Resultatet av ett politiskt test

Genom en ren impuls fick jag för mig att jag skulle genomföra ett politiskt test, i syfte att se var jag står. I sakfrågor har jag rätt bra koll på egen hand, men när det gäller att sammanställa min position på en graf överlämnar jag hellre det till en dator att räkna ut. Den biten gjorde den här gången The Political Compass.

Testet ställer en mängd olika frågor, och utifrån de svar man ger sammanställer det sedan var man står politiskt. Det är inte första gången jag gör det, och jag kan med måttligt intresse se att jag ha skuttat några snäpp åt höger på den ekonomiska axeln sedan sist. Relaterat till den globala finanskrisen? Man måste ha i åtanke att resultaten av sådana här test ska tas med en nypa salt. Jag följer mitt eget råd och är följdaktligen avhållsam till att dra några slutsatser utifrån dem.

Economic Left/Right: -1.75
Social Libertarian/Authoritarian: -3.38

En kort förklaring av grafen: Den horisontella axeln beskriver den ekonomiska delen av politik. Att kalla någon “vänster” eller “höger” syftade ursprungligen på personens åsikter inom ekonomi, men benämningarna används numera väldigt allmänt. Den vertikala axeln beskriver den sociala delen. Authoritarian och Libertarian översätts (mer eller mindre) till Auktoritär och Libertariansk på svenska. Vanliga ståndpunkter inom Libertarianismen är en begränsad stat och förspråkande av kapitalism. Motsvarande Auktoritära ståndpunkter är Libertarianismens motsatser - en kontrollerande stat a`la 1984.

Vill man analysera mitt resultat kan man se att jag enligt The Political Compass lutar åt vänster på den ekonomiska skalan, om än väldigt lite. På den sociala lutar vågen istället mot Libertarianismen. Sett till USA-valet hamnar jag långt ifrån både Barack Obama och John McCain sett till den sociala såväl som den ekonomiska aspekten - dock mycket närmare den förstnämnda än den senare. På det sociala planet kan man notera att jag är nära Cynthia McKinney, Green Party’s presidentkandidat i presidentvalet 2008.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

Det stod mellan att skriva en spelrecension och bokrecension idag; det fick bli det senare. Spelrecensionen kanske kommer senare.

Man har vissa förväntningar när man öppnar en bok med Stephen Kings namn på framsidan. Han har blivit känd för sin fingertoppskänsla vad gäller skräckmoment och terror, av det psykiska snarare än det fysiska (”BU!”-moment) slaget. Att han då släpper en novellsamling som bjuder på andra upplevelser än hårresande sådana är en glad överraskning.

Boken “Everything’s Eventual” består av sammanlagt fjorton noveller, av vilka de flesta tillhör skräck eller thriller-facket. Anledningen till att jag skriver bokens titel på engelska är att jag har läst den engelska versionen. En översatt sådan har släppts i Sverige med titeln “Allt Kan Hända”. Före eller efter varje novell har Stephen King också inkluderat ett kortare stycke där han berättar om novellen och om hur han tänkte när han skrev den.

 En stor anledning till att “Everything’s Eventual” har blivit en kioskvältare i hemlandet kan spåras till Hollywood, och filmen 1408 som släpptes 2007. Med John Cusack och Samuel L Jackson i spetsen gjorde filmen succé i biograferna. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var filmen som först fick mig att köpa boken. Samtidigt tycker jag, efter att ha läst igenom boken, att det är synd att de andra novellerna har hamnat i skymundan. Utöver “1408″ håller bland annat “The Road Virus Heads North” och “L. T.’s Theory of Pets” väldigt hög kvalité, och är tillsammans skäl nog till att köpa den här boken.

Jag har varit förtjust i Stephen King i många år, främst tack vare hans närmast skrämmande skicklighet med ord. Vissa skulle jämföra hans språk med Quentin Tarantinos dialoger - onödigt långa. Jag håller inte med. Så snart man slår upp en bok av Stephen King känner man genast igen hans sätt att uttrycka sig, och att läsa “Everything’s Eventual” var för mig inte bara en upplevelse sett enbart till de makabra handlingarna i novellerna. Hans fingertoppskänsla för det engelska språket bidrar till helhetsintrycket minst lika mycket.

Är du svag för böcker med skräcktema kommer Stephen King inte heller den här gången göra dig besviken. Vissa lågpunkter finns naturligtvis bland de 14 novellerna - med de som lyser starkast överglänser allt annat. Bestämmer du dig för att köpa “Everything’s Eventual” kan du räkna med många spännande stunder framöver.

