Bokrecension: “Everything’s Eventual” av Stephen King

Det stod mellan att skriva en spelrecension och bokrecension idag; det fick bli det senare. Spelrecensionen kanske kommer senare.

Man har vissa förväntningar när man öppnar en bok med Stephen Kings namn på framsidan. Han har blivit känd för sin fingertoppskänsla vad gäller skräckmoment och terror, av det psykiska snarare än det fysiska (”BU!”-moment) slaget. Att han då släpper en novellsamling som bjuder på andra upplevelser än hårresande sådana är en glad överraskning.

Boken “Everything’s Eventual” består av sammanlagt fjorton noveller, av vilka de flesta tillhör skräck eller thriller-facket. Anledningen till att jag skriver bokens titel på engelska är att jag har läst den engelska versionen. En översatt sådan har släppts i Sverige med titeln “Allt Kan Hända”. Före eller efter varje novell har Stephen King också inkluderat ett kortare stycke där han berättar om novellen och om hur han tänkte när han skrev den.

 En stor anledning till att “Everything’s Eventual” har blivit en kioskvältare i hemlandet kan spåras till Hollywood, och filmen 1408 som släpptes 2007. Med John Cusack och Samuel L Jackson i spetsen gjorde filmen succé i biograferna. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var filmen som först fick mig att köpa boken. Samtidigt tycker jag, efter att ha läst igenom boken, att det är synd att de andra novellerna har hamnat i skymundan. Utöver “1408″ håller bland annat “The Road Virus Heads North” och “L. T.’s Theory of Pets” väldigt hög kvalité, och är tillsammans skäl nog till att köpa den här boken.

Jag har varit förtjust i Stephen King i många år, främst tack vare hans närmast skrämmande skicklighet med ord. Vissa skulle jämföra hans språk med Quentin Tarantinos dialoger - onödigt långa. Jag håller inte med. Så snart man slår upp en bok av Stephen King känner man genast igen hans sätt att uttrycka sig, och att läsa “Everything’s Eventual” var för mig inte bara en upplevelse sett enbart till de makabra handlingarna i novellerna. Hans fingertoppskänsla för det engelska språket bidrar till helhetsintrycket minst lika mycket.

Är du svag för böcker med skräcktema kommer Stephen King inte heller den här gången göra dig besviken. Vissa lågpunkter finns naturligtvis bland de 14 novellerna - med de som lyser starkast överglänser allt annat. Bestämmer du dig för att köpa “Everything’s Eventual” kan du räkna med många spännande stunder framöver.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

Jag har alltid varit lite försiktig av mig. Vad gäller nya författare, vill säga. Jag har läst alla Henning Mankells böcker, alla John Grishams böcker, och större delen av Stephen Kings tegelstenar. Som en ensamstående mamma på några år över trettio känns jakten på något nytt och spännande stundtals lönlös. När jag så tog mig an en bok av Val McDermid (efter att ha blåst bort lagret av damm) som jag har haft stående i bokhyllan sedan förra julen kände jag nästan direkt hur möjligheterna öppnades. Min horisont vidgades inte, men den lättsamma, vardagliga tonen som jag har lärt mig att uppskatta i böcker återfanns direkt.

Val McDermid är som författare knappast särskilt välkänd. En av hennes skapelser har fått desto större uppmärksamhet. Den TV-sända kriminalserien om Carol Jordan och Tony Hill har på kort tid blivit väldigt populär i Sverige, och bakom intrigerna på skärmen döljer sig en grymt kompetent författare som vet precis hur hon ska behandla läsaren för att hålla dess intresse uppe. Jag började för några dagar sedan med Ett Fjärran Eko, och gav mig därnäst an Dödslagen som knappast har sänkt mina förväntningar på resterande verk i hennes bibliografi.

Uppskattar du välskrivna kriminalhistorier är Val McDermid ett säkert kort.

I dagarna är det bokmässan i Göteborg, en tillställning som enligt DN i år slår alla rekord. Med 950 utställare och 2 420 aktiviteter finns det något för alla, så även för de 1 200 jorunalister som har vallfärdat söderut för att ta del av kulturevenemanget. Aftonbladets utsända har lyckats jaga rätt på några författare som kommer att ställa upp på att svara på frågor, och i avsaknad av samvetskval länkar jag glatt till intervjuerna. Jag uppdaterar med nya länkar varefter nya intervjuer dyker upp.

