Att hitta en ny

Jag har alltid varit lite försiktig av mig. Vad gäller nya författare, vill säga. Jag har läst alla Henning Mankells böcker, alla John Grishams böcker, och större delen av Stephen Kings tegelstenar. Som en ensamstående mamma på några år över trettio känns jakten på något nytt och spännande stundtals lönlös. När jag så tog mig an en bok av Val McDermid (efter att ha blåst bort lagret av damm) som jag har haft stående i bokhyllan sedan förra julen kände jag nästan direkt hur möjligheterna öppnades. Min horisont vidgades inte, men den lättsamma, vardagliga tonen som jag har lärt mig att uppskatta i böcker återfanns direkt.

Val McDermid är som författare knappast särskilt välkänd. En av hennes skapelser har fått desto större uppmärksamhet. Den TV-sända kriminalserien om Carol Jordan och Tony Hill har på kort tid blivit väldigt populär i Sverige, och bakom intrigerna på skärmen döljer sig en grymt kompetent författare som vet precis hur hon ska behandla läsaren för att hålla dess intresse uppe. Jag började för några dagar sedan med Ett Fjärran Eko, och gav mig därnäst an Dödslagen som knappast har sänkt mina förväntningar på resterande verk i hennes bibliografi.

Uppskattar du välskrivna kriminalhistorier är Val McDermid ett säkert kort.

“Gävle kandiderar som Europeisk kulturhuvudstad 2014.
Vi gör det med ambitionen om en ny kulturell livsstil i Europa. Vi vill visa vägen genom att berätta om hur vårt kulturliv fungerar samt påvisa nya sätt att bredda kulturbegreppet och göra kulturlivet tillgängligt för alla.”              
http://www.gavle2014.se/

Gävle Kommun har en vision. Visionen handlar inte om att förbättra äldrevården, öka antalet lärare på skolorna eller att minska antalet hål i stadens vägar. Visionen handlar om en titel. Det är fem år, två månader och tjugoen dagar kvar tills Kulturhuvudstad 2014 går av stapeln i Sverige, men miljonerna har redan börjat spenderas. Och Gävle Kommun sållar sig glatt till de som strör pengar omkring sig i jakten på en titel. En titel.

Missförstå mig inte; jag uppskattar kultur lika mycket som gemene man. Och visst, kommunens idé om en kulturell allemansrätt är tilltalande. Att alla ska kunna få möjligheten att uppleva såväl som att utöva kultur, oavsett bakgrund och ekonomi. Frågan är dock inte om Gävle Kommuns avsikter är goda. Frågan är huruvida Gävle Kommun har råd att lägga ut de summor som krävs. gavle2014.se, projektets hemsida, menar att kulturen i Gävle genom det här projektet är säkrad i tre år framåt. Till vilka kostnader? Med vilka konsekvenser?

Det hela är naturligtvis först och främst en ekonomisk fråga. Personerna bakom projektet är medvetna om detta. Ett av argumenten som används är resultaten från en undersökning som genomfördes i Luxemburg, en av årets två kulturhuvudstäder, där varje krona investerad i kultur ger två kronor tillbaka. Norska Stavanger är den andra kulturella huvudstaden i år. Att de ansvariga där öppet har sagt att projektet är en ekonomisk katastrof verkar de ansvariga i Gävle helt ha missat.

Konkurrensen till utnämningen är hård. Göteborg, Visby, Uppsala – alla har de ställt upp i tävlingen. En gemensam egenskap är att de också har mer framträdande svenska dragplåster, en egenskap Gävle saknar. Vi har ingen ringmur, inget anrikt universitet. Låt oss då för ett ögonblick ponera att Gävle – fem år och flera miljoner kronor senare – inte vinner. Att vi inte blir kulturhuvudstad 2014. Var står vi då?

Med för få sängar på sjukhuset, för många elever per lärare och hål i stadens vägar. Att åtgärda dessa problem, och dylika, bör betraktas som den mest akuta frågan i Gävle Kommun idag. Att lösa dem bör vara stadens vision. Dess ambition. Jag motsäger inte vikten av en pojkes möjlighet att ha en gitarr i handen. Jag menar att tumören i hans hjärna och bristen på lärare på hans skola väger tyngre. När de problemen är lösta kan vi lägga ökad politisk fokus och statliga finanser på att främja Gävles kulturliv. Då, och först då.

“Läsarna: Låt juryn bestämma” skanderar Aftonbladets rubrik ut angående Idol 2008, och mer specifikt om att Linda Pritchard åkte ut ur tävlingen igår då hon inte hade fått tillräckligt många röster. Strax efter utröstningen hade Aftonbladet en omröstning på sajten där läsarna fick säga sitt; bör juryn vara med och bestämma vem som åker ut? Resultaten av omröstningen:

Nej, både tittarna och juryn borde bestämma: 68,3 %
Nej, bara juryn borde bestämma: 20,1 %
Ja, bara tittarna borde bestämma: 11,6 %

En annan omröstning gällande frågan om rätt person åkte ut i gårdagens program resulterade i ett förhållande på 87% mot 13%, till nejsägarnas favör.

Det finns något väldigt motsägelsefullt i det här. Vi kan påstå att de 13355 personer som har röstat i den senare omröstningen kan representera ett Sverige i miniatyr. Samtliga av dessa hade möjligthet att uttrycka sin åsikt igår kväll, när Idol-tjejerna uppträdde och telefonröstningen skedde.

Om alla de ~11600 personer som röstade nej i enkäten tyckte samma sak igår kväll när telefonröstningen skedde bör det ha reflekterats i slutresultatet, och någon annan skulle ha lämnat tävlingen. Slutsats: En hel del personer har ändrat sig, eller helt enkelt ljuger.

Jag har inget emot feminism, inte egentligen - att alla ska bedömas efter sin förmåga och inte efter vad de har mellan benen känns rätt självklart. Det ser inte ut så i Sverige idag, och då det är den feministiska kärnfrågan känns det logiskt att krutet ska läggas där. Så har det inte sett ut på sistone.

Herr Gårman är ett skämtsamt namn som med lite ändringar i betoningen utläses “här går man”, en ordvits som används ofta i trafikundervisning för yngre barn. Fru Gårman är ingen ordvits. Det finns ingen logisk anledning till varför vi ska spendera tid och pengar på att byta ut fullt fungerande skyltar mot nya som dessutom inte fyller syftet lika väl som de gamla. Maria-Pia Boëthius, feminist och författare, tycker inte att det innebär någon större landvinning för feminismen.
 - Lite gladare skulle man nog bli, säger hon till Aftonbladet och skrattar.

Ett dyrt nöje, bekostat med skattebetalarnas pengar.

Jag har inte skrivit något om Idol i år, jag vet, men en nyhet hos Aftonbladet idag var för lockande för att lämnas orörd. Jag höll tummarna för Alexander förra året, jag höll tummarna för honom i år - och blev mer än lite förbannad när han skickades ut av Idol-juryn. Jag har annars varit relativt överens med den nya juryn, men vad gäller den här enskilda incidenten…

Desto gladare blev jag när jag läste att Alexander Konstatoulas har fått skivkontrakt, och det endast en dag efter att juryn hade gett honom nobben. Michael Karlsson, skivbolagschef hos Nordic Talent, skräder inte orden när han beskriver sin glädje över rekryteringen:
  – Det gällde att knipa honom innan någon annan gjorde det. Juryn måste vara helt tappad bakom en vagn.

Vad gäller det här beslutet; jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Notera bristen på ordet recension i rubriken: jag har hunnit skriva många recensioner av olika slag den senaste veckan, och tänkte pröva något annat. I slutändan kommer det antagligen bli något recensions-aktigt ändå, men det känns bättre så här. Med det ur vägen…

Ett av de forum jag spenderar kvällarna på hade en diskussion om den senaste Batman-filmen strax innan den nådde biograferna. Grunden till uppståndelsen var IMDB, och mer specifikt den ranking (poäng) filmen hade - innan den ens hade släppts. Besöker man IMDB:s topp-250-lista idag ser man att filmen har halkat ner lite, men ligger fortfarande på en minst sagt respektabel tredjeplats (endast förekommen av två av mina absoluta favoritfilmer, The Shawshank Redemption och Gudfadern). Naturliga följdfrågan: Förtjänar den det?

Grejen med IMDB, och alla andra communitys där användarna betygsätter, är att det inte finns något mellanläge. Om något är bra, om så bara lite bättre än snittet, får filmen oftast inte en sjua, åtta eller nia som den kanske förtjänar, utan en tia. Om en film istället är lite sämre än medelmåttigt ger man den inte fyra eller tre, utan en etta. I fallet Batman: The Dark Knight var filmen nästan groteskt förhandshypad, och fick följdaktligen en hel del betygsättningar baserat enbart på förutfattade meningar. Det resulterade i att filmen ett tag låg på första plats på IMDB:s listor - en plats den inte nödvändigtvis förtjänar.

Och ja, filmen är skitbra. Se den!

