Sarah Palin gör bort sig ytterligare

Redan när republikanerna först presenterade Sarah Palin som deras vice-presidentkandidat var jag övertygad om att hon var en idiot. Jag skulle kunna försköna orden, omformulera mig, men jag låter helst bli. Jag tyckte att Sarah Palin var en idiot då. Det gör jag fortfarande. För ungefär tio minuter sedan cementerades den åsikten ytterligare.

Att Sarah Palin ska ha trott att Afrika är ett land har knappast missats av någon.  Jag har läst det på nätet, hört det från mina vänner; hela världen verkar ha underbart roligt åt att Sarah Palin ger intryck av att vara en sådan intelligent och välinformerad politiker. Ryktet ska ha spridits av John McCains kampanjarbetare efter valet. Det kunde ha förblivit ett rykte, om inte Sarah Palin hade valt att kommentera incidenten.

“Det är taget ur sitt sammanhang”, sa hon i en intervju med CNN. Hon fortsatte med att “Det är omoget, oproffsigt och de är skitstövlar om de kommer undan med att ta det ur sitt sammanhang och sedan försöka sprida det i nationella medier”. Hon underskattade nog slagkraften i fadäsen något, då skvallret om uttalandet har spridit sig över världen som en gräsbrand i juli.

Man får ju också fråga sig; i vilket sammanhang kan hon ha sagt att Afrika är ett land?

Komiskt men inte helt oväntat. Amerikanska vänner av andra tillägget har dragit fram plånböckerna i jakt på halvautomatiska vapen, skriver Aftonbladet. Det råder en rädsla för att den nyutnämnde presidenten kommer att införa striktare regler för vapenhandel.

Jag är av åsikten att striktare vapenregler bör ha införts för länge sedan. Förhoppningsvis vågar Barack Obama gå emot strömmen av vapentokiga amerikaner, och slå ett slag för personsäkerheten i ett land där den i mångt och mycket saknas. Ska man lyssna på Aftonbladets artikel “Älskad, hyllad - och dödshotad” får han dock skynda sig. Det är ännu en skandalbesprutad artikel i ledet av dem som med stora ord spekulerar kring hotet mot Barack Obama - ett hot som jag även tidigare har skrivit om.

Låt mig upprepa mitt budskap: Alla presidenter har blivit hotade till livet. De är alltid omgivna av enorma säkerhetsstyrkor. Den säkerheten är inte mer omfattande i Obamas fall, den har bara blivit mycket mer omskriven då medierna älskar att vältra sig i hans eventuella bortgång. Många i min närhet, och i bloggosfären, verkar också vara övertygade om att inte har lång tid kvar. Jag tror - och hoppas - att de har fel.

Jag, som många andra med mig, följde valet i USA på Kanal 5. Filip och Fredriks lättsinniga bevakning av valet lockade fler tittare än både TV4 och SVT, men behagade tydligen inte alla. I Magnus Erikssons kulturkrönika hos SvD uttrycker han sitt missnöje över TV-profilernas valvaka och den “hejaklacksmentalitet” han säger att de uppvisade. Samtidigt uppvisar han total brist på förstående för vilken målgrupp programmet hade i kikarsiktet. 

Då TV4 och framför allt SVT sedan många år har profilerat sig som de något mer seriösa alternativen hade Kanal 5 inget lätt uppgift framför sig. De kunde naturligtvis ha satsat på att sprejat ner studion med damm, dragit in de seriösaste och torraste debattörerna så hade samtliga tittare somnat eller bytt kanal innan tolvslaget. Genom att istället ringa upp Filip och Fredrik - och satsa på en betydligt yngre målgrupp - lyckades de konkurrera ut grannkanalerna så att dammet yrde.

Vad mig anbelangar får gärna SvD:s Magnus Eriksson hålla sig till CNN och injicera statistik spetsat med analyser i underarmen. Det finns inget fel med det. Fel - och löjligt - är att göra sig lustig över Kanal 5:s valvaka för att man inte tillhörde målgruppen.

