En författare utan dess like går i graven

När man har ett stort intresse för skrivande är det svårt att till fullo uppskatta en bok. Man stannar till, läser om en mening och funderar på dess sammansättning. Det låter väldigt tråkigt och torrt, men ni som studerar eller har studerat film vet vad jag menar. De gånger man faktiskt stannar upp för att läsa om en mening är dock relativt få, då många författare har i princip samma sätt att uttrycka sig på – men undantag finnes. Ett av dessa undantag gick bort för bara några dagar sedan.

Adverb är relativt osynliga i litteratur – nästan som om de är lite för personliga för att få användas för mycket, som om att läsaren kan få för mycket närhet till karaktärerna. Olov Svedelid stod i spetsen för användandet av dem, och hans böcker fullkomligt kryllar av dem. Den lättsamma tonen de sätter förstärks ytterligare av hans oöverträffade fingertoppskänsla för dialoger, och alla små detaljer runtomkring dem – som strössel på en redan god vaniljglass.

Av alla Olov Svedelids många böcker är förmodligen de om hans ständigt återkommande protagonist Roland Hassel, polis i Stockholm, de mest välkända. Sättet man såg på världen genom Hassels ögon (rättelse; sättet Roland Hassel såg på världen) beskrevs med sådant lättläst och engagerande språk att det var svårt att lägga ner någon av böckerna när man väl hade börjat läsa. Har du ännu inte gett dig an böckerna om Roland Hassel (det finns många att välja på) är det hög tid att sätta igång. Bättre sent än aldrig, så att säga…

Olov Svedelid blev 76 år gammal.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

I en intervju med Aftonbladet i höstas (23/9) uttryckte Alexander Bard, den karaktäristiske medlemmen med det orangea skägget i bandet BWO, sin syn på Carola Häggkvist med orden ”usel sångerska och en dålig människa”. Naturligtvis passade Aftonbladet på att uppmärksama det kontroversiella uttalandet, vilket placerade Alexander Bard i strålkastarljuset för en tid. Alexander Bard och BWO mötte Carola i final förra året, och när nu chansen finns att de åter ska mötas kör Aftonbladet en uppföljare till intervjun: ”Bard om sitt Carola-förakt”.

Som vanligt skräder inte Bard orden, och även denna gång är det många som är upprörda, en del som nickar medhållande. Jag är lite osäker på det hela, och känner mest att situationen känns fånig. Jag vill inte frånta Alexander Bard rätten att ha åsikter, men jag måste ifrågasätta det vettiga i att vädra dem hos Aftonbladet.

En tilldragande rubrik är allt, det är knappast första gången jag skriver det. Aftonbladets etta är för tillfället ”I natt måste Clinton vinna” – vilket naturligtvis inte stämmer. Hillary Clinton har haft en svacka ett tag nu, men leder fortfarande i både delegater och superdelegater över Barack Obama. Kampen mellan de båda är fortfarande väldigt jämn, och morgondagen kommer inte heller att avgöra valet på något sätt. Detta går naturligtvis inte upp för läsarna när de ser rubriken, förmodligen inte heller när de läser artikeln – vilket de flesta inte kommer att göra alls.

Sensmoralen i detta? Tja, Aftonbladet skadas naturligtvis inte av sin lilla fuling – många kommer att läsa artikeln, vilket naturligtvis är precis vad Aftonbladet är ute efter. Sensmoralen kan möjligen sägas vara att fula tilltag i rubrikerna (och i allmänhet, notera det) kommer att ge dig läsare/besökare – men också kritik, vilket det här inlägget är ett bevis på. Det kan vara värt att lägga på minnet, både för journalister/aspirerande sådana och bloggare.

(Observera: den rubrik jag syftar på är den som står på förstasidan, alltså inte rubriken för själva artikeln som är ”Hillary Clinton kämpar i motvind”, vilket ligger betydligt närmare sanningen.)

J R R Tolkiens arvingar stämmer filmföretaget New Line Cinema på närmare en miljard kronor. Anledningen till detta är att de enligt egen utsago inte har fått en cent för filmatiseringen av författarens berömda serie av fantasyböcker. De som ligger bakom stämningen är stiftelsen som sköter dödsboet och bokförlaget HarperCollins, rapporterar aftonbladet.se idag. Man kan nästan förstå att de känner sig lite snopna, när filmen sammanlagt har dragit in över 38 miljarder kronor världen över – vilket placerar alla tre filmerna bland de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna.

Besökare på Magnus Ugglas blogg hos Aftonbladet imorse möttes av en inte fullt så behaglig överraskning:

”Hörrni. Efter dryga sex månaders bloggande, otaliga bilder och filmer, en hel del nya vänner men också en hel del nya ovänner, känner jag att det är dags att lägga ner. Jag har tagit den här bloggen så långt som jag tycker att jag kan komma och nu är det hög tid att lägga krutet på några nya projekt.

Jag vill tacka Aftonbladet och Andreas Aspegren för deras support under den här perioden liksom jag vill tacka alla er som troget läst mina idiotiska inlägg. Det är inte utan att jag känner ett visst vemod men va fan, vi ses ju snart igen.