Plattformar: Xbox 360, PC

När jag var sex-sju år, bara en liten pojkvasker, skaffade våra grannar Grand Theft Auto. Vid ett fikabesök med hela familjen upptäckte jag det som mamma beskrev som avskyvärt, och som för mig var ett himmelrike i miniatyrform. Hon tyckte att GTA var förkastligt. Hon skulle ha älskat Gears of War.

Marcus Fenix har inte haft det lätt. Han har spenderat sina senaste sju år fångenskap, och om de hårda tiderna inte med det räckte till har fjorton år passerat sedan Emergence Day, den dag då Locust lämnade planetens inre. Människorasen, redan på ruinens brant, unifierades för att möta det nya hotet och fann att de mötte en motståndare starkare än sig själva. När människornas timme närmar sig allt snabbare läggs allt på samma kort: en sista offensiv, där inga regler längre existerar. Marcus Fenix gamla synder glöms snabbt bort, och rekryteras till en elitstyrka med ett tungt ok på sina axlar – att rädda världen.

Gears of Wars story är klickéfylld, visst. Men att jag – i vanliga fall en storyknarkande spelare – kan med det i bakhuvudet ge ett spel med endast medioker handling ett så högt betyg säger mindre om spelets brister än om dess styrkor. Gears of War är, utan alla fina ord och formuleringar, helt enkelt skitkul. Starka bidragande faktorer är naturligtvis grafiken, som än idag helt klart kvalificerar sig för adjektivet awesome (ibland räcker svenska ord inte till), men de vapen som står spelaren till buds. Visst, från början till slut kommer du tveklöst att spendera längst tid med Lancern, men det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Lancern har en liten fiffig motorsåg i underredet, vilken fungerar utmärkt för att förvandla en tvåhundrakilos Locust till grå köttfärs.

Ingenting varar för evigt, så inte heller enspelarkampanjen i Gears of War. Efter att ha suttit med spelet i åtta-nio timmar (i sträck, toabesök och kylskåpsvändor exkluderade) kommer du att mötas av eftertexterna, men det betyder inte att blodbadet på något sätt tar slut där. Casual-svårighetsgraden är just det – casual. Det kommer du rätt snart märka när du återvänder för att uppleva hela kampanjen en gång till, men nu på Hardcore – och när du väl har gjort ditt där längtar tusentals spelare glatt efter dig på Xbox Live.

Det är lätt att orera sida efter sida om hur bra Gears of War är, men faktum är att det är helt fel tillvägagångssätt om man vill förklara varför det är ett av de bästa spelen i actiongenren de senaste åren – den hemliga ingrediensen i spelets framgångsrecept är väldigt enkel men glöms ofta bort av utvecklare. Gears of War är lättillgänglig och fullständig sanslös action – har du ännu inte upplevt det har du mycket kvar att hämta hos ditt Xbox 360.

Helt i andan av mitt “Lista på gratis MMORPG:n“-inlägg kommer nu en uppföljare - för FPS. Efter att spel som Wolfenstein 3D och Doom satte standarden för över tio år sedan har många fler titlar följt, och FPS-genren är idag en av spelmediets populäraste. Gemensamt för spelen på den här listan är att de alla är gratis att ladda ner och spela. Mycket nöje!

Sauerbraten
 
I egenskap av uppföljaren till Cube, ett av de mer välkända gratis-FPS:n, är Sauerbraten inte bara grymt snyggt utan också färgat av erfarenhet. Spelet innehåller såväl singleplayer-banor som möjligheten att gå in på nätet och sparka polarnas rumpor över fiber. Sauerbraten är ett säkert kort.

America’s Army

Titeln på America’s Army är mer beskrivande än man först kan tro - faktum är att spelet från början skapades för att låta armén träna på taktik via virtuell verklighet (vilket inte är mycket mer än en vacker omskrivning för spel). America’s Army har dock utvecklats till ett riktigt populärt FPS som spelas friskt runt om i världen. Är du villig att gå igenom en onödigt omständlig registreringsprocess är America’s Army väl värt att kika närmare på.

Wolfenstein: Enemy Territory

Spelserien Wolfenstein bör knappast vara obekant för de som kan sin spelhistoria, då Wolfenstein 3D (utvecklat av ID Software) i princip födde FPS-genren och bidrog mer än ett något annat att popularisera genren. När uppföljaren Wolfenstein: Return to Castle Wolfenstein släpptes 2003 släpptes också en multiplayer-del som tacksamt nog är helt gratis att ladda ner och spela. Trots grafik som inte riktigt når upp till nya spel är W:ET ett väldigt kompetent multiplayerspel som du inte bör missa.