När hela Sverige vet vem nästa president ska bli söker sig svenska medier efter annat att spekulera kring. På tapeten för tillfället: Hans kommande regering. Den segerstinna luften hann knappt lägga sig innan rykten började spridas, och svenska tidningar (Aftonbladet, DN) hakar glatt på.

Rahm Emanuel bör vara det säkraste kortet, då han även omnämndes av Barack Obama i hans segertal den 4:e november. Rykten har gjort gällande att han kommer att bli Obamas stabschef. Flera (naturligtvis anonyma) demokrater har bekräftat att han har blivit erbjuden tjänsten. Huruvida han har accepterat står dock inte helt klart. Rahm Emanuel var tidigare rådgivare åt Bill Clinton under hans tid vid rodret. En erfaren herre, med andra ord.

Ett annat av de mer intressanta namn som nämns är Robert Gates, som potentiell försvarsminister. Känner ni igen honom? Det borde ni göra. Han har erfarenhet i bakfickan då han sedan flera år arbetat för George W. Bush som just försvarsminister. Många tippar att han kommer att tillfrågas. Jag är tveksam. Efter Barack Obamas (och John McCains, för den delen) ständiga distansdagande till George W. Bush under kampanjarbetet är det värt att ifrågasätta om han vill - och bör - behålla den förre presidentens försvarsminister. Även Chuck Hagel har nämnts i det här sammanhanget. 

Namnet som dock får absolut flest att höja på ögonbrynen? Förmodligen världens mest kända miljökämpe - och nu diskuterad som eventuell miljöminister i Barack Obamas stab. Al Gores starka åsikter kring miljöfrågor lyckades genom hans dokumentär “En obekväm sanning” spridas inte bara i hemlandet, utan även på vår sida om Atlanten. Att anställa Al Gore som miljöminister skulle vara ett fantastiskt politiskt drag av Obama.

Ingen av namnen ovan är helt säkra, men om de rykten som går stämmer komma några av namnen om några månader vara med och bestämma USA:s politik. Ni som har koll på nyheterna vet att även Hillary Clinton och Oprah Winfrey(!) har nämnts. De ryktena kändes dock så vaga och sensationssökande att jag inte ville ta del i spekulationerna. Inom några veckor bör vi veta säkert vilka som ska stå vid Obamas sida de kommande fyra åren.

Skoldagen efter USA-valet, en samhällsklass på ett gymnasium i en liten stad i Sverige. Att valet är dagens stora ämne är givet, och vem är då på tapeten om inte Barack Obama. Diskuteras måhända hans planer för att lösa den ekonomiska krisen? Hans åsikter kring homoäktenskap?

Nej. Det vadslås kring hur länge han kommer att överleva.

Barack Obama har som första färgad person blivit vald av det amerikanska folket till att inneha posten som president - högsta befälhavare. Vid en diskussion över lunchbordet idag bryter sig en vän in i en diskussion med orden: “Han kommer ju garanterat att bli skjuten”. Jag frågar honom; av vilka? Mellan kebabköttet och riset i hans mun klämmer han fram: “Någon extremistisk grupp från sydstaterna. Vadå, det finns ju hur många såna som helst!” tillägger han när jag suckar uppgivet. Mumlandet om Barack Obamas eventuella stundande bortgång har ökat i styrka trefalt sedan segern blev klar. Kommer Barack Obama verkligen att bli brutalt mördad?

Risken finns. Det faktumet går inte att debattera bort. Han står för förändring, för nya tider - och för idén att allt är möjligt. Det är inte uppskattat av alla. Om han skulle bli mördad skulle han också bli en internationell martyr, helt i klass med Martin Luther King. Joe Biden skulle då hans plats i finstolen i Ovala rummet. Risken finns. Det betyder inte att varje sydstatare med en swastika tatuerad i nacken just nu bilar till Washington med en hagelbössa i bagageutrymmet. Oavsett vad rykten och spekulationer skulle kunna få oss att tro.

Klockan är någon minut över åtta, en blandning av frost och snö färgar landskapet utanför fönstret vitt och jag själv känner mig helt urlakad. Tillsammans med två nära vänner fattades beslutet att följa valet i USA minut för minut. Valet av kanal var inget svårt sådant. Vi har alla tre en svaghet för Filip och Fredrik. Kvällen påbörjades med extra stark espresso för att fylla koffeinförrådet till brädden, och efter att ha sörplat i oss några koppar begravde vi oss vid TV:n. Med pepparkakor, pizza, läsk, dextrosol och ohälsosamma mängder av andra onyttigheter framför oss var vi redo att diskutera oss genom valnatten. Till vals dirigerad av timvisaren rörde sig kvällen långsamt framåt, och undan för undan steg hoppet. Så här, dagen efter, står det bortom alla tvivel: Barack Obama kommer med bred marginal att bli USA:s nästa president.

Spänningen började tätna på allvar när det blev dags för John McCain att erkänna sig besegrad inför sina väljare. Hans tal var välskrivet, och han var inte heller återhållsam med att framställa Barack Obama som en värdig vinnare. Inför publiken (som inte visade samma respekt mot demokraten) fasthävde han vikten av samarbete, och att trots bakslaget mot republikanerna stå bakom landets regering. Varje ord uttalades med känsla, och den gamle “mavericken” gjorde på mig ett alltigenom positivt intryck. Där kan vi snacka om att sjunka med fanan i topp.

Förhoppningarna när det så blev Barack Obamas tur var från min sida skyhöga.  Förhoppningar som han bara delvis lyckades infria. Jan Helin, Aftonbladets chefsredaktör som besökte Kanal 5:s valvaka i dess slutskede, ansåg att talet skulle minnas i flera generationer och berörde honom starkt. Att USA-valet 2008 kommer att bli ihågkommet ifrågasätter jag inte. Barack Obamas första tal som kommande president kommer däremot knappast bli det. Trots att det hade några starka delar (andra och fjärde stycket framför allt) saknade talet det där lilla extra som får nackhåren att ställa sig i givakt.

Jag har följt presidentvalet i USA en längre tid vid det här laget, och när det nu är över vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig av framtiden. Den 20:e januari är det dags för Barack Obama att svara presidenteden vid Capitoliums trappor. De veckor han har tills dess kommer att användas till att bygga upp den regering som kommer att regera världens mäktigaste land de närmaste fyra åren. Innebär Barack Obama en påbörjan av en ny era i USA:s historia? Måhända. Bortom alla tvivel är att han har visat att hans kampanjslogan - Yes We Can! - är mer än tomma ord.

Det faktum att en mörkhyad man kommer att svära presidenteden nästa år är ett obestridligt bevis på det.

Genom en ren impuls fick jag för mig att jag skulle genomföra ett politiskt test, i syfte att se var jag står. I sakfrågor har jag rätt bra koll på egen hand, men när det gäller att sammanställa min position på en graf överlämnar jag hellre det till en dator att räkna ut. Den biten gjorde den här gången The Political Compass.

Testet ställer en mängd olika frågor, och utifrån de svar man ger sammanställer det sedan var man står politiskt. Det är inte första gången jag gör det, och jag kan med måttligt intresse se att jag ha skuttat några snäpp åt höger på den ekonomiska axeln sedan sist. Relaterat till den globala finanskrisen? Man måste ha i åtanke att resultaten av sådana här test ska tas med en nypa salt. Jag följer mitt eget råd och är följdaktligen avhållsam till att dra några slutsatser utifrån dem.

