till, drack girigt några klunkar av vattnet, rapade till lite diskret och ställde åter ner glaset. Han plockade upp duken ur sitt knä, torkade upp vattnet till ljudet av några fler svordomar ur hans stora repertoar, och kastade sedan duken åt sidan. Den landade över en stol vid bordet bredvid, och där lät han den ligga, skrynklig och blöt.
Efter ett tag återvände kyparen, den här gången med en ny tallrik och en ny köttfärslimpa. Herr Kristiansson stirrade tvivlande på köttfärslimpan när kyparen ställde ned den på bordet. Kyparen rätade åter på ryggen, och herr Kristiansson såg tvivlande på honom.
”Du förväntar dig väl ändå inte att få dricks, din idiot?” Kyparens leende tunnades ut till ett streck. Han andades in djupt, blickade ut över restaurangen, och andades ut i en stöt.
”Naturligtvis inte, herr Kristiansson.” Han vände sig om, och gick mot köket. Herr Kristiansson följde honom med blicken, och skrattade till lite lätt. ”Maken till tjockskalle…” mumlade han för sig själv, innan han vände uppmärksamheten mot köttfärslimpan, från vilken en tunn strimma av ånga förkunnade att den nyligen hade lämnat ugnen.

Han plockade upp besticken, och skar upp köttet. Han log belåtet när han såg den gyllenbruna färgen på köttet. Han skar upp en bit, tog en bit potatis på den och doppade båda i den gyllenbruna såsen. Han stoppade in paketet i munnen och smaskade nöjt på den välsmakande kombinationen.
Efter ett tag var tallriken tom, med undantag av märken från den bruna såsen i ena hörnet. Han lutade sig bakåt, och släppte fram en rap, som snabbt beblandade sig med luften och försvann. Luft var något som det fanns gott om i den tomma restaurangen, även om herr Kristiansson var gott och väl i storleken av två fullvuxna män.
Han slängde en blick på sitt armbandsur, och såg att han hade god tid på sig innan han skulle tillbaka till kontoret. Han funderade ett ögonblick.
”Äh”, mumlade han slutligen, ”jag struntar i vad doktorn säger, jag vill ha dessert.” Han rensade halsen från brunsås och slem, och vrålade sedan efter kyparen. Han kom snart ut från köket, med anteckningsblocket i handen.
”Dessert”, förkunnade herr Kristiansson, ”jag vill ha…”
”Chokladparfait med calvados och äppeltärningar?”
”Avbryt mig inte!” fräste herr Kristiansson, ”Och ja, det vill jag ha”, tillade han sedan. Kyparen satte pennan mot blocket och började skriva med en irriterad blick. Pennans spets gick av.
”Klumpigt”, sade herr Kristiansson utan att titta upp. Kyparen kastade en kort blick på honom, och försvann sedan in i köket med snabba steg. Herr Kristiansson satt kvar vid sitt bord och skrattade glatt.
Efter ytterligare en tid av väntan, som herr Kristiansson bland annat fördrev med näsduken och sin näsa, återvände kyparen, med ett litet fat i handen. Herr Kristiansson såg trumpet på fatet när kyparen ställde när det.
”En chokladparfait med calvados och äppeltärningar, herr Kristiansson.”
”Är det inte mer än så?” Herr Kristiansson rynkade på näsan.
”Det är vad ni beställde”, sade kyparen trött.
”Käfta inte emot!” replikerade herr Kristiansson. ”Nå, försvinn då!” Kyparen knöt näven och vände sig om för att gå.
”Vänta”, sade herr Kristiansson plötsligt. Kyparen vände sig om och suckade tungt.
”Är inte allt till er belåtenhet, herr Kristiansson?” Herr Kristiansson missade helt satiren i meningen.
”Chokladparfaiten.” sade han kort. ”Den har smält, och jag beställde inte smält chokladparfait.” Kyparen blickade upp i taket, och svarade sedan oändligt sakta:
”Nej herrn, det gjorde ni visst inte.”
”Då så, byt ut den. Jag tänker inte betala för något jag inte har beställt.” Kyparen såg på honom ett ögonblick, plockade upp tallriken och försvann sedan in i köket med den. Herr Kristiansson lutade sig bekvämt bakåt, och kastade ännu en blick på klockan. Han hade tillräckligt med tid för att driva med mannen ytterligare ett tag.

Efter några få minuter återvände mannen, den här gången med en ny portion chokladparfait i handen. Herr Kristiansson log.
”Det tog sin lilla tid.” Kyparen ryckte till som om mannen hade slagit till honom. Herr Kristiansson noterade inte de hetsiga ryckningarna i mannens vänstra ögonbryn.
”Det tar så lång tid som det tar”, sade han och ställde ner fatet på bordet. Han vände sig om för att gå, när herr Kristiansson harklade sig. Kyparen vände sig långsamt om.
”Är det något problem, herr Kristiansson?” Herr Kristiansson höll dessertskeden i handen.
”Skeden”, sade han. ”Den är skitig, och jag vill ha en ny.” Kyparen såg en kort stund på honom, och herr Kristiansson såg plötsligt något skymta till i hans ögon, som om något brast långt där inne.
”Är den skitig, säger ni?” frågade kyparen stillsamt, och ställde sig alldeles bredvid honom. Herr Kristiansson tvekade.
”Eh… Ja, men det ska nog gå bra ändå…” Kyparen skakade bestämt på huvudet.
”Inte kan ni äta med en skitig sked, inte. Jag ska genast ordna nya bestick åt er.” Herr Kristiansson slappnade av något, och såg inte när kyparens hand slöt sig om en gaffel och en kniv vid bordet bredvid. Med en snabb rörelse drog han besticken i en vid båge, och körde in kniven i mannens nacke. Blodet sprutade ut över bordet bakom, och herr Kristiansson såg på kyparen medan livet rann ur honom. Kyparen log ett bistert leende.

”Se det som dricks, herr Kristiansson. Dricks för alla de år som jag har serverat er utan att få en enda krona eller ett tack för besväret.” Herr Kristiansson stirrade på honom i någon sekund till, innan huvudet tippade bakåt. Kyparen backade ett steg, plockade upp tallriken med chokladparfaiten och gick tillbaka till köket.