För er som vill ha information kring vad jag har för mig i framtiden kan ni gå in på magnusuggla.nu och har vi tur kanske Johannes från Skitbolaget uppdaterar den någon gång ibland.

Vi hörs

Magnus”

Magnus Uggla har hittills varit en av Sveriges mest besökta bloggare, och för många kom nog avskedet som en överraskning då han tidigare inte har gett några indikationer på att vilja sluta. Uggla flyttade till Aftonbladets bloggsystem i november 2007, och blev snabbt en av Aftonbladets mest populära bloggare. Imorse 06:49 publicerade han sitt sista inlägg i bloggen.

Det är inte första gången jag skriver om Uggla. Han har tidigare klagat på Aftonbladets annons på sin blogg, men man kan nog påstå relativt säkert att annonsen inte hade något med avskedet att göra. Aftonbladet plockade bort den någon timme efter klagomålet.

Det är sällan jag berömmer Aftonbladet för något. Faktiskt tror jag att det, sedan den här bloggen startade, inte har skett en enda gång. Har de då gett mig någon anledning, kan man fråga sig? Nej, det har de inte -  inte förrän nu.

Aftonbladets nya satsning, ”Afghanistan direkt”, är hedersvärd – ett stygn av seriös och nödvändig journalism som annars sällan förekommer på aftonbladet.se. Ansvariga för serien är Aftonbladets Urban Hamid(text) och Martin von Krogh(foto),  och de kommer att följa Afghanska människor i deras hem. Serien kommer att uppdateras med både video- och textreportage. Excerpt ur artikeln ”Därför gör vi Afghanistan direkt”:

”Civila dör i terrorattacker och faller offer för utländska soldaters övervåld. Friheten minskar och på vissa håll rapporterar människor om misshandel av den som har en tv hemma. Musikförsäljare hotas och skolor attackeras.

Toppolitiker möts och nya strategier arbetas fram. Men hur lever den vanlige afghanen samtidigt som experterna talar om ett land på väg att falla sönder?

Det vill aftonbladet.se veta och därför finns reportern Urban Hamid och fotografen Martin von Krogh på plats för att skildra vardagen.

– Vi kommer att möta vanliga familjer i framförallt huvudstaden Kabul som berättar om hur livet ser ut, säger aftonbladet.se:s chefredaktör Kalle Jungkvist.

– Vi vill låta de svenska läsarna identifiera sig med afghanerna och uppleva deras vardag med allt vad det innebär, både de glada och tråkiga sakerna, säger Urban Hamid.”

Det blir minst sagt skönt att få läsa lite seriös journalism på aftonbladet.se – den här serien kommer jag att följa noggrant och med stort intresse. Del 1 ligger uppe nu: ”Feminist – med livet som insats”.

Helt otroligt. Sanna Kallur, vars hemsida jag tidigare har skrivit om, har utan tvekan gjort en fantastisk säsong – nytt världsrekord i sextio meter häck, och därigenom slår hon Ludmila Engquists arton år gamla världsrekord från 1990. Den nya tiden: 7.68.

– Ja, jag såg att klockan stannade på 7.68, men jag vågade först inte tro att det var sant. Det händer ju ganska ofta att tiderna korrigeras. Men så förstod jag att tiden på klockan gällde. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Det känns fortfarande som jag är mitt inne i en dröm, säger hon minuterna efter loppet till Aftonbladet.

Aftonbladets reporter, Mats Wennerholm, förutspår dessutom ett nytt världsrekord på 100m häck utomhus i hennes nästa tävling, och jag hoppas att hon blir sannspådd. Han är inte heller den ende som är hoppfull inför framtiden När DN frågar huruvida hon tycker att det är ett problem att vara favorit inför VM svarar hon:

- Nej. Eller ja, varje tävling är en ny tävling, ingenting är lugnt. Men jag tror jag handskas med trycket.

Det hoppas vi, Sanna. Det hoppas vi.

Som alltid producerar Melodifestivalen en massa tyckare och förståsigpåare – jag är inget undantag – och när jag läser Lisa Magnussons krönika om delfinalen nickar jag. Till en början – sedan dalar det snabbt utför.

Amy Diamond har inget att göra på finalscenen. Hon är liten(till utseendet, till åren bara året yngre än mig) och söt, och plockar förmodligen sympatiröster från både barnbarn och mor/farföräldrar, men på allvar nu: var det verkligen en bra låt? Var den bra framförd? Eller som Lisa på Aftonbladet uttrycker det: Skulle ni ha röstat på den om Velvet hade framfört den? Nej, nej, nej – fel, fel, fel, svenska folket; hur tänkte ni?

Sen vänder vinden, och när Lisa Magnusson då hissar flaggan för Christer Sjögren kan den inte göra annat än att fladdra. Någon som har ett gevär tillhands? Lisa beskriver låten som ”så himla catchy” – vad tusan händer här? Låten är det sämsta i Melodