Jag tänker inte avslöja exakt hur mycket jag utökade budgeten med (inlägget blev precis betydligt mer ointressant, eller hur?), men det är första gången jag gör några faktiska intäkter på mitt fiddlande med sajter. Det är inte en helt fel känsla. Mitt tredje och sista år på gymnasiet närmar sig med stormsteg, och då jag ska delta i Ung Företagsamhet kommer jag att satsa på något snarlikt webbprojekt då. Utveckla, lansera, marknadsför, sälj till högstbjudande. Själlöst men lukrativt – that’s how I like it.

Och apropå Gamezine; sajten växer med stormsteg. Jag visste inte riktigt vad jag hade för förväntningar när jag tog tåget hem från min första fika med grundaren Alex Jonsson, men jag trodde inte att vi skulle ha nått så här långt på så kort tid. Vi har knappt varit igång ett halvår, och vi citeras redan i Metro och vårt samarbete med Nerikes Allehanda tuffar på i full fart. På förhand känns GamesCom ’09, som går av stapeln i Köln den 19 augusti och pågår i fyra dagar, som utropstecknet efter de senaste månadernas hårda arbete. Det ögonblick där sajten lämnar larvstadiet. För att uttrycka det i inte fullt så pretentiösa ordalag: Jag är så förbannat taggad att jag håller på att spricka.

Samma sak kan dessvärre inte sägas om mina känslor för den här bloggen. Minns jag rätt går mina rättigheter till domänen ut någon gång i november, och jag har inga planer på att förlänga dem. När jag registrerade domänen för lite drygt två år sedan behövde jag en plats där jag kunde skriva av mig. Det behovet fyller Gamezine mer än väl idag. Någon gång i framtiden kommer jag säkert börja blogga igen, under nytt namn och på en ny domän, men intresset finns helt enkelt inte där i dagsläget.

När man känner att solen letar sig in genom sovrumsfönstret och värmer ryggen är det dags att sluta skriva. Tjing så länge.

För att säga något om mina egna projekt har en gammal underdog gjort en hel del väsen av sig på sistone. Beach 09 är på intågande, och en hel del av dem som vill slimma midjemåttet har letat sig in på Min BMI.com. Min sketna ”räkna ut min BMI”-sida har på något sätt lyckats få en trea i pagerank, och många av besökarna klickar på annonserna. Ska rida på framgången genom att jobba på off-page optimering lite då och då. Förhoppningsvis kan jag se resultat mot slutet av sommaren.

Gamezine.se

Plattformar: Xbox 360, PC

När jag var sex-sju år, bara en liten pojkvasker, skaffade våra grannar Grand Theft Auto. Vid ett fikabesök med hela familjen upptäckte jag det som mamma beskrev som avskyvärt, och som för mig var ett himmelrike i miniatyrform. Hon tyckte att GTA var förkastligt. Hon skulle ha älskat Gears of War.

Marcus Fenix har inte haft det lätt. Han har spenderat sina senaste sju år fångenskap, och om de hårda tiderna inte med det räckte till har fjorton år passerat sedan Emergence Day, den dag då Locust lämnade planetens inre. Människorasen, redan på ruinens brant, unifierades för att möta det nya hotet och fann att de mötte en motståndare starkare än sig själva. När människornas timme närmar sig allt snabbare läggs allt på samma kort: en sista offensiv, där inga regler längre existerar. Marcus Fenix gamla synder glöms snabbt bort, och rekryteras till en elitstyrka med ett tungt ok på sina axlar – att rädda världen.

Gears of Wars story är klickéfylld, visst. Men att jag – i vanliga fall en storyknarkande spelare – kan med det i bakhuvudet ge ett spel med endast medioker handling ett så högt betyg säger mindre om spelets brister än om dess styrkor. Gears of War är, utan alla fina ord och formuleringar, helt enkelt skitkul. Starka bidragande faktorer är naturligtvis grafiken, som än idag helt klart kvalificerar sig för adjektivet awesome (ibland räcker svenska ord inte till), men de vapen som står spelaren till buds. Visst, från början till slut kommer du tveklöst att spendera längst tid med Lancern, men det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Lancern har en liten fiffig motorsåg i underredet, vilken fungerar utmärkt för att förvandla en tvåhundrakilos Locust till grå köttfärs.

Ingenting varar för evigt, så inte heller enspelarkampanjen i Gears of War. Efter att ha suttit med spelet i åtta-nio timmar (i sträck, toabesök och kylskåpsvändor exkluderade) kommer du att mötas av eftertexterna, men det betyder inte att blodbadet på något sätt tar slut där. Casual-svårighetsgraden är just det – casual. Det kommer du rätt snart märka när du återvänder för att uppleva hela kampanjen en gång till, men nu på Hardcore – och när du väl har gjort ditt där längtar tusentals spelare glatt efter dig på Xbox Live.

Det är lätt att orera sida efter sida om hur bra Gears of War är, men faktum är att det är helt fel tillvägagångssätt om man vill förklara varför det är ett av de bästa spelen i actiongenren de senaste åren – den hemliga ingrediensen i spelets framgångsrecept är väldigt enkel men glöms ofta bort av utvecklare. Gears of War är lättillgänglig och fullständig sanslös action – har du ännu inte upplevt det har du mycket kvar att hämta hos ditt Xbox 360.

Plattformar: PS2, Xbox, Gamecube

Jag förstår inte hur utvecklarna tänkte. True Crime: Streets of LA var knappast Game of the Year-material när det släpptes 2003, men det introducerade några nya element till tredjepersonskjutargenren och var allt som allt en helt okej actionupplevelse. När uppföljaren nu släpps verkar någon ha gått bärsärk på spelbarheten såväl som på story och spelets motor. För er som undrar, kan jag säga det redan nu: True Crime: New York City är ett alltigenom uselt spel.

Marcus Reed är en gangster-turned-cop som vill göra sig ett namn inom polisstyrkan, och ger sig ut på jakt efter de fyra stora syndikaten i staden. Vissa personliga motiv återfinnes här och där, men alla är relativt genomskinliga och föga intressanta. Storyn är klichéfylld och varken den eller huvudpersonen Marcus är särskilt engagerande, speciellt inte när dialogerna och mellansekvenserna är så fruktansvärt dåligt skrivna. Bristen på tillvaratagen förmåga här är tydlig, då man trots väldigt kompetenta röstskådespelare (Christopher Walken är ett bekant ansikte) har svårt att ta karaktärerna på allvar när de tvingas klämma ur sig klyscha på klyscha.

TC:NYC är ett öppet spel enligt formel GTA1A, men har missat poängen med upplägget och det som gjorde GTA-serien så framgångsrik. Istället för att lägga sina pengar på att skapa en intressant kopia av New York som man som spelare vill utforska, har utvecklarna skapat en gigantisk, grå stad där det är omöjligt att skilja ett kvarter från ett annat. Tack och lov kan man genom att åka taxi ta sig direkt från en del av staden till den andra, mycket likt funktionen i GTAIV. Att annars ta sig från den ena änden av staden till den andra tar gott och väl en kvart, vilket är en pina när det inte finns någon variation i stadsmiljöerna överhuvudtaget – det hela underlättas inte heller av slowdowns, som är frekvent förekommande.

Skulle jag ta upp alla anledningar till att inte köpa True Crime: New York City skulle det bli en väldigt lång recension. För att kort sammanfatta; True Crime: New York City är inte bara ett dåligt spel, det är trasigt. Det ska erkännas att vissa delar av spelet har små underhållningsvärden, men man orkar knappast vada igenom träsket av skit för att ta sig dit.

Plattformar: PS2, Arkad

Under mina år som spelfantast har spelat allsköns rollspel, förstapersonsskjutare, racingspel och pusselspel – men av någon anledning som flyr mig för stunden har fighting-spel alltid varit något konstigt och svårt som jag aldrig riktigt har kunnat tagit till mig. Det kan ha något att göra med att min bror alltid krossade mig totalt med Kung Lao; det kan också bero på mina taskiga reflexer. Det här är inget Tekken 5 kan förändra – men min gamla bild av fighting-spel (konstiga och svåra) har fått ta några svåra knogmackor på käften.

Det spelläge i Tekken 5 du förmodligen kommer att spendera mest tid i är Story-läget. Alla spelbara karaktärer har sin egen historia, och sina egna motiv till att delta i ”The Iron Fist Tournament”. Varje Story-omgång består av nio stycken matcher, där varje match per norm är lite svårare än den tidigare. För varje gång du vinner turneringen och har slagit dess mästare (Jinpachi Mishima, killen som kan spotta eldbollar ur naveln) låser du upp en ny karaktär, och det ursprungliga galleriet av slagskämpar utökas snabbt med nya. Du får dessutom se en avslutande CGI-film med din karaktär, vilka ibland är seriösa men oftast helt hysteriska. Den som inte vrider sig av skratt när Raven kastar sig ner från berget, landar på ett jetflygplan och står kvar i en fräck pose medan planet försvinner bort mot horisonten bör få ett pris.