”Var han nöjd?” frågade kocken där han satt med dagens Aftonbladet och en penna i handen. Löste korsord, gissade kyparen. Han besvarade hans förfrågan med ett smalt leende.
”Är han någonsin nöjd?” Kocken ryckte på axlarna utan att lyfta blicken från korsordet. ”Han har i alla fall lämnat oss nu”, sade kyparen och hängde av sig förklädet. ”Jag tar en kort lunch.” Kocken nickade.
”Gör det, jag ska strax gå själv… Bara några ord kvar. Väntar du?” Kyparen vände sig mot honom, ett leende spelade i hans mungipa.
”Jag äter nog själv idag.” Kocken mötte hans blick, men sänkte den snabbt. Kyparen verkade besitta en glöd, en pondus som kocken tidigare inte hade sett hos den tunne mannen.
”Mår du bättre av det så”, mumlade han till svar. Kyparen såg på honom ett kort ögonblick. Sedan öppnade han dörren, och försvann bland smågatorna och gränderna i gamla stan.

”Gustaf!” Det var hans mamma som ropade. ”Stäng av datorn nu, ni har skola imorgon och ska sova!” Hon gick fram och kikade på datorn. ”Gustaf”, sade hon besviket, ”du vet att jag inte vill att du spelar sådant där.”
”Men mamma”, sade Gustaf, ”det är ju bara ett spel.”
”Stäng av. Nu.” Och Gustaf stängde av. Hon lämnade rummet, och Gustaf mötte Antons blick. Anton började le, flinet blev ett leende och sedan satt han där och gapskrattade. Antons ansikte antog långsamt en rödare ton.
”Du vet att jag inte vill att du spelar sånt där”, härmade han mellan skratten. ”Min lilla sötnos”, fortsatte han och vek sig dubbel. Gustaf var högröd i ansiktet. Han tyckte inte alls det var lustigt.
”Käft”, mumlade han resignerat. Antons skratt nådde nya höjder, och Gustaf ansikte blev än rödare.
”Det var ju jävligt coolt i alla fall”, sade Gustaf när Anton hade slutat skratta. Anton nickade, fortfarande med ett stumt leende på läpparna.
”Ja fan”, sade han. ”Riktigt jävla coolt.”
Dagen därpå var det skola, och de gick dit tillsammans. På vägen pratade de om det nya spelet. Det var inte vilket spel som helst, det var det spelet, blodigare än något de hade sett tidigare. Alla pojkar på skolan spelade det, och det var inte någon som pratade om hockeykort, kula eller Pokémon längre – det var bara spelet som gällde.
När de kom fram till skolan gick Anton fram och pratade med några äldre pojkar som Gustaf inte kände. Gustaf gick istället bort till några klasskompisar som stod under ett ensamt träd på skolgården, och de började prata om spelet. Han hörde plötsligt hur de äldre pojkarna vid entrén började skratta, och han vände sig om. Han kollade förvånat på dem, när han såg att de stirrade mot honom. Anton stod ibland dem, och han skrattade med de andra.
Har han berättat för dem? Är det mig de skrattar åt?
På mattelektionen satt de inte med varandra. Anton satt med några andra pojkar längst bak i klassrummet, och Gustaf satt längst fram vid läraren. Han kunde höra hur de viskade, deras diskreta skratt, blickarna i hans rygg. Efter ett tag gick läraren ut för att hämta några pennor, och Gustaf koncentrerade sig på matteboken, försökte ignorera pojkarna längre bak i klassrummet.
Skrattar de åt mig? Stirrar de på mig? Vad säger de?
”Gustaf!” ropade så en av pojkarna där bak. Gustaf vände sig om och mötte blickarna från gruppen, varenda en var riktad mot honom.
”Vad är det?” De stirrade på honom, och blottade tänderna i illvilliga flin.
”Är det sant? Får du inte spela det, för din mamma!” Pojkarna började skratta högt, men tystnade när läraren kom in i klassrummet igen. Gustaf såg på Anton, som besvarade hans blick med ett elakt leende.
Jag hatar dig.
Efter mattelektionen hade de idrott, och Gustaf gick dit tidigt för att slippa byta om med de andra pojkarna. De skulle spela badminton, och Gustaf hjälpte Andreas ställa fram näten. Andreas var deras idrottslärare, en stor kille på kanske 25 bast.
Ingen vågade säga något i Andreas närhet, men under hela idrottslektionen stirrade och skrattade de åt honom när Andreas vände sig bort. Lektionen var en pina, och omklädningsrummet skulle bli ett helvete.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
”Gustaf!” Det var Andreas som ropade. ”Kan du ställa undan här, jag har bråttom till arbetslagsmötet.” Gustaf nickade, och leendet var genuint av glädje. Han skulle inte behöva byta om med de andra ändå. ”Anton får hjälpa dig”, sade Andreas innan han stängde dörrarna bakom sig.

De plockade bort näten, tog av sig kläderna och duschade under tystnad. När de skulle klä på sig kunde Gustaf inte hålla sig längre.
”Vad fan håller du på med egentligen?” Anton vände sig förvånat mot honom.
”Vad menar du?” Gustaf tog några steg mot honom, och var nu riktigt arg.
”Varför snackar du skit om mig?” Anton hånflinade åt honom.
”Jävla fjolla, flytta på dig för fan.” Han knuffade till Gustaf, som besvarade knuffen. Gustaf såg knytnäven komma, och hann backa undan. Den slog ett hål i luften, och utan vidare tanke bakom lyfte Gustaf sin högra knytnäve. Han svingade den i vid båge, och träffade Anton över näsan. Anton föll bakåt, och Gustaf såg i ultrarapid hur hans huvud slog till mot kanten på sittbänken innan han landade på golvet. Den vita marmorn färgades röd av blodet som rann ut från Antons krossade skalle, och hans ögon såg frånvarande rätt upp i taket. Gustaf stirrade på honom med öppen mun, tårar började rinna ned för hans kinder.
Jag är ledsen, det var inte meningen, jag lovar!