Först ut: Jan Guillou (som är beundransvärt fåordig)

Följer gör Dan Josefsson 

Därnäst kommer John Ajvide Lindqvist

Fjärde: Anne Holt

Katarina Mazetti har chattat med Expressens läsare.

För att se en komplett lista på de som ska intervjuas hos Aftonbladet, klicka här.

När man har ett stort intresse för skrivande är det svårt att till fullo uppskatta en bok. Man stannar till, läser om en mening och funderar på dess sammansättning. Det låter väldigt tråkigt och torrt, men ni som studerar eller har studerat film vet vad jag menar. De gånger man faktiskt stannar upp för att läsa om en mening är dock relativt få, då många författare har i princip samma sätt att uttrycka sig på - men undantag finnes. Ett av dessa undantag gick bort för bara några dagar sedan.

Adverb är relativt osynliga i litteratur - nästan som om de är lite för personliga för att få användas för mycket, som om att läsaren kan få för mycket närhet till karaktärerna. Olov Svedelid stod i spetsen för användandet av dem, och hans böcker fullkomligt kryllar av dem. Den lättsamma tonen de sätter förstärks ytterligare av hans oöverträffade fingertoppskänsla för dialoger, och alla små detaljer runtomkring dem - som strössel på en redan god vaniljglass.

Av alla Olov Svedelids många böcker är förmodligen de om hans ständigt återkommande protagonist Roland Hassel, polis i Stockholm, de mest välkända. Sättet man såg på världen genom Hassels ögon (rättelse; sättet Roland Hassel såg på världen) beskrevs med sådant lättläst och engagerande språk att det var svårt att lägga ner någon av böckerna när man väl hade börjat läsa. Har du ännu inte gett dig an böckerna om Roland Hassel (det finns många att välja på) är det hög tid att sätta igång. Bättre sent än aldrig, så att säga…

Olov Svedelid blev 76 år gammal.

Förord 

Det här är en grundläggande karaktärsdokument för Gösta Holmgren, en karaktär som spelar en central roll i handlingen jag håller på att bygga upp. Dokumentet är inte detaljerat eller lusläst efter stavfel och dåliga formuleringar.  

Gösta Holmgren

Ämbete: Landshövding

Ålder: (7 april 1952) Femtiosex

Civilstatus: Gift

Gösta Holmgren föddes i Gröndal, en förort till Stockholm. Han hade två musikala föräldrar, som under hans uppväxt desperata försökte få honom att uppskatta pianots ädla konst. Gösta, obenägen att ta till sig instrumentet, fick istället tidigt ett intresse för att skriva och läsa. Som femtonåring stannade han till för att lyssna på en föreläsning av en av Socialdemokraternas språkrör och blev intresserad. Hans politiska intresse ledde till allt större ämbeten inom partiet, tills han som fyrtioettåring blev chefsredaktör för dess medlemsmagasin.

Under sin tid vid magasinet träffade han på Barbro Lindén, en ambitiös nytillkommen journalist med fasta ideal och en vilja att avancera inom partiet. Det uppstod rykten om att en romans pågick mellan de två, rykten som snabbt tystades ned. På initiativ av Gösta Holmgren fick Barbro Lindén sparken från magasinet och blev utesluten från partiet.

Efter flera år som chefsredaktör, och med allt större initiativ inom partiet, blev Gösta Holmgren 1999 utsedd till Länshövding i Gästriklands län. Nyårsaftonen vid millennieskiftet träffade han Maria Augustsson, sekreterare vid Vänsterns lokala kontor. De båda inledde en romans, och gifte sig sommaren 2000.

 Förord:

Tidigare lovade jag att publicera allt jag skrev. Jag planerar att hålla det löftet. Det här är en novell som kretsar kring karaktären Jakob Ekwall, en person som jag skapade för några dagar sedan. Novellen beskriver en viktig passage i hans liv, den tid då hans flickvän sedan många år tillbaka gör slut och han sjunker allt djupare ner i en depression med spriten som tyngder kring hans vader. Novellen är en metod för mig att lära känna min karaktär, hur han agerar i olika situationer och hur hans historia ser ut. Jag har funderingar på att skriva en längre roman senare, med Ekwall som protagonist.