Man tar bara körkort en gång i livet, brukar man (inte) säga - så när det var min broders tur beslutades det att det skulle firas lite extra. Högbo Brukshotell, lämpligt nog endast två och en halv mil från Ockelbo, fick på familjens bekostnad stå för festligheterna. Se det här som en recension (från en skribent som villigt erkänner att han inte är gourmet på en fläck) eller bara som en reflektion över kvällen, vilket som nu passar dig bäst.

Vi anlände till middagen runt sextiden, och ofina som vi är traskade vi förbi salongen och blev som första sällskap eskorterade till vårt bord - ordspråket “fint folk kommer sent” har ännu inte nått fram till Ockelbo. Efter att ha värmt upp smaklökarna med några nybakade bröd till menylektyr beställdes förrätten in, som för min del bestod av fasanpastej med svart trumpetsvamp och gräddstuvad savoykål. Efter ungefär fem-tio minuters väntan (efter vilka de sista brödbitarna var uppätna) anlände förrätterna, som relativt snabbt försvann från tallrikarna. Fasanen, en fågel jag tidigare inte har prövat, var god - portionerna var små (ju finare restaurang; desto mindre måltider) men mycket njutbara.

Med förrätten avklarad började varmrätten diskuteras, diskussioner som i mitt fall ledde till ren “souvas” med svampsalt, korvkaka och en lingon/päron-tärning. Jag har ätit renkött förut (ofrånkomligt med en släkt så långt norrut), men den här rätten var något i särklass. Smakbrytningarna var lite annorlunda, men allt som allt var renen riktigt god och rekommenderas definitivt. Med handen på hjärtat var storleken på portionerna inget att hänga i julgranen, och efter för- och varmrätt fanns fortfarande mycket plats kvar - vilket enbart var positivt, förklarade servitören, då halva middagen fortfarande var kvar.

Först ut, när kvällen började avrundas, var ostbuffén. Jag har ingen särskilt stor aptit för ostar i vanliga fall, och är knappast heller särskilt insatt i de olika varianter som finns (mitt förråd sträcker sig till brié, grevé och edamer), men när maten står till buds är jag inte den som tackar nej. Efter att ha fyllt assietten med olika sorters ost och prövat alla lutade jag mig bakåt några minuter, pratade med de andra vid bordet, tills folk började bege sig till dessertbuffén - som definitivt förtjänar ett eget stycke…

Jag har alltid varit såld på olika desserter, och när ett stort bord fyllt med dem står till buds (enligt vår servitör uppgick de totalt till 22 stycken, exklusive de olika sorterna av choklad som fanns tillgängliga) tvekade jag inte att fylla tallriken med fler varianter av sötslisk än jag någonsin ätit. Utöver klassiker som tiramisu och cheesecake plockade jag på mig en hel drös av nya smakupplevelser; bland dem några nya favoriter som en chokladbägare med inslag av hjortonsmak och en bägare med nougatkräm med pistaschinslag. Desserten var utan tvekan den mest imponerande delen av måltiden, och ett besök rekommenderas starkt om så bara på den meriten.

När vi lämnade restaurangen vid åttatiden kände vi oss nog alla först och främst mätta, men även belåtna - vad gäller maten såväl som betjäningen och stämningen i restaurangen. Slutnotan för kvällen blev nästan mer ohälsosam än desserten, men om ni vill slå på stort kan jag hjärtligt rekommendera Högbo Brukshotell; kombinationen av god mat, trevlig personal och en ohälsosamt avnjutbar dessertbuffé är väldigt, väldigt svårslagen.

I dagarna är det bokmässan i Göteborg, en tillställning som enligt DN i år slår alla rekord. Med 950 utställare och 2 420 aktiviteter finns det något för alla, så även för de 1 200 jorunalister som har vallfärdat söderut för att ta del av kulturevenemanget. Aftonbladets utsända har lyckats jaga rätt på några författare som kommer att ställa upp på att svara på frågor, och i avsaknad av samvetskval länkar jag glatt till intervjuerna. Jag uppdaterar med nya länkar varefter nya intervjuer dyker upp.

Först ut: Jan Guillou (som är beundransvärt fåordig)

Följer gör Dan Josefsson 

Därnäst kommer John Ajvide Lindqvist

Fjärde: Anne Holt

Katarina Mazetti har chattat med Expressens läsare.

För att se en komplett lista på de som ska intervjuas hos Aftonbladet, klicka här.