Therim var en busig pojke, vilket inte heller var ovanligt för barn i hans ålder. Han plockade potatis och jonglerade med, han träffade flickor och gjorde tama försök till närmanden, men på något sätt blev han alltid upptäckt av sin far bagaren, som bestraffade honom medelst en stekspade och disk. Idag var inget undantag.
Therim hade varit nere vid dammen som låg strax nedanför gården, och byggt en flotte. När han ändå hade tillgång till stockar (rester från ett husbygge i närheten) och snören (som han hade lånat i handelsboden) så skulle det naturligtvis ha varit ett slöseri att inte göra något riktigt roligt med dem. Therim knöt alltså ihop stockarna med de små snörena, och snart hade han en liten flotte klar. Han stack ner en pinne mellan två stockar, och spände fast sin tröja i den. Flotten var klar för avsegling.
Han hoppade ombord på flotten, och stakade sig ut i vattnet med en lång pinne. Han märkte inte hur trådarna började lossna och stockarna började glida isär innan det var för sent. Plötsligt fann han sig själv stå och balansera på en ensam stock, och sekunden senare var han i vattnet. Tursamt nog för honom hade han lärt sig simma förra sommaren, och kunde ta sig iland, men tröjan och hans byxor var dyngsura.
När han kom upp på land till gården försökte han naturligtvis smyga sig till sitt rum utan att bli upptäckt av sin far bagaren, men utan någon vidare framgång. Bagaren vrålade till när han såg Therims blöta kläder, och efter några omgångar med en stekspade placerades Therim i köket för att ta hand om disken i vanlig ordning.
Bagaren var den dagen på ovanligt dåligt humör, och flängde runt i köket, muttrandes diverse fula ord och vände på varenda kastrull han kunde finna. Efter några minuter av detta skådespel vände han sig så mot Therim, som gjorde sitt bästa för att inte besvara sin fars blick.
”Therim!” grymtade bagaren. ”Har du sett mitt recept på tårtan inför stadens tävling nästa vecka!” Therim skakade intensivt på huvudet, och putsade nervöst ett grytlock tills det glänste som silver. ”Förbannat!” vrålade bagaren och kastade ett ägg tvärs över rummet. Det flög i en vid båge, innan det träffade dörren precis när husets städerska öppnade den. Hon pep förskräckt till och försvann tillbaks genom dörren. Bagarens humör var ökänt, och när han var i farten gjorde man bäst i att hålla sig undan bäst man kunde.
”Jag kan svära på att det är den där apan Menalin som har tagit det…” muttrade han för sig själv. Therim försökte göra så lite väsen av sig som möjligt, och hoppades att hans fader skulle glömma bort hans närvaro i rummet.”Therim!” skrek bagaren, och Therim hoppade förskräckt till. ”Jag har något vettigare för dig att göra idag, min son!” Han tog tag om Therims tröja, dyngsur efter doppet i dammen, och ryckte honom till sig. Bagaren tornade upp sig ovanför honom, med ett flin som visade upp alla hans icke-närvarande tänder, vilka var rätt många.
”Den där”, svordomar, ”Menalin har tagit mitt recept på tårta inför tårttävlingen inne i staden till helgen, och jag måste ha tillbaka det innan dess. Hör du det! Måste!” Therim nickade skrämt, och inte ett ord undgick honom. ”Den apan sitter säkert på värdshuset inne i staden och super sig full just nu, så du måste ta dig in i hans hus och ta det där receptet tillbaka, hör du det?” Therim nickade än mer intensivt.
”Då så! Ge dig iväg, och kom inte tillbaka förrän du har hittat det där fördömda receptet, för då ger jag dig en omgång! Jag måste vinna den där tävlingen, måste, hör du det!” vrålade han, men Therim hörde inte, då han redan hade satt iväg ut ur bagarstugan.
Staden Korbones var en lantbrukarstad, i den mening att det förutom de många fält staden var omgiven av inte fanns något som staden hade för sig. Therim var född där, hans far var född där, hans farfarsfar var född där, och då alla i hans släkt hade bakat så långt tillbaka i mannaminne byns äldste kunde påminna sig, visste Therim att pressen låg på honom att även han bli en bakare, och vara det resten av hans liv. Han hade inga större ambitioner, så han hade inte heller några problem med det. Dessutom, insåg han, var han alldeles för rädd för sin far för att försöka sig på något annat.
”Therim!” Han hoppade till när någon ropade hans namn, rädd för att det var hans far, men det var istället en av byns äldremän. Therim var ibland avundsjuk på dem, då det enda som förväntades av dem var att de skulle sitta på bänkar i staden och berätta berättelser för stadens unga. ”Det var värst vad du hade bråttom, unge man! Sätt dig här, vet jag, så ska farbror Einheim berätta en historia för dig!” Therim skakade på huvudet, och försökte säga något om att han inte hade tid, men orden fastnade i halsen på honom, och han sprang istället bara vidare.
Gubben skakade glatt på huvudet, som äldre människor gör, och försökte istället starta ett samtal med en ung kvinna som gick förbi. Kvinnan sneglade skrämt på den gamle gubben, och skyndade vidare. Gubben suckade tungt, lutade sig bakåt och sjönk snart in i en djup sömn. Ett par ungar på bushumör smög sig fram mot gubben, och lade ner en mask i hans mun. Han hostade till och reste sig upp, och fick nästan en hjärtattack i förbifarten. Han hostade ut masken på marken, och det krälade sakta iväg. ”Sabla busfrön! Kan inte en äldreman få sova ifred!” Han lunkade svärandes iväg mot stadens värdshus.
Menalins hus var likt de flesta i staden byggt helt i trä, ett lämpligt sätt att bygga hus på då det bortanför fälten söderut fanns gott om ståtliga träd som bara väntade på att utnyttjas till husbyggen. Den enda byggnaden i staden som var byggd i sten var kyrkan, men då man i staden hade så pass mycket att göra utan att man skulle behöva be till gudar som inte finns. Therim ställde sig på tå och såg in genom ett av fönstren, och suckade av lättnad när han såg att huset var tomt. Han kände på dörren, men den var låst. Han gick en vända runt huset, men inget fönster var heller öppet. Han var beredd att ge upp och vända om mot bagarstugan, men kom ihåg bagarens löfte om stryk om han kom tillbaka tomhänt. Therim var mer rädd för bagaren än för något annat, och var beredd att krossa en ruta om det skulle bli nödvändigt.
Han kastade en blick upp mot himlen och funderade på om det skulle bli regn, när hans blick istället fastnade på husets skorsten. Han såg sig snabbt omkring på de tomma gatorna, och klättrade sedan upp på taket genom att sätta foten på dörrens handtag. Han smög fram till skorstenen och blickade ner genom den, och trodde att den var tillräckligt stor. Han svängde upp benen över skorstenen, och gled ner med fötterna först. Det gick långsamt, men han kom neråt. Plötsligt fastnade han, och han försökte desperat vrida på sig för att komma loss. Han lossnade lite och gled neråt, men bara några decimeter innan han fastnade igen. Han kände hur tårar började rinna ner för hans kinder, och blandades med soten som han nu helt täcktes av.
Efter att ha vridit på sig i några minuter utan större framgång hörde han hur en nyckel sattes in i ytterdörrens lås, och han tystnade när dörren öppnades med en smäll.
”Jo du, den där tårttävlingen blir inga problem nu inte!” skrattade en röst. Therim kände igen den som Menalins. ”Jag slet åt mig lappen när den där stollen var ute på dasset, och utan det receptet har gubben inte en chans!” Någon skrockade förtjust till svar, och sade sedan:
”Men du, är det inte lite väl kallt här inne.”
”Jo, det har du nog rätt i”, sade Menalin. ”Vänta du ett ögonblick, så tänder jag en brasa.” Therim såg hur några vedträn kastades in tillsammans med lite fnöske, och snart tändes brasan. Det blev plötsligt väldigt varmt i skorstenen. Therim skrek till vid tanken på att grillas till döds, och vred kraftigt på sig. Med ett hasande lossnade han från skorstenens väggar, och landade i brasan. Menalin kastade sig bakåt vid anblicken av den svarta varelsen som hade uppenbarat sig ur hans skorsten, och svimmade. Den andra mannen vrålade av fasa, och var ute ur huset på en sekund, och skrek hela vägen hem. Therim slet åt sig lappen i Menalins lealösa hand, och rusade ut ur huset.
Han var snart tillbaka i bagarstugan, där bagaren började skälla ut honom för hur han såg ut, innan Therim lämnade över lappen till honom. Bagaren tystnade, och mumlande åt honom att gå ner till dammen och bada. Therim rusade ut ur bagarstugan, och kastade av sig kläderna på väg ner mot dammen. Han kastade sig ner i vattnet, och låg länge kvar i vattnet och flöt. Man talade i veckor om den svarta varelsen som hade rusat ut ur Menalins skorsten, ända fram till den dag då tårttävlingen drog igång. Och det året, likt alla andra år, var det naturligtvis bagaren som vann med sitt oslagbara tårtrecept.