Kontrollsystemet i Tekken 5 är enkelt så det förslår. Nybörjaren kan så gott som direkt börja slunga iväg attacker, och efter någon halvtimme med samma karaktär har man börjat lära sig enklare attackmönster utan större svårigheter. Mer komplicerade kombinationer gör större skada, vilket uppmuntrar spelaren att sätta sig in i karaktären och olika attacker. Spelet är lättillgängligt och även nybörjare kan utan större problem lära sig och uppskatta sättet man spelar Tekken 5 på. Om du har svårighetsgraden nedvriden till Easy eller Normal, vill säga. Känner du dig tuff och prövar på Hard eller Ultra Hard direkt – utan tidigare erfarenheter av serien – kommer spelets inbyggda AI sparka rumpan på dig snabbare än du kan säga ”Perfect!”.

Ett tilltalande Story-läge till trots, blir spelkvällarna rätt snabbt ensamma utan vänner i soffan – Tekken 5 saknar tyvärr online-läge. En grymt tråkig miss, då spelet i nästan alla övriga bemärkelser är helt fantastiskt, men om man känner att man har gjort allt annat kan man alltid besöka Arcade-history i menyerna och ta sig en svängom i Tekken ett, två eller tre vilkas arkadversioner alla finns inkluderade i paketet. Inkluderat är även Jin: Devil Within, ett lustigt actionäventyr där man antar rollen som Jin och försöker ta sig in i G Corporations högkvarter, och får på vägen möta diverse robotar som gör sitt bästa för ett sätta en metallfot i vägen för dig. Spelet är simplifierat till döds, och med repetitiva miljöer, trist fighting och halvhjärtade plattformsmoment är det knappast något du kommer att röra igen efter första omgången – såvida du inte vill låsa upp alla karaktärer, vill säga…

Det finns många anledningar till att gilla Tekken 5. Ska man bortse från allt kitsch vid sidan om – imponerande grafik för sin tid, välgjorda ljudeffekter, tre spel för nostalgikerna – är det här fortfarande ett fantastiskt bra fighting-spel som är lättillgängligt för nybörjarna samtidigt som det erbjuder större utmaningar för de mer erfarna fighting-spelarna. Seriös combonötare eller glad amatör; Tekken 5 är ett spel som du kommer att återvända till gång på gång.

Plattformar: PS2, Xbox, Gamecube, PC

Den första frågan som dyker upp i mitt huvud när jag spelar The Punisher, är huruvida Max Payne plagerierade serietidningskaraktären eller om The Punisher-spelet plagierade Max Payne-serien. Vibbarna i The Punisher är väldigt snarlika de man får i Max Payne, med moment som ”Slaughter Mode” (Bullet Time), dramatiska actionsekvenser där huvudkaraktären kastar sig runt hörn, och inte minst den tryckande noir-känslan som bägge spelen ger ifrån sig. Tyvärr är The Punisher, baserat på serietidningskaraktären med samma namn, inte i närheten så bra som Remedy’s Max Payne.

Frank Castles familj blev slaktad av gangsters, och under namnet The Punisher ger han sig ut på ett korståg mot brottsligheten i New York för att få sin hämnd. Storyn är en klassisk hämnd-historia dragen med breda penseldrag, och behövs inte göras mycket mer komplicerad för att fylla sin roll i spelet. Det som börjar med att rensa ut en bilverkstad och ett knarknäste klättrar sedan högre upp i den kriminella stegen, och det hela kulminerar i att The Punisher måste förhindra en terroristaktion. Spelet tar runt tio till femton timmar att spela igenom, kortare beroende på hur duktig du är med ett vapen i din hand.