Jag har alltid varit lite försiktig av mig. Vad gäller nya författare, vill säga. Jag har läst alla Henning Mankells böcker, alla John Grishams böcker, och större delen av Stephen Kings tegelstenar. Som en ensamstående mamma på några år över trettio känns jakten på något nytt och spännande stundtals lönlös. När jag så tog mig an en bok av Val McDermid (efter att ha blåst bort lagret av damm) som jag har haft stående i bokhyllan sedan förra julen kände jag nästan direkt hur möjligheterna öppnades. Min horisont vidgades inte, men den lättsamma, vardagliga tonen som jag har lärt mig att uppskatta i böcker återfanns direkt.

Val McDermid är som författare knappast särskilt välkänd. En av hennes skapelser har fått desto större uppmärksamhet. Den TV-sända kriminalserien om Carol Jordan och Tony Hill har på kort tid blivit väldigt populär i Sverige, och bakom intrigerna på skärmen döljer sig en grymt kompetent författare som vet precis hur hon ska behandla läsaren för att hålla dess intresse uppe. Jag började för några dagar sedan med Ett Fjärran Eko, och gav mig därnäst an Dödslagen som knappast har sänkt mina förväntningar på resterande verk i hennes bibliografi.

Uppskattar du välskrivna kriminalhistorier är Val McDermid ett säkert kort.

“Gävle kandiderar som Europeisk kulturhuvudstad 2014.
Vi gör det med ambitionen om en ny kulturell livsstil i Europa. Vi vill visa vägen genom att berätta om hur vårt kulturliv fungerar samt påvisa nya sätt att bredda kulturbegreppet och göra kulturlivet tillgängligt för alla.”              
http://www.gavle2014.se/

Gävle Kommun har en vision. Visionen handlar inte om att förbättra äldrevården, öka antalet lärare på skolorna eller att minska antalet hål i stadens vägar. Visionen handlar om en titel. Det är fem år, två månader och tjugoen dagar kvar tills Kulturhuvudstad 2014 går av stapeln i Sverige, men miljonerna har redan börjat spenderas. Och Gävle Kommun sållar sig glatt till de som strör pengar omkring sig i jakten på en titel. En titel.

Missförstå mig inte; jag uppskattar kultur lika mycket som gemene man. Och visst, kommunens idé om en kulturell allemansrätt är tilltalande. Att alla ska kunna få möjligheten att uppleva såväl som att utöva kultur, oavsett bakgrund och ekonomi. Frågan är dock inte om Gävle Kommuns avsikter är goda. Frågan är huruvida Gävle Kommun har råd att lägga ut de summor som krävs. gavle2014.se, projektets hemsida, menar att kulturen i Gävle genom det här projektet är säkrad i tre år framåt. Till vilka kostnader? Med vilka konsekvenser?

Det hela är naturligtvis först och främst en ekonomisk fråga. Personerna bakom projektet är medvetna om detta. Ett av argumenten som används är resultaten från en undersökning som genomfördes i Luxemburg, en av årets två kulturhuvudstäder, där varje krona investerad i kultur ger två kronor tillbaka. Norska Stavanger är den andra kulturella huvudstaden i år. Att de ansvariga där öppet har sagt att projektet är en ekonomisk katastrof verkar de ansvariga i Gävle helt ha missat.

Konkurrensen till utnämningen är hård. Göteborg, Visby, Uppsala – alla har de ställt upp i tävlingen. En gemensam egenskap är att de också har mer framträdande svenska dragplåster, en egenskap Gävle saknar. Vi har ingen ringmur, inget anrikt universitet. Låt oss då för ett ögonblick ponera att Gävle – fem år och flera miljoner kronor senare – inte vinner. Att vi inte blir kulturhuvudstad 2014. Var står vi då?

Med för få sängar på sjukhuset, för många elever per lärare och hål i stadens vägar. Att åtgärda dessa problem, och dylika, bör betraktas som den mest akuta frågan i Gävle Kommun idag. Att lösa dem bör vara stadens vision. Dess ambition. Jag motsäger inte vikten av en pojkes möjlighet att ha en gitarr i handen. Jag menar att tumören i hans hjärna och bristen på lärare på hans skola väger tyngre. När de problemen är lösta kan vi lägga ökad politisk fokus och statliga finanser på att främja Gävles kulturliv. Då, och först då.