”Du, killen… Vakna nu. Hör du!” Taxichauffören ruskade försiktigt om honom, och Thomas slog sakta upp ögonen. Ett ögonblick av förvirring följde, innan hjärnan åter mindes vad han gjorde i en taxi, långt ute bland fälten i södern. Han gjorde en ansats till att resa sig upp, men bristen på känsla i hans vänstra ben påminde honom om att han inte längre hade något. Han suckade tungt, och chauffören såg oroligt på honom.
”Är du säker på att du klarar dig, grabben?” Thomas stannade upp mitt i en rörelse, och såg stilla på honom. Ett starkt tvivel blommade upp inom honom, men han tvingade ändå fram sina illa omskötta tänder i ett trovisst leende.
”Visst, oroa dig inte för mig. Verkligen, det är lugnt”, tillade han när taxichauffören mötte hans svar med ett syrligt leende. Han mådde bra, i den relativa mening ordet ”bra” egentligen uttrycks med. Med tanke på den omständigheten att han inte längre hade båda sina ben kvar att stå på, så mådde han underbart.
Han knäppte upp bilbältet, och plockade fram den svarta läderplånboken ur sin bakficka. Efter att ha betalat chauffören satte han ner båda kryckorna i marken, och hävde sig upp på sitt högerben med dem. Efter att ha tackat och sagt farväl stängde han dörren bakom sig, och taxin körde iväg längs den slitna landsvägen.
Thomas Calhoun var nitton år då han blev inkallad till tjänstgöring. Hans föräldrar var båda stolta patrioter, och ansåg att Thomas var en hjälte som representerade sitt land i kriget. Thomas skickade till Afghanistan i juli 2001, och tjänstgjorde som fotsoldat. Hans föräldrar var kvar i staterna, och tjänade sitt land genom att arbeta med dess finanser på World Trade Center i New York. Vid terrorattacken den elfte september omkom båda två när tornen rasade samman. Deras kroppar återfanns aldrig.
Thomas var förstörd, och full av vrede mot de som hade tagit hans föräldrar från honom. Han krävde genast att bli sänd till fronten, och en sympatisk officer lyssnade till hans begäran. Snart stred Thomas vid fronten, öga med öga mot staternas nya fiende.
Det krävdes bara tio minuter av hans liv, för att göra honom för evigt handikappad. Vid en räd mot fientliga trupper träffades Thomas av en granatkastare, och höll på att förblöda när hans vänstra ben slets bort och han högra skadades svårt. Han överlevde, men hans ben kunde inte repareras. Efter att ha mottagit medalj för tapperhet i strid, skickades Thomas hem till staterna i vemod och rullstol. Viljan att leva verkade helt plötsligt inte lika självklar längre.
Efter att ha återvänt till staterna och bevittnat sina föräldrars begravning fortsatte de rent praktiska detaljerna av deras bortgång. De hade inte upprättat ett testamente, men som ensam son tillföll alla deras tillgångar honom. Bland dem, ett sedan länge obebott hus i södern, som hans farföräldrar hade lämnat efter sig när de gick vidare.
Det hus han nu, femton år senare, återigen stod framför. En snabb blick över huset och det lilla garaget sa honom att inte mycket hade förändrats under de år han hade varit borta. Huset stod kvar i samma kolonialstil som tidigare, ett typiskt sydstatshus från trettiotalet. Färgen hade från början varit vit, men hade nu börjat flagna och hängde lös i stora stycken. Han suckade tungt. Huset drog fram minnen av en svunnen tid, en tid då hela familjen hade varit samlad för att äta och ha roligt. Han kunde inte ha varit mer än kanske, tio år då? Och minnena gjorde ont, de sved, minnet från den gemenskapen sa honom mer än något annat att han nu var helt ensam.
Han slängde upp sin väska över axeln, och stakade sig fram mot huset med hjälp av kryckorna. Han låste upp dörren med den nyckel han hade fått av sin advokat hemma i New York, och sköt upp dörren med sin ena krycka. Den gled upp ett knarrande, och Thomas stakade sig in i hallen. Han släppte ner väskan på golvet, och såg sig omkring i den lilla hallen. Det var inte dammigt, då det hade blivit städat några dagar tidigare av en firma hyrd av familjens advokat.
Han skulle se sig omkring mer senare, men just nu var han hungrig. Han stakade sig in i köket, och kände hur en svettpärla sökte sig ner för hans panna. Det var svettigt nog att använda kryckorna hemma i New York, men i varma södern var det nästan outhärdligt jobbigt. Han öppnade kylskåpet, och som han hade begärt var det fyllt till bredden av mat. Han gjorde sig en macka, och slog sig ner vid matbordet.
Trots att huset var städat syntes det tydligt att det hade stått övergivet i många år. Större delen av inredningen var fortfarande kvar, men de vita fyrkanterna på väggarna talade om för honom vart det tidigare hade hängt tavlor. En ensam tavla hängde ensam på kökets vägg, och motivet väckte minnen.
Tavlan var svartvitt, och att efter ha blivit slitet av tidens tand var ramen nästan det den också. I nedre hörnet var ”1865” inristat. Omgivningen på fotografiet var ett öppet fält, och mitt i det stod en soldat. I handen höll han ett gevär med bajonett på, och han flinade glatt mot kameran. Bilden föreställde hans förfader tretton generationer tillbaka på hans faders sida, och hette John C. Calhoun. Bilden var tagen på den mark huset var byggt på, och det var också på den marken som John C. Calhoun hade avlidit några dagar senare i en mindre sammandrabbning mellan sydstaterna och nordstaterna. Hans fru och deras dotter flyttade till platsen, och reste ett kors för honom ute på gården.
Korset var det första Thomas skulle ta bort, han tänkte inte ha en begravningsplats på sin bakgård, hur liten den än må vara. Dessutom ville han inte fundera på de hundratals soldater som var begravda i marken där utanför. Han stirrade ner på sin macka, och kände att han hade tappat aptiten. Det skulle ta ett tag innan han hade vant sig vid det här huset.
Efter att ha låst husets dörrar, för att skydda sig mot soldater snarare än mot tjuvar, så gick han tillbaka till köket och tittade ett tag på hans förfader. Det var den enda tavla de inte hade tagit ner, och han undrade varför. Han skulle precis gå därifrån, då han tyckte sig se mannen på bilden blinka med ena ögat. Han fokuserade blicken och såg länge på det lilla fotografiet. Inget hände.
Naturligtvis, tänkte han irriterat. Vad hade du väntat dig? Att han skulle börja steppa för dig? Han skakade på huvudet åt sig själv, och insåg att det var för sent för honom att springa runt och leka ghostbuster. Han plockade fram en sovsäck ur väskan, och lade ner den på golvet. Även med den tjocka sovsäcken som isolering, kände han tydligt hur det kalla golvet kylde ner hans kropp. Det tog en lång stund innan han somnade.