Economic Left/Right: -1.75
Social Libertarian/Authoritarian: -3.38

En kort förklaring av grafen: Den horisontella axeln beskriver den ekonomiska delen av politik. Att kalla någon “vänster” eller “höger” syftade ursprungligen på personens åsikter inom ekonomi, men benämningarna används numera väldigt allmänt. Den vertikala axeln beskriver den sociala delen. Authoritarian och Libertarian översätts (mer eller mindre) till Auktoritär och Libertariansk på svenska. Vanliga ståndpunkter inom Libertarianismen är en begränsad stat och förspråkande av kapitalism. Motsvarande Auktoritära ståndpunkter är Libertarianismens motsatser - en kontrollerande stat a`la 1984.

Vill man analysera mitt resultat kan man se att jag enligt The Political Compass lutar åt vänster på den ekonomiska skalan, om än väldigt lite. På den sociala lutar vågen istället mot Libertarianismen. Sett till USA-valet hamnar jag långt ifrån både Barack Obama och John McCain sett till den sociala såväl som den ekonomiska aspekten - dock mycket närmare den förstnämnda än den senare. På det sociala planet kan man notera att jag är nära Cynthia McKinney, Green Party’s presidentkandidat i presidentvalet 2008.

Det stod mellan att skriva en spelrecension och bokrecension idag; det fick bli det senare. Spelrecensionen kanske kommer senare.

Man har vissa förväntningar när man öppnar en bok med Stephen Kings namn på framsidan. Han har blivit känd för sin fingertoppskänsla vad gäller skräckmoment och terror, av det psykiska snarare än det fysiska (”BU!”-moment) slaget. Att han då släpper en novellsamling som bjuder på andra upplevelser än hårresande sådana är en glad överraskning.

Boken “Everything’s Eventual” består av sammanlagt fjorton noveller, av vilka de flesta tillhör skräck eller thriller-facket. Anledningen till att jag skriver bokens titel på engelska är att jag har läst den engelska versionen. En översatt sådan har släppts i Sverige med titeln “Allt Kan Hända”. Före eller efter varje novell har Stephen King också inkluderat ett kortare stycke där han berättar om novellen och om hur han tänkte när han skrev den.

 En stor anledning till att “Everything’s Eventual” har blivit en kioskvältare i hemlandet kan spåras till Hollywood, och filmen 1408 som släpptes 2007. Med John Cusack och Samuel L Jackson i spetsen gjorde filmen succé i biograferna. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var filmen som först fick mig att köpa boken. Samtidigt tycker jag, efter att ha läst igenom boken, att det är synd att de andra novellerna har hamnat i skymundan. Utöver “1408″ håller bland annat “The Road Virus Heads North” och “L. T.’s Theory of Pets” väldigt hög kvalité, och är tillsammans skäl nog till att köpa den här boken.

Jag har varit förtjust i Stephen King i många år, främst tack vare hans närmast skrämmande skicklighet med ord. Vissa skulle jämföra hans språk med Quentin Tarantinos dialoger - onödigt långa. Jag håller inte med. Så snart man slår upp en bok av Stephen King känner man genast igen hans sätt att uttrycka sig, och att läsa “Everything’s Eventual” var för mig inte bara en upplevelse sett enbart till de makabra handlingarna i novellerna. Hans fingertoppskänsla för det engelska språket bidrar till helhetsintrycket minst lika mycket.

Är du svag för böcker med skräcktema kommer Stephen King inte heller den här gången göra dig besviken. Vissa lågpunkter finns naturligtvis bland de 14 novellerna - med de som lyser starkast överglänser allt annat. Bestämmer du dig för att köpa “Everything’s Eventual” kan du räkna med många spännande stunder framöver.

Jag har alltid varit lite försiktig av mig. Vad gäller nya författare, vill säga. Jag har läst alla Henning Mankells böcker, alla John Grishams böcker, och större delen av Stephen Kings tegelstenar. Som en ensamstående mamma på några år över trettio känns jakten på något nytt och spännande stundtals lönlös. När jag så tog mig an en bok av Val McDermid (efter att ha blåst bort lagret av damm) som jag har haft stående i bokhyllan sedan förra julen kände jag nästan direkt hur möjligheterna öppnades. Min horisont vidgades inte, men den lättsamma, vardagliga tonen som jag har lärt mig att uppskatta i böcker återfanns direkt.