“Läsarna: Låt juryn bestämma” skanderar Aftonbladets rubrik ut angående Idol 2008, och mer specifikt om att Linda Pritchard åkte ut ur tävlingen igår då hon inte hade fått tillräckligt många röster. Strax efter utröstningen hade Aftonbladet en omröstning på sajten där läsarna fick säga sitt; bör juryn vara med och bestämma vem som åker ut? Resultaten av omröstningen:

Nej, både tittarna och juryn borde bestämma: 68,3 %
Nej, bara juryn borde bestämma: 20,1 %
Ja, bara tittarna borde bestämma: 11,6 %

En annan omröstning gällande frågan om rätt person åkte ut i gårdagens program resulterade i ett förhållande på 87% mot 13%, till nejsägarnas favör.

Det finns något väldigt motsägelsefullt i det här. Vi kan påstå att de 13355 personer som har röstat i den senare omröstningen kan representera ett Sverige i miniatyr. Samtliga av dessa hade möjligthet att uttrycka sin åsikt igår kväll, när Idol-tjejerna uppträdde och telefonröstningen skedde.

Om alla de ~11600 personer som röstade nej i enkäten tyckte samma sak igår kväll när telefonröstningen skedde bör det ha reflekterats i slutresultatet, och någon annan skulle ha lämnat tävlingen. Slutsats: En hel del personer har ändrat sig, eller helt enkelt ljuger.

Jag har inget emot feminism, inte egentligen - att alla ska bedömas efter sin förmåga och inte efter vad de har mellan benen känns rätt självklart. Det ser inte ut så i Sverige idag, och då det är den feministiska kärnfrågan känns det logiskt att krutet ska läggas där. Så har det inte sett ut på sistone.

Herr Gårman är ett skämtsamt namn som med lite ändringar i betoningen utläses “här går man”, en ordvits som används ofta i trafikundervisning för yngre barn. Fru Gårman är ingen ordvits. Det finns ingen logisk anledning till varför vi ska spendera tid och pengar på att byta ut fullt fungerande skyltar mot nya som dessutom inte fyller syftet lika väl som de gamla. Maria-Pia Boëthius, feminist och författare, tycker inte att det innebär någon större landvinning för feminismen.
 - Lite gladare skulle man nog bli, säger hon till Aftonbladet och skrattar.

Ett dyrt nöje, bekostat med skattebetalarnas pengar.

Jag har inte skrivit något om Idol i år, jag vet, men en nyhet hos Aftonbladet idag var för lockande för att lämnas orörd. Jag höll tummarna för Alexander förra året, jag höll tummarna för honom i år - och blev mer än lite förbannad när han skickades ut av Idol-juryn. Jag har annars varit relativt överens med den nya juryn, men vad gäller den här enskilda incidenten…

Desto gladare blev jag när jag läste att Alexander Konstatoulas har fått skivkontrakt, och det endast en dag efter att juryn hade gett honom nobben. Michael Karlsson, skivbolagschef hos Nordic Talent, skräder inte orden när han beskriver sin glädje över rekryteringen:
  – Det gällde att knipa honom innan någon annan gjorde det. Juryn måste vara helt tappad bakom en vagn.

Vad gäller det här beslutet; jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Notera bristen på ordet recension i rubriken: jag har hunnit skriva många recensioner av olika slag den senaste veckan, och tänkte pröva något annat. I slutändan kommer det antagligen bli något recensions-aktigt ändå, men det känns bättre så här. Med det ur vägen…

Ett av de forum jag spenderar kvällarna på hade en diskussion om den senaste Batman-filmen strax innan den nådde biograferna. Grunden till uppståndelsen var IMDB, och mer specifikt den ranking (poäng) filmen hade - innan den ens hade släppts. Besöker man IMDB:s topp-250-lista idag ser man att filmen har halkat ner lite, men ligger fortfarande på en minst sagt respektabel tredjeplats (endast förekommen av två av mina absoluta favoritfilmer, The Shawshank Redemption och Gudfadern). Naturliga följdfrågan: Förtjänar den det?

Grejen med IMDB, och alla andra communitys där användarna betygsätter, är att det inte finns något mellanläge. Om något är bra, om så bara lite bättre än snittet, får filmen oftast inte en sjua, åtta eller nia som den kanske förtjänar, utan en tia. Om en film istället är lite sämre än medelmåttigt ger man den inte fyra eller tre, utan en etta. I fallet Batman: The Dark Knight var filmen nästan groteskt förhandshypad, och fick följdaktligen en hel del betygsättningar baserat enbart på förutfattade meningar. Det resulterade i att filmen ett tag låg på första plats på IMDB:s listor - en plats den inte nödvändigtvis förtjänar.