När han vaknade upp morgonen därpå, så lyste solen över fälten. Det starka, gula ljuset sken in genom smutsiga fönster, och det gamla huset badade i sol. Det var varmt, men väl uthärdligt och efter sina år under solen i Afghanistan så kunde den amerikanska sommaren inte rå på honom.
Thomas påbörjade sin dag med att hastigt slänga i sig en macka med ost och skinka. Det lilla hår han hade stod på ända och han luktade allt annat än välvårdad, men det var inte något som bekymrade honom. Han befann sig ute på fälten, och förutom enstaka bönder som luktade minst lika illa var söderns öppna marker öde. Han hade inte tillgång till dusch, och fick nöja sig med att kasta lite vatten i ansiktet för att vakna till.
Efter frukosten och hygienskötseln, båda två otillräckliga, så gav han sig ut på gården med kryckorna som stöd. Solen lyste honom i ögonen, och han skuggade ansiktet med sin hand när han såg ut över bakgården och fälten bortanför den, även om gränsen var för suddig för att tydligt kunna urskiljas.
Bakgården var pittoresk, i den meningen att den var totalt förfallen. Den var övervuxen, och Thomas hade svårt för att känna igen den trädgård han hade lekt i som barn. En stenbelagd gång ledde från altanen ut i trädgården, men gången var idag nästan helt igenvuxen. Thomas hade inte kommit ihåg den om det inte var för att han hade varit här för tjugo år sedan, när gården fortfarande var respektabel.
Han stapplade fram längs gången, och såg på träden som omgav gången och sträckte sig ner mot marken med sina långa grenar. Även om det var fullt dagsljus och solen sken ovanligt starkt, så var trädgården skrämmande och kunde ge inspiration även till de mest färgstarka fantasierna. Han var inte räddhågad, men likaväl visste han att han aldrig skulle våga vandra den gången på natten.
Fontänen hade säkert varit präktig och vacker en gång för länge sedan, men tiden hade satt sina spår och i den annars bittra trädgården med högt gräs och döda träd kunde den inte ha känts mer malplacerad. Fontänen var klassisk till form, och uppemot 1½ meter i diameter. Fontänens topp var krönt av två änglar, men den ena av de två hade brutits av mitt på och den kvarvarande stod och såg sorgset på honom. Fontänen var övervuxen av växter, som ringlande sig upp längs den vita marmorn och täckte den nästan helt. Thomas gissade att den inte hade sett spår av vatten på flera decennier.
Han gick runt fontänen, och såg då gravstenen bakom den. Den var stor, och till skillnad från fontänen så var den helt befriad från oönskad växtlighet, och den vita stenen var lika ren som om någon hade satt dit den dagen innan. Den tanke som slog Thomas var, att stenen såg ut som om någon dagligen hade sett efter den – och den såg definitivt inte ut som en sten som hade stått i marken i nästan ett och ett halvt sekel.
Stenen var utformad som en skiva rostat bröd, och var runt en halvmeter hög. Thomas böjde sig ner för att läsa texten på den nedre delen av gravstenen, och den löd följande:
”John C. Calhoun 1840 – 1865”
”Han gav sitt liv för Amerikas Konfedererade Stater
Han efterlämnade och sörjs av sin älskade fru och sin älskade dotter”
Efter det följde ett citat, som Thomas kände igen men inte kunde placera.
”Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.”
Gravstenen och texten på sig var inte uppseendeväckande, men bilden ovanför den var rent skrämmande och hade i Thomas ögon alltid varit det. Av någon anledning hade någon tyckt att det skulle vara en god idé att avbilda John C. Calhouns ansikte i gravstenen. Thomas stirrade vantroget på det, och kände att något var annorlunda. Han skakade bort tanken, och tänkte att stenen inte hade förändrats under alla de år den hade stått där. Stödd av sina kryckor gav han sig iväg mot trädgårdsskjulet för att hämta en spade – stenen skulle bort.
Trädgårdsskjulets ena vägg hade rasat ihop, i en annan gapade ett stort hål och dörren var borta, men det stod fortfarande upp. Han plockade åt sig en spade som bara hade hunnit bli lite rostig, och med en under ena armen tog han sig tillbaka till gravstenen.
När han kom tillbaka hade solen skymts bakom kraftiga moln, och den så tidigare ljusa trädgården var plötsligt mörk och dyster. Nog för att snabba väderskiftningar var vanliga i södern, men det här var väl ändå i överkant?
Träden verkade mycket mer illavarslande i det kyliga mörkret, och plötsligt började en kraftig vind blåsa och kasta trädets grenar ner mot gången. En lång gren rispade till Thomas i ansiktet, och han började fundera på om det här verkligen var en bra idé. Trots sina tvivel och sin växande rädsla fortsatte han längre in i trädgården.
Han nådde fram till fontänen, och rundade den. Han ställde sig framför graven, och betraktade den med vinden rytande runt honom. Himlen hade mörknat ytterligare, och om han inte säkert hade vetat att det var tidig eftermiddag så hade han trott att det var mitt i natten. I dunklet tycktes graven i vit marmor nästan lysa, och han kunde urskilja varje enskild detalj på gravstenen.
Han gick ner på huk, och stödde sig på en av kryckorna när han plockade fram spaden. Vinden tjöt runt om honom, och den enda anledningen till att han inte vände sig om och försvann iväg på kryckorna så fort som han förmådde, var att var rädd för skogen. Vid fontänen och gravstenen hade han åtminstone ett visst avstånd till träden. Han höjde spaden, och körde ner den i den tjocka marken.
Svaret kom omedelbart. Vinden ökade kraftigt i styrka, och fick honom att tappa balansen. Kryckan som han hade som stöd ramlade, och han föll handlöst bakåt och landade på den kalla marken. Vinden tjöt runt om honom, när han med stöd av sina armar satte sig på huk. Gravstenen sken nu tydligt, och ljuset verkade komma från avbildningen av John C. Calhouns ansikte – bara att den inte längre var en avbildning. Ansiktet hade blivit suddigt, och rörde sig med små rörelser. Ögonen såg rakt på Thomas, och ögonen såväl som munnen hånflinade – samma leende som Thomas hade sett på bilden i köket. Han stirrade på ansiktet ett ögonblick, innan han sträckte sig efter sina kryckor och kastade sig upp från marken. Han vände han sig mot fontänen, och såg med fasa hur den hade fyllts av en röd vätska, blod. Änglarna på bilden sprutade blod från munnen, och fontänen svämmade över. Rött och kladdigt rann det ut över fontänens kanter och ner på marken där blodet bildade små rännilar som växte till en pöl. Thomas passerade fontänen med skriken från tusentals soldater i ryggen, och skyndade sig fram genom gången med kryckorna. Vinden blåste alltjämnt stark, men grenarna som sträckte sig mot honom kändes inte längre som grenar; de kändes och såg ut som, de var armar. Han kunde se huset, vars altandörr stod öppen. Han tog sig framåt på gången med hastigheten hos en man med inte ett ben utan två, och kastade sig upp för altanens trapp. Han kastade sig in genom dörröppningen, och landade i en hög på golvet. Han vände sig om, och såg hur vinden slog igen dörrarna bakom honom, de dörrar vilka han aldrig mer skulle befinna sig på andra sidan av.

När hon vaknade morgonen därpå, var hennes nattlinne och sängkläder blodiga. Framför sängen låg en död katt, uppskuren från magen till halsen. Kattens huvud var spetsat på ett spjut i änden av sängstommen, och stirrade på henne med kalla, döda ögon.

”Maria Enberg, antar jag? Jag är glad över att vi kunde träffas.”
Han reste sig upp från skrivbordet av mörk teak, och sträckte fram en hand som verkade vara för stor för honom, likt resten av hans kropp. Han var en liten person i en stor kropp. Maria fattade hans hand i en dålig ursäkt till handskakning, och satte sig sedan ned.
”Jag heter Charles Robertsson, Maria.”
”Är ni en psykolog?” frågade hon prompt, bekvämt tillbakalutad i den läderklädda fåtöljen.
”I princip”, sade han, och satte sig ner. ”Egentligen har jag en annan titel, men den använder jag inte ens själv.”
”Men du är en hjärnskrynklare i alla fall, eller?”
”Jodå, det är jag”, sade han, och log brett.
Han såg på den lilla flickan, som trots sitt unga utseende verkade mogen till sättet. Hon var kort och smal, och verkade vara runt sexton, sjutton år gammal. Hon hade långt, mörkt hår, som sträckte sig ner längs hennes rygg. På hennes näsa vilade ett par glasögon, små och diskreta. Hon såg självsäker ut, och verkade inte alls bortkommen i det flådiga kontoret med fina möbler och en storvuxen psykolog i kostym.
”Så, du är här för att prata lite med mig om dina nattliga problem”, sade han och satte på sig ett par glasögon som hade legat på skrivbordet. Hon nickade. ”Då så, vi kan väl lika gärna börja direkt. När började dina syner?”
“Jag vet inte om jag skulle vilja kalla det syner”, sade hon. ”Jag liksom, jag vet inte… Det känns så väldigt äkta, om du förstår? Som om jag inte drömmer överhuvudtaget.”
”Fortsätt.”
Hon berättade för honom om natten innan, och om den döda katten framför hennes säng. Han höjde inte ens på huvudet när hon berättade om katten, som om det var något han stötte på dagligen i sitt yrke. Av någon anledning tvivlade hon inte på att det var just det som han gjorde. När hon hade talat klart, satt han tyst ett ögonblick och såg ner på anteckningsblocket som han sporadiskt hade skrivit ner saker i. Efter ett tag bröt han tystnaden.
”Men du minns alltså ingenting alls från drömmarna, menar du?” Hon tvekade en aning.
”Jag tror faktiskt att jag, vid något tillfälle, såg ner på min egen kropp, när jag låg och sov.” Hans blick lämnade nu anteckningsblocket, och mötte hennes. ”Det är bara som jag tror, liksom… Jag vet inte säkert.” Han såg på henne med sin hårda, blåa ögon, och hon tvingades sänka blicken.
”Det finns något som påminner om det du talar om, fast aldrig har jag… Nåväl”, avbröt han sig själv. ”Det är hur som helst inte mitt område. Jag kontaktar dig om någon dag, Maria, så ska jag försöka få kontakt med en man inom det här området. Jag är rätt säker på att du har hört talas om honom”, tillade han. ”Han heter Dr. John Wellington.” Hon tyckte till av igenkännande.
”Killen från tv-såpan ’Husen som gud glömde’?” Han blottade tänderna i ett leende.
”Ett program som har framställt honom med en allt annat än smickrande bild, men ja, det är han. Han är inte alls som han verkar vara på tv”, tillade han när han såg hennes rynkade näsa. ”John och jag har några gemensamma intressen, och när det gäller paranormala aktiviteter så finns det ingen kunnigare.”
”Paranormala aktiviteter, som i spöken?”
”Mer allmänt, ja, men i ditt fall är det något annat. Jag vet alldeles för lite inom området för att kunna säga säkert, men återkom om några dagar så vet jag mer då.” De tog farväl, och Maria lämnade honom i sitt kontor, försjunken i tankar och funderingar.