 Bytet av perspektiv mitt i novellen är medvetet, då jag ville pröva att skriva något i förstapersonsperspektiv (som jag annars aldrig gör). Efter ett tag insåg jag att det helt enkelt inte är min grej, och jag bytte tillbaka till tredjeperson - förstapersons-delen finns kvar enbart för kuriosa.

 Mycket nöje!

 -  En till.

Bartendern ger mig en oroad blick, som jag ger blanka fan i. Djävulen och hans moster må bo i whiskyn han häller upp, men för stunden behöver jag sällskap och någon att prata med och då fungerar djävulen lika bra som någon annan. Mostern är bara en bonus.

Dagen hade börjat bra. Jag vaknade upp i sängen vid elvatiden, ensam då Joline var på Finlandsfärja med några av sina vänner. Utan större problem släpade jag mig upp ur sängen och kastade en flyktig blick på mitt härjade ansikte i spegeln innan jag släpade mig till kylskåpet. Ett glas juice och en filtallrik fick utgöra grundstommen för dagen. Jag plockade fram gårdagens tidning som jag inte hade hunnit läsa.

De senaste dagarna hade en serie av inbrott i Villastaden fått den största uppmärksamheten i polishuset, och lokaltidningen hade intervjuat polischefen, en kvinna vid namn Lena Philhammar som jag inte har mycket till övers för. Relationen är ömsesidig.

Hon hade berättat för tidningen att de saknade misstänkta, men att de hade vissa ledtrådar som de följer upp. Vid ett av inbrotten hade det regnat kraftigt, och inbrottstjuvarna hade lämnat fotavtryck efter sig inne i huset. Allt tydde på att de var sammanlagt tre stycken, möjligtvis med en extra person som stannade kvar i bilen som de antog att de använder. Mycket var antagelser och spekulationer, och utan något egentligt att gå efter och utan några vittnen hade de inte mycket annat att göra än att vänta på nästa inbrott.

Jakob skakade på huvudet, och förträngde tillfälligt arbetet. Det var helg, han var ledig och han skulle utnyttja ledigheten till att ta det lugnt hela dagen. Han skulle höra sig av till sin kollega Martin Rickardsson på stationen och höra om de har gjort några framsteg, men inte förrän imorgon. Efter att ha bläddrat fram till serierna och läst först dem, sedan TV-guiden, klädde han på sig och gick ut.

När han gick ut blev han genast tacksam över den nya höstjackan som Joline hade envisats med att han skulle köpa. Han hade först varit tveksam och sagt att han skulle klara sig utmärkt på sin vårjacka till vintern kom på riktigt, men nu när kylan på kvällarna började närma sig minusgrader och frosten stod för dörren var han glad över att slippa frysa.

Första anhalten för dagen var Systembolaget på Gallerian Nian, då spritskåpet hemma började gapa tomt. Kvällen innan hade han spenderat tillsammans med en halv flaska whiskey och en fotbollsmatch på TV. Han var inte speciellt intresserad av fotboll överlag, och deltog sällan i snacket när stadslaget Gefle IF diskuterades på stationen, men då inget annat var på TV den kvällen kastade han in handduken. Då skulle han i alla fall ha något att diskutera med Martin och Göte på måndag.

Efter att ha fyllt kundkorgen med flaskor (och en låda vin, som han själv inte skulle röra men som Joline av någon anledning uppskattade) och betalat kassörskan styrde han stegen mot blomsterhandeln mitt i nian, och köpte en bukett med rosor. Han hade planerat att ha en romantisk middag färdig till när hon kom hem, och fick hålla tillbaka ett leende när han tänkte på vad de skulle avsluta kvällen med. Kassörskan såg lustigt på honom när hon gav honom växeln.

Han hade plockat alla rosor utom en, spritt ut kronbladen över bordet, hällt upp vinet i en karaff och fyllt på bägge glasen, samt tillagat en måltid bestående av kycklingrulader med fetaost och skinka; samma maträtt som de hade ätit på deras första dejt för nästan fyra år sedan. Han ställde fram två tända ljus på bordet, vred ner dimmern tills att ljuset i rummet var på en lagom nivå, och sedan väntade han. Det var bara en sak som fattades.