Val McDermid är som författare knappast särskilt välkänd. En av hennes skapelser har fått desto större uppmärksamhet. Den TV-sända kriminalserien om Carol Jordan och Tony Hill har på kort tid blivit väldigt populär i Sverige, och bakom intrigerna på skärmen döljer sig en grymt kompetent författare som vet precis hur hon ska behandla läsaren för att hålla dess intresse uppe. Jag började för några dagar sedan med Ett Fjärran Eko, och gav mig därnäst an Dödslagen som knappast har sänkt mina förväntningar på resterande verk i hennes bibliografi.

Uppskattar du välskrivna kriminalhistorier är Val McDermid ett säkert kort.

“Gävle kandiderar som Europeisk kulturhuvudstad 2014.
Vi gör det med ambitionen om en ny kulturell livsstil i Europa. Vi vill visa vägen genom att berätta om hur vårt kulturliv fungerar samt påvisa nya sätt att bredda kulturbegreppet och göra kulturlivet tillgängligt för alla.”              
http://www.gavle2014.se/

Gävle Kommun har en vision. Visionen handlar inte om att förbättra äldrevården, öka antalet lärare på skolorna eller att minska antalet hål i stadens vägar. Visionen handlar om en titel. Det är fem år, två månader och tjugoen dagar kvar tills Kulturhuvudstad 2014 går av stapeln i Sverige, men miljonerna har redan börjat spenderas. Och Gävle Kommun sållar sig glatt till de som strör pengar omkring sig i jakten på en titel. En titel.

Missförstå mig inte; jag uppskattar kultur lika mycket som gemene man. Och visst, kommunens idé om en kulturell allemansrätt är tilltalande. Att alla ska kunna få möjligheten att uppleva såväl som att utöva kultur, oavsett bakgrund och ekonomi. Frågan är dock inte om Gävle Kommuns avsikter är goda. Frågan är huruvida Gävle Kommun har råd att lägga ut de summor som krävs. gavle2014.se, projektets hemsida, menar att kulturen i Gävle genom det här projektet är säkrad i tre år framåt. Till vilka kostnader? Med vilka konsekvenser?

Det hela är naturligtvis först och främst en ekonomisk fråga. Personerna bakom projektet är medvetna om detta. Ett av argumenten som används är resultaten från en undersökning som genomfördes i Luxemburg, en av årets två kulturhuvudstäder, där varje krona investerad i kultur ger två kronor tillbaka. Norska Stavanger är den andra kulturella huvudstaden i år. Att de ansvariga där öppet har sagt att projektet är en ekonomisk katastrof verkar de ansvariga i Gävle helt ha missat.

Konkurrensen till utnämningen är hård. Göteborg, Visby, Uppsala – alla har de ställt upp i tävlingen. En gemensam egenskap är att de också har mer framträdande svenska dragplåster, en egenskap Gävle saknar. Vi har ingen ringmur, inget anrikt universitet. Låt oss då för ett ögonblick ponera att Gävle – fem år och flera miljoner kronor senare – inte vinner. Att vi inte blir kulturhuvudstad 2014. Var står vi då?

Med för få sängar på sjukhuset, för många elever per lärare och hål i stadens vägar. Att åtgärda dessa problem, och dylika, bör betraktas som den mest akuta frågan i Gävle Kommun idag. Att lösa dem bör vara stadens vision. Dess ambition. Jag motsäger inte vikten av en pojkes möjlighet att ha en gitarr i handen. Jag menar att tumören i hans hjärna och bristen på lärare på hans skola väger tyngre. När de problemen är lösta kan vi lägga ökad politisk fokus och statliga finanser på att främja Gävles kulturliv. Då, och först då.