De senaste tre dagarna hade Maria inte sovit alls. Hon var rädd för att något i stil med den döda katten skulle upprepas, och hon vägrade att ens försöka att somna. Hennes föräldrar var oroliga för henne, och det var med lättnad de sa att Charles hade hört av sig och bjudit in henne till praktiken senare samma dag.
Maria fick vänta länge innan hon blev insläppt till Charles arbetsrum, och hon satt och läste en skvallertidning när hans sekreterare så bjöd in henne att stiga in. När hon så gick in i arbetsrummet verkade Charles vara inbegripen i en lågmäld diskussion med den man Maria kände igen som Dr. John Wellington. De tystnade när Maria stängde dörren bakom sig, och Dr. John Wellington steg fram mot henne med snabba och stadiga steg. Han sträckte fram sin seniga hand, och log ett brett leende.
”Maria Enberg, vad trevligt att till slut få träffa er. Charlie har berättat mycket om er de senaste dagarna.” Maria greppade hans hand, och han skakade den febrilt.
”Kul att vara på tapeten.” John svarade med ett bullrigt skratt, som ackompanjerade hans torra röst utmärkt. Hon tvivlade inte en sekund på att det var väl inövat.
”Har du sovit mycket de senaste dagarna?” Charles hade gått fram till dem.
”Inte alls, om jag ska vara ärlig”, sade Maria.
”Av förklarliga skäl”, insköt John, ”och det borde underlätta vårt arbete senare ikväll.”
”Vilket arbete?” John såg på henne.
”Har du inte berättat för henne, Charlie?”
”Ärligt talat, nej”, sade Charles. ”Jag har inte talat med henne alls de senaste tre dagarna.”
”Nå, då har vi väl en del att förklara för dig. Låt oss sätta oss ner, så ska vi besvara alla dina frågor. Du har säkert många, men vi har gott om tid. Stressa inte.”

Efter en halvtimme hade Maria fått svar på de flesta av sina frågor, och hon valde att låta bli att ställa de resterande då hon redan hade en rungande huvudvärk. Charles hade mest suttit tyst medan John förklarade saker och ting för henne, och hon insåg att hon hade avfärdat honom som ett TV-fenomen allt för tidigt. Han verkade veta vad han talade om.
Han sa att det lät som att hon var drabbad av ett tillstånd som kallas ”out of body experience” på engelska, förkortat OOBE. Det svenska namnet är UKU, utanför kroppen upplevelse. Trots att vetenskapen i många år hade ställt sig tvivlande till dess existens, så hade nyliga undersökningar visat att det faktiskt är möjligt, och något som talade för det är att ”Project Stargate”, som involverar UKU eller fjärrsyn, är ett av de längst statligt sponsrade forskningsprojekten i USA. Det enda problemet var, ansåg John, att det aldrig fanns bevis på att någon hade uppvisat fysisk kapacitet under dessa tillstånd.
”Som en logisk person”, insköt Charles, ”ställer jag mig högst tvivlande till det här snacket om UKU, men jag kan för allt i världen inte föreställa mig vad annat det kan vara.” John skakade på huvudet.
”Stackars Charlie, som aldrig tror på något som han inte ser med sina egna ögon. Du kommer att ha ett väldigt tråkigt liv om du ska hålla på så här.”
”Kalla mig inte Charlie”, snäste han. ”Dessutom håller det mig ute ur skvallerpressen, till skillnad från vissa andra.” John svarade inte.
”Men hör ni, vad var det för arbete ni pratade om? Vad händer ikväll?” John nickade mot Charles, som tog till orda.
”Med ditt tillstånd så vill vi övervaka dig när du sover inatt. Naturligtvis skulle vi inte göra det hemma hos dig”, tillade han, ”utan i så fall skulle vi behöva göra undersökningarna i Johns laboratorium.” Maria såg på honom med stora ögon.
”Jag kommer väl inte att behöva ha sådana där stora maskiner kopplade till mig, och så?” frågade hon oroligt. John skrattade högt, och Charles kunde inte göra annat än att dra lite på läpparna han också.
”Science fiction filmerna har överdrivet det där lite. Vi kommer bara att behöva hålla koll på vanliga saker, som din puls, din kroppsvärme, dina hjärtslag och så vidare. Det kommer vi inte att behöva några stora maskiner till, även om principen är densamma.” Maria ryckte på axlarna och försökte se likgiltig ut, men vid blotta tanken av att sova såg hon en bild av den döda kattens huvud framför sig.
”Så länge jag får för mina föräldrar ska det väl gå bra”, sade hon, ”och det borde inte vara något problem. De blir bara glada över att jag inte hamnar på mentalsjukhus.”
”Då så”, sade John med ett flin, ”det avgör väl saken. Ring upp dina föräldrar, så åker vi hem till mig så snart den saken är ordnad.” De två gick ut till receptionen, och lämnade kvar Maria i arbetsrummet. Samtalet med hennes föräldrar tog inte en lång stund, och efter att ha lovat att hon skulle ringa upp dem första hon gjorde morgonen därpå var hon redo för att åka.

Från utsidan såg byggnaden ut mer som en bostad än ett laboratorium. Det låg någon mil utanför staden, inne i skogen, och var till utseendet inte annorlunda än någon annan av byggnaderna i området, vilka var rätt få. Det hade nu nästan hunnit bli mörkt, och de gick tillsammans in i huset. Hon tog av sig skorna i hallen, och lämnade John och Charles bakom sig när hon såg sig omkring. I det som kunde ha varit ett vardagsrum var det fullt av datorer och bildskärmar, och genom ett stort fönster på andra sidan väggen kunde man se en säng. På sidorna av sängen hängde spännen. Hon anade vem sängen var framställd för, och rös vid tanken. Hon ville verkligen inte sova.
”Är du okej med det här?” Charles hade gått fram till henne. Hon log, och hoppades att det inte såg alldeles för krystat ut. ”Jag och John kommer att finnas här hela tiden och hålla uppsikt över dig, så du behöver inte vara orolig.” Maria tyckte att det var en dum sak att säga; det var klart att hon var orolig.
”Varför har sängen spännen?” Charles följde hennes blick genom fönstret, och log sedan ett uppmuntrade leende när han åter såg på henne.
”Bara ifall du skulle få för dig att gå i sömnen.” Hon kunde inte se humorn i det.

