Anders Norén

Man tar bara körkort en gång i livet, brukar man (inte) säga – så när det var min broders tur beslutades det att det skulle firas lite extra. Högbo Brukshotell, lämpligt nog endast två och en halv mil från Ockelbo, fick på familjens bekostnad stå för festligheterna. Se det här som en recension (från en skribent som villigt erkänner att han inte är gourmet på en fläck) eller bara som en reflektion över kvällen, vilket som nu passar dig bäst.

Vi anlände till middagen runt sextiden, och ofina som vi är traskade vi förbi salongen och blev som första sällskap eskorterade till vårt bord – ordspråket ”fint folk kommer sent” har ännu inte nått fram till Ockelbo. Efter att ha värmt upp smaklökarna med några nybakade bröd till menylektyr beställdes förrätten in, som för min del bestod av fasanpastej med svart trumpetsvamp och gräddstuvad savoykål. Efter ungefär fem-tio minuters väntan (efter vilka de sista brödbitarna var uppätna) anlände förrätterna, som relativt snabbt försvann från tallrikarna. Fasanen, en fågel jag tidigare inte har prövat, var god – portionerna var små (ju finare restaurang; desto mindre måltider) men mycket njutbara.

Med förrätten avklarad började varmrätten diskuteras, diskussioner som i mitt fall ledde till ren ”souvas” med svampsalt, korvkaka och en lingon/päron-tärning. Jag har ätit renkött förut (ofrånkomligt med en släkt så långt norrut), men den här rätten var något i särklass. Smakbrytningarna var lite annorlunda, men allt som allt var renen riktigt god och rekommenderas definitivt. Med handen på hjärtat var storleken på portionerna inget att hänga i julgranen, och efter för- och varmrätt fanns fortfarande mycket plats kvar – vilket enbart var positivt, förklarade servitören, då halva middagen fortfarande var kvar.

Först ut, när kvällen började avrundas, var ostbuffén. Jag har ingen särskilt stor aptit för ostar i vanliga fall, och är knappast heller särskilt insatt i de olika varianter som finns (mitt förråd sträcker sig till brié, grevé och edamer), men när maten står till buds är jag inte den som tackar nej. Efter att ha fyllt assietten med olika sorters ost och prövat alla lutade jag mig bakåt några minuter, pratade med de andra vid bordet, tills folk började bege sig till dessertbuffén – som definitivt förtjänar ett eget stycke…

Jag har alltid varit såld på olika desserter, och när ett stort bord fyllt med dem står till buds (enligt vår servitör uppgick de totalt till 22 stycken, exklusive de olika sorterna av choklad som fanns tillgängliga) tvekade jag inte att fylla tallriken med fler varianter av sötslisk än jag någonsin ätit. Utöver klassiker som tiramisu och cheesecake plockade jag på mig en hel drös av nya smakupplevelser; bland dem några nya favoriter som en chokladbägare med inslag av hjortonsmak och en bägare med nougatkräm med pistaschinslag. Desserten var utan tvekan den mest imponerande delen av måltiden, och ett besök rekommenderas starkt om så bara på den meriten.

När vi lämnade restaurangen vid åttatiden kände vi oss nog alla först och främst mätta, men även belåtna – vad gäller maten såväl som betjäningen och stämningen i restaurangen. Slutnotan för kvällen blev nästan mer ohälsosam än desserten, men om ni vill slå på stort kan jag hjärtligt rekommendera Högbo Brukshotell; kombinationen av god mat, trevlig personal och en ohälsosamt avnjutbar dessertbuffé är väldigt, väldigt svårslagen.