En timme passerade, en timme blev två och Jakob började bli orolig. Hade det kanske hänt något? Ljusen hade nästan brunnit ner helt och hållet. Han plockade fram telefonen, slog hennes snabbnummer och väntade. Mobilen var avstängd. Med tilltagande oro letade han upp numret till en av hennes vänner, Anna, som också var med på resan. Två signaler passerade.

-   Anna.

-   Hej, Anna, det här är Jakob, jag har inte fått tag på Joline, har det hänt något? Anna tänkte säga något, men avbröt sig. Han hörde hur någon pratade i bakgrunden. Efter ett tag återkom Anna.

-   Vänta lite.

Ett ögonblick senare kom Joline till telefonen. Han var glad över att höra hennes röst, och tänkte berätta det för henne, men hon avbröt honom. Hon var kortfattad, men lät kontrollerad. När samtalet började närma sig sitt slut hade Jakob inte långt till tårarna. Han plockade upp vinglaset, svepte dess innehåll och ställde tillbaka det nu tomma glaset på bordet.

-   Jag är ledsen, avslutade hon, och därefter hördes bara ett lågmält pipande i telefonen. Jakob satt stilla ett ögonblick, och stirrade på ingenting. Sedan reste han sig på vingliga ben och kastade in telefonen i väggen.

-   Jag också, mumlade han för sig själv. Han tömde det andra vinglaset innan han drog på sig jackan och sina skor och försvann ut i höstnatten.

Kvällen hade börjat på Brynäs gator, fortsatt vid Boulognerparken och avslutats på en nattöppen bar i gamla staden. Han stirrade tomt på väggen framför sig, och i tankarna passerade hans och hennes senaste fyra år revy. Exakt var det hade gått fel, vad han hade gjort fel, förstod han inte. Han plockade upp glaset med whisky från bordet, och tömde dess innehåll i ett svep. Han började hosta, men för tårarna som började rinna från hans ögonvrår hade inte enbart whiskyn att skylla.

Den natten sov han på en parkbänk. Det enda som skyddade honom från den bitande kylan, och från frosten som till slut hade funnit sin väg till Gästrikland, var hans nya jacka.

“Den som kan, gör. Den som inte kan, lär.”

Det citatet har utan tvivel uppnått kultstatus vid det här laget, även om man verkar vara lite osäker över vilken som yttrade det från första början. Har efter en ledig dag (tillägnad funderingar) kommit fram till att en variation på det hela passar in på mig:

“Den som kan, gör. Den som inte kan göra det, planerar för att göra det.”

Mitt största problem för stunden är att jag tänker för mycket på hur jag ska göra något, istället för att bara göra det - ett klassiskt misstag vad gäller skrivande i alla de former. En insikt har jag i alla fall nått under dagen: jag kommer under nästa år har flertalet timmar tillhands i skolan för ett projektarbete. Kan resultera i en roman, måhända? Och jo, även detta faller under planerings-förbannelsen…

Jag har varit borta ett bra tag. Utöver några sporadiska uppdateringar med spelrecensioner (som jag från början har skrivit i ett annat syfte) har jag inte lagt in något nytt på månader, och den saken har det blivit dags att ändra på. Vindarna vänder ofta för mig, och just nu blåser det rätt starkt för skrivande - med andra kommer jag att lägga upp mycket skrivrelaterat (och främst noveller) den närmaste tiden.När man inte har tränat på ett tag och ska börja igen är det ofrånkomligt att man lunkar fram i halvtakt till en början - men den perioden är viktig (och rentav ofrånkomlig) om man vill komma tillbaka till samma nivå man var på tidigare. Samma tankegångar kan direkt överföras till skrivande (och alla andra verksamheter), och därför kommer jag att publicera mycket skitnoveller den närmaste tiden. Oavsett vad jag personligen tycker om något kommer det alltså komma upp till allmän beskådan - min förhoppning är att jag på så sätt kommer att öka kvalitéen på det jag skriver, medan jag skriver. Inte när jag återkommer till novellen två veckor efter publicering.Mycket nöje!