The Punisher är på nästan alla sätt och vis en väldigt klassisk action-titel. Det hela utspelar sig ur ett tredjepersonsperspektiv, vilket är bekvämt och lätthanterligt. Detta bidrar ytterligare till att The Punisher känns som en rätt generisk titel, och för att utmärka sig har utvecklarna lagt till ”special kills” som spelets punchline. Genom spelets gång kan man ta tag i fiender och använda dem som skydd, och man kan även förhöra dem. Detta resulterar i en liten hälsobonus, samt lite information som sällan eller aldrig är särskilt användbar. Står man vid en speciell plats på banan kan man även använda objekt i omgivningarna för att förhöra dem, som ett akvarium med pirajor, en sågklinga, med mera, med mera. Det hela fungerar relativt bra och är roligt att se på till en början, men intresset sjunker då det börjar kännas som om att sekvenserna upprepar sig.

Spelet blir aldrig särskilt svårt, främst tack vare The Punishers väl tilltagna läkekött (han tar knappt någon skada alls) – och när man dessutom kan få mer hälsa genom att förhöra skurkarna ersätter man snabbt taktik med eldkraft, och man finner att Run ‘n Gun-metoderna är minst lika effektiva som att ta motståndare som mänskliga sköldar. Man kan zooma in med de flest av vapnen som finns tillgängliga, men när fiendernas AI ofta väljer att stå still eller att gömma sig bakom ett hörn med halva kroppen utstickandes kommer det knappast att behövas.

Ljudet och grafiken i The Punisher är kvalificerade till godkänt, men då med liten marginal och grafiken drar då större lasset. Röstarbetet i spelet är klart godkänt, med en solid röstskådespelare åt huvudpersonen som drar fler one-liners än Duke Nukem (om än inte lika underhållande). Tyvärr är ljudeffekterna inte allt särskilt imponerande, då många händelser som logiskt sett bör avge ljud inte gör det. Ljudet av The Punishers vapen är godkänt, men när man knappt hör en M60 avfyras i andra änden av rummet är det något som är fel. Grafiken räddar dock det hela genom att vara solid spelet igenom, och speciellt karaktärsmodellerna imponerar med tanke på spelets ålder. Tyvärr resulterar dock grafiken i att spelet på intensiva platser börjar få problem med att hålla FPS:en ovanför vattenytan.

The Punisher är ett rätt straight forward spel som knappast revolutionerar action-genren, men icke desto mindre är de timmar man spenderar med spelet underhållande och ”Special Kill”-sekvenserna bidrar vidare till detta, även om man hinner tröttna på dem mot spelets slut. Om man är ute efter en tredjepersonsskjutare med mycket action och dramatik finns bättre alternativ, men det hindrar inte The Punisher från att vara ett spel värt att kika på för fans av serietidningen såväl som för alla andra.

Plattformar: Playstation 2

Efter att ha släppt Katamari Damacy (Katamari betyder klump/boll) insåg Namco att de älskade spelet så pass mycket att de senare släppte spelet We Love Katamari, i praktiken en uppföljare som rullar vidare med samma koncept: Du är en boll, och du ska rulla upp världen. Varför? För att Kungen av Cosmos, tillika din far, har sagt till dig att göra så. I originalet skulle skräphögen som du rullar ihop senare användas till att återskapa delar av universum som kungen har lyckats förstöra (i originaltiteln på japanska framgick att kungen var full när det hände, i senare versioner har det plockats bort). I detta spel har dock uppdragen begränsats till att hjälpa enskilda personer med småproblem: att rulla upp eldflugor för att en student ska kunna studera är bara ett exempel. I We Love Katamari återvänder prinsen till jorden för att originalspelet blev så väldigt populärt att kungen beordrar honom att återvända, och jo, det är faktiskt hela storyn i spelet. Det hela känns som en parodi signerad spelets skapare, Keita Takahashi, som är uttalat negativ till spelvärldens ständiga uppföljare på gamla koncept och enligt egen utsago tvingades göra ett nytt spel av Namco. Fader och son-momentet i spelet, alltså.

I början av spelet kan du endast rulla upp mindre objekt, och din katamari blir inte större än 20 cm på de första banorna, men redan efter en timme av aktivt spelande har du rullat upp din första bil, och snart också ditt första hus. Konceptet med Katamari Damacy (och We Love Katamari) fångar upp något som även Pokémon byggde sin framgång på: en aktiv känsla av progression. Känslan när man under ett tio minuters spelpass börjar med att rulla upp rullar med plastfolieförpackningar och fotbollar för att senare kunna plocka upp människor, bilar och hela hus är svår att beskriva som annat än helt fantastisk. Att jaga små katter med ett stort klot av skräp är oerhört underhållande, och innan du frågar, ja: We Love Katamari är ett bisarrt spel – men det är just bristen på det ordinära som gör det till en fantastisk upplevelse. Allt från koncept samt grafik till musik och styrning känns fantastiskt fräscht och nytt, vilket gör att man inte gärna lägger ifrån sig handkontrollen under de första timmarna. Men, trots ett fantastiskt koncept, har We Love Katamari inte klarat sig undan beklagliga sprickor i detaljarbetet.

I We Love Katamari styr man sin Katamari med båda analoga styrspakarna, vilket när man har vant sig vid det känns hyfsat intuitivt, men vissa gånger känns styrningen för långsam och seg för att fylla behoven. Man kan inte styra kameran, och på samma sätt som i bilkörningen i San Andreas hamnar ibland kameran i en vinkel där man inte alls ser vart man är på väg. Kameran kan dessutom vissa gånger hamna bakom objekt som skymmer Katamarin. På vissa ställen – oftast då när bollen hamnar bakom en vägg – kan man se sin Katamari genom en hål i formen av en symbol på det skymmande objektet. Väldigt effektivt när det väl fungerar, vilket det tyvärr inte alltid gör.

Att förklara vad som är så fantastiskt med Katamari Damacy och We Love Katamari för någon som inte har spelat något av spelen är förmodligen inte ens möjligt. Spelet är, från konceptet till den fantastiska musiken, en originell titel som inte kan jämföras med annat inom spelvärlden (utöver dess föregångare) och alltså inte heller sammanfattas i punkter. Vad jag kan säga, är att om man har ett PS2 måste man helt enkelt skaffa originaltiteln eller We Love Katamari, då spelen erbjuder en spelglädje som inte är att finna någon annanstans. Den glädjen, förpackad i den galnaste spelvärlden någonsin, gör att We Love Katamari trots bitvis bristande kamera är en av de absolut nödvändigaste titlarna till PlayStation 2.

Plattformar: Playstation 2, Xbox, Gamecube

När man ska prata om Free Radical så är det svårt att inte prata om Goldeneye till Nintendo 64. Efter att utvecklingsgruppen på Rare mot alla odds lyckades göra ett framgångsrikt FPS på konsol med mer än en nyhet, kände kärnan av den lilla samlingen utvecklare att det var dags att gå vidare. De utvecklarna startade upp företaget Free Radical, vilka idag är kända för just serien Timesplitters (och magplasket Haze). Timesplitters: Future Perfect är den senaste iterationen av serien, och även om kärnan av snabb action, sjuk humor och ett färgstarkt persongalleri är bibehållen, har Timesplitters: Future Perfect också en hel del välkomna nyheter.

Den absolut största sådana, bör nog vara att spelet faktiskt har en Story-läge – vilket tidigare spel i serien inte saknade men knappast något lade någon större vikt vid. Som Sergeant Cortez, killen som var med i tvåan men ingen minns, sänds man ut på ett uppdrag att rädda världen genom att resa tillbaka i tiden, och förhindra skapandet av Timesplitters (tänk monstren ur I am Legend) innan kriget har börjat. Storyn må låta ostig, men genom ett par intressanta vändningar och fantastiska miljöer och karaktärer lyckas Story-läget inte bara underhålla utan överraska på flera sätt och vis. Man hinner under de ungefärliga åtta timmar det tar att spela igenom handlingen besöka sex olika tidsåldrar, alla med sin speciella stil. Även om det hela börjar kännas lite oinspirerat mot slutet, är besöket i ett spökhus och trippen till hippietidernas sextiotal fullständigt hysteriska. Varje tidsålder har dessutom sin egen uppsättning av vapen, och även om dessa oftast är variationer på pistol, sub-machinegun med övriga bidrar det ytterligare till spelets variation. Det är inte svårt att finna motivation för att spela igenom Timesplitters: Future Perfect en andra gång.