”Mår du bra?” frågade John när han spände fast henne i sängen. Spännena satt löst, men det kändes ändå obehagligt med det sträva tyget. Hon hade bytt om till ett vitt nattlinne, och kände sig lite förlägen inför mannen.
”Jadå, jag mår bra”, sade hon men tänkte något annat. Hade hon inte varit så väldigt rädd hade hon förmodligen tyckt att hela situationen var väldigt lustig. John och Charles sa hela tiden att de var där för henne om något hände, men hon visste att de inte kunde hjälpa henne från sig själv. I hennes ”drömmar” var det bara hon, och det där, det andra. Det där, som gömde sig i mörkret.
”Då så.” sade han och backade ett steg. ”Jag och John kommer hela tiden att hålla uppsikt över dig genom fönstret, och vi kommer att se till att inget händer.” Han blottade tänderna. ”Jag har gjort det här många gånger förut, Maria. Det är inte alls någon fara.” Maria besvarade leendet, men hon kände sig varken självsäker eller lugn. Tvärtemot kände hon hur en trötthet började lägga sig över henne. Även om sängen var obekväm, så var det den första sängen hon hade legat i på tre dagar, och de sömnlösa nätterna började ta ut sin rätt. När hon stängde ögonen lämnade John rummet, och snart sjönk Maria in i djup sömn.

”Hur mår hon?” frågade Charles, som stod och såg på henne på andra sidan av glaset. Skärmarna runt om honom visade upp diagram av olika slag, som alla påvisade Marias hälsa. Livet sammanfattat på ett par skärmar, tänkte han. John satt på en liten datostol, och stirrade på en av dessa skärmar. Han lutade sig framåt ytterligare några grader, och hans näsa snuddade nästan vid skärmen. Han snurrade sedan runt på stolen, och satte fart mot en annan av skärmarna.
”Alla värden är normala, såvitt jag kan se. Det enda som har förändrats är hennes puls och EKG, som har sjunkit något, men det är knappast ovanligt för någon som sover heller.” Han reste sig upp, gick fram till det runda bordet mitt i rummet och plockade upp en kaffekopp med orden ”If you see mer unning, try to keep up!”, ett citat som även om det inte syftade på Johns yrke säkert passade honom utmärkt. ”Jag tror inte att vi behöver oroa oss nämnvärt för henne, Charles. Det kan ju vara så att det bara är drömmar.” Charles mumlande instämmande, men han förkastade Charles ord. Det var mer än bara drömmar som Maria hade i huvudet. Charles hällde i sig det sista av kaffet, och skakade till kaffebryggaren. Den sista slurken skvalpade högljutt i det lilla tysta rummet, och han såg besviket på den.
”Jag måste verkligen skaffa en större kaffebryggare”, sa han bedrövat. Den han hade nu användes vanligtvis till campingturer och rymde runt tre liter, men så var de båda också inbitna kaffedrickare. ”Ska du också ha några koppar till?” frågade John honom, och Charles ryckte på axlarna.
”Det kommer nog behövas”, sade han, och John vände på klacken mot köket. Natten är väl långt ifrån över än, tänkte Charlie.
Han skulle bara veta.

Är du rädd?
”Rädd, rädd, rädd.”
För vad?
”För dig, för det du står för och för det du gör. Jag hatar dig.”
Vi är samma person, du och jag. Jag finns i dig, jag är dig.
”Nej, du ljuger. Du är inte som mig, och jag är inte som dig. Du är galen, jag hatar dig.”
Galenskap finns i oss alla, men alla är inte lika duktiga på att uttrycka den som vi är.
”Jag är inte du!”
Det är dags, Maria. Vår stund har kommit.
”Jag vill inte, jag tänker inte göra det!”
Jodå, du kommer att göra det, Maria. Du har inget val…

Och sängens spännen lossnade.

Charles satt bekvämt tillbakalutad mot stolen och stirrade på sina anteckningar från samtalet med Maria, första gången de hade träffats. Det var bara tre dagar sedan, men de tre dagarna hade varit de mest intensiva i hans liv. Han hade diskuterat Maria med forskare och vetenskapsmän från hela landet, och noggrant noterat varje stavelse de yttrade. Han kände sig ung och otillräcklig för att behandla sin patient, men hon hade kommit till honom. Han hade inget val.
Han ryckte till när han från köket hörde ljudet av porslin som går sönder. Han reste sig upp från sin stol och såg på korridoren utanför rummet. ”John!” Inget svar. Han lämnade rummet, utan att se på sängen på andra sidan glaset. Sängen var tom, och där Maria tidigare hade legat var madrassen våt av svett.
Han hörde ett ljud från köket, något som släpades över golvet. Han rundade hörnet, och fick full insyn i det upplysta köket. En stor röd pöl hade bildats, och ovanför den pölen stod Maria, men faktum var att hon inte såg ut att vara i rummet överhuvudtaget. Hennes kropp kastade ingen skugga, och han kunde se spisen bakom henne. Hennes vänstra hand och större delen av armen var fläckig av rött blod, och hennes nattlinne var inte längre lika vitt. Från eggen på kniven hon höll i droppade blod ner på golvet. Den andra handen hade ett fast grepp om Johns bruna hår, och höll upp hans överkropp. Halsen delades upp av en skåra, från vilken rött blod strömmade och rann ner för hans kropp. Ansiktet var präglat av fasa.
Charles såg på hennes ansikte. Hon såg ut som hon gjorde mest, nollställd, vilket dock fick en annan innebörd då hon stod i en pöl av blod från den man hon själv hade mördat. Hennes kalla ögon mötte hans, och hon förde sakta den röda kniven i sin hand mot Johns redan avskurna strupe. Med ett snabbt snitt i halsens öppning separerade hon helt huvudet från kroppen. Kroppen föll till golvet i ett duns som för ett ögonblick helt fyllde rummet, och sedan var det återigen helt tyst. Maria stod där, helt stilla, med doktorns avskurna huvud i handen.
”Hej, Charlie.”
Hon började gå mot honom, men utan att fötterna vidrörde golvet. Han blundade hårt, som för att undkomma allt det omöjliga framför honom. Sedan… Sedan kom smärtan.