Och ja, filmen är skitbra. Se den!

Man tar bara körkort en gång i livet, brukar man (inte) säga - så när det var min broders tur beslutades det att det skulle firas lite extra. Högbo Brukshotell, lämpligt nog endast två och en halv mil från Ockelbo, fick på familjens bekostnad stå för festligheterna. Se det här som en recension (från en skribent som villigt erkänner att han inte är gourmet på en fläck) eller bara som en reflektion över kvällen, vilket som nu passar dig bäst.

Vi anlände till middagen runt sextiden, och ofina som vi är traskade vi förbi salongen och blev som första sällskap eskorterade till vårt bord - ordspråket “fint folk kommer sent” har ännu inte nått fram till Ockelbo. Efter att ha värmt upp smaklökarna med några nybakade bröd till menylektyr beställdes förrätten in, som för min del bestod av fasanpastej med svart trumpetsvamp och gräddstuvad savoykål. Efter ungefär fem-tio minuters väntan (efter vilka de sista brödbitarna var uppätna) anlände förrätterna, som relativt snabbt försvann från tallrikarna. Fasanen, en fågel jag tidigare inte har prövat, var god - portionerna var små (ju finare restaurang; desto mindre måltider) men mycket njutbara.

Med förrätten avklarad började varmrätten diskuteras, diskussioner som i mitt fall ledde till ren “souvas” med svampsalt, korvkaka och en lingon/päron-tärning. Jag har ätit renkött förut (ofrånkomligt med en släkt så långt norrut), men den här rätten var något i särklass. Smakbrytningarna var lite annorlunda, men allt som allt var renen riktigt god och rekommenderas definitivt. Med handen på hjärtat var storleken på portionerna inget att hänga i julgranen, och efter för- och varmrätt fanns fortfarande mycket plats kvar - vilket enbart var positivt, förklarade servitören, då halva middagen fortfarande var kvar.

Först ut, när kvällen började avrundas, var ostbuffén. Jag har ingen särskilt stor aptit för ostar i vanliga fall, och är knappast heller särskilt insatt i de olika varianter som finns (mitt förråd sträcker sig till brié, grevé och edamer), men när maten står till buds är jag inte den som tackar nej. Efter att ha fyllt assietten med olika sorters ost och prövat alla lutade jag mig bakåt några minuter, pratade med de andra vid bordet, tills folk började bege sig till dessertbuffén - som definitivt förtjänar ett eget stycke…

Jag har alltid varit såld på olika desserter, och när ett stort bord fyllt med dem står till buds (enligt vår servitör uppgick de totalt till 22 stycken, exklusive de olika sorterna av choklad som fanns tillgängliga) tvekade jag inte att fylla tallriken med fler varianter av sötslisk än jag någonsin ätit. Utöver klassiker som tiramisu och cheesecake plockade jag på mig en hel drös av nya smakupplevelser; bland dem några nya favoriter som en chokladbägare med inslag av hjortonsmak och en bägare med nougatkräm med pistaschinslag. Desserten var utan tvekan den mest imponerande delen av måltiden, och ett besök rekommenderas starkt om så bara på den meriten.

När vi lämnade restaurangen vid åttatiden kände vi oss nog alla först och främst mätta, men även belåtna - vad gäller maten såväl som betjäningen och stämningen i restaurangen. Slutnotan för kvällen blev nästan mer ohälsosam än desserten, men om ni vill slå på stort kan jag hjärtligt rekommendera Högbo Brukshotell; kombinationen av god mat, trevlig personal och en ohälsosamt avnjutbar dessertbuffé är väldigt, väldigt svårslagen.

I dagarna är det bokmässan i Göteborg, en tillställning som enligt DN i år slår alla rekord. Med 950 utställare och 2 420 aktiviteter finns det något för alla, så även för de 1 200 jorunalister som har vallfärdat söderut för att ta del av kulturevenemanget. Aftonbladets utsända har lyckats jaga rätt på några författare som kommer att ställa upp på att svara på frågor, och i avsaknad av samvetskval länkar jag glatt till intervjuerna. Jag uppdaterar med nya länkar varefter nya intervjuer dyker upp.

Först ut: Jan Guillou (som är beundransvärt fåordig)

Följer gör Dan Josefsson 

Därnäst kommer John Ajvide Lindqvist

Fjärde: Anne Holt

Katarina Mazetti har chattat med Expressens läsare.

För att se en komplett lista på de som ska intervjuas hos Aftonbladet, klicka här.