Om vi ska återvända till Nintendo 64 och svettiga pojkar i nittiotals-sovrum var multiplayer-läget i Goldeneye något av det mest underhållande man kunde uppleva på konsolen. Trots att cheferna för Rare uttryckte sina tvivel för läget innan produkten släpptes, blev det hela en revolution och banade väg för andra spel att följa mönster – multiplayer var det nya svarta. Killarna från Free Radical tog med sig en hel del från Goldeneye, och med det sagt är upplevelsen i Future Perfect inte över när eftertexterna börjar rulla. Multiplayer-läget, som på PS2 går att spela både split-screen och över nätet, är väldigt välutvecklat och trots relativt generiska spellägen (Capture the Bag, någon?) lyckas spelet med det extrema galleriet av spelbara karaktärer, det stora urvalet av vapen och intressanta banor samt snabb action skapa en multiplayer-upplevelse som få spel i förra generationen kan matcha. Multiplayerläget må inte ha utvecklats mycket sedan Timesplitters: 2, men det har inte heller behövts. Vissa små saker som brist på rekyl känns som onödiga missar, och drar ner helhetsintrycket något – främst för att det redan förra generationen var självklara saker.

Timesplitters: Future Perfect är, som jag tidigare skrev, ingen revolution – men det är en utveckling av serien som är väl värd att ta sig an. Med klockren humor, en välskriven om än ostig story, kompetent grafik och ljud samt ett välutvecklat multiplayer-läge är Future Perfect ett komplett paket som tilltalar och imponerar stort. Free Radical har försökt skapa ett spel som utvecklar det vi känner serien för, samtidigt som det tar den i nya riktningar – och på alla punkter har Free Radical lyckats.

Plattformar: Xbox, Xbox 360, Playstation 2, Gamecube

Spelet med den bevisligen längsta förkortningen någonsin (PJKK:TOGotM) släpptes lagom till premiären av nyinspelningen av King Kong från 1933, och trots rävsaxen med filmlicensspel hade tjuvtittande speljournalister skvallrat om en intressant titel. Efter release (två och ett halvt år efter release, närmare bestämt) är det alltså dags att ställa sig frågan huruvida multiplattformtiteln är något för utvecklarna att slå sig på bröstet för.

Det första man ska sätta i ljuset med King Kong är att det inte är någon fyrtio-, tjugo- eller ens tiotimmarsupplevelse. Det är ett spel som är kortare än de flesta andra idag, och att spela igenom det på en eftermiddag och en kväll kommer inte att vara något större problem för någon med viss spelvana. Kan man då motivera någon att köpa spelet, när det är så pass kort? Som jag ser det, ska ett spel som är väldigt kort kompensera med att vara väldigt fantastiskt – och frågan är då om King Kong klarar av det. Och visst, många fina stunder dyker upp under spelets timmar. Enligt Peter Jackson jobbade produktionsteamet för spelet och de som jobbade på filmen tätt tillsammans, och att Ubi Soft blev inspirerade är en no-brainer. Spelet är intensiv på det cinematiska, och har gått ovanligt långt genom att plocka bort allt vad interface och indikatorer för hälsa och ammunition heter. Detta gör naturligtvis mycket för närvarokänslan, och förstärker de mest dramatiska scenerna i spelet ytterligare.

Grafiken i King Kong är inte revolutionerande, men för ett PS2-spel lyckas den ibland skina riktigt. Ön, från de ljusa djunglerna till de mörkaste grottorna, är kärleksfullt designat men skulle på en hel del ställen mått bra av lite kärlek från högre upplösning på texturerna. Att spelet allt som allt också är väldigt mörkt kan göra att man känner behovet av att ändra på TV:ns inställningar, då man inte alltid ser vart man ska – eller var man är, för den delen.

Nog för att det är underhållande att spela som Jack Driscoll och skjuta ärtbössa och kasta spjut efter dinos, men det är den korta tiden du har med kong som verkligen sätter sig i minnet. Att på typiskt jätteapa-manér kasta sig fram genom djungeln, tio meter åt gången, är extremt mäktigt och att med ett enda slag vräka undan raptorer delger en känsla av makt och råstyrka som ger gåshud. Tyvärr är fördelningen mellan spellägena 80-20 till Jack Driscolls favör, men den tid man väl får spendera med Kong är stor underhållning.

King Kong försöker väldigt mycket och vill så gärna, men lyckas inte riktigt. Spelet försöker förlänga sig självt genom att erbjuda upplåsbart extramaterial man får genom att spela enskilda banor efter att ha klarat spelet en gång redan, men faktum kvarstår att King Kong inte är ett långt eller hållbart spel. De få timmar man har till att utforska Skull Island är dock trevliga sådana, och trots att spelet inte lyckas bli fantastiskt är det ändå en väldigt bra titel som till dagens låga pris det är svårt att inte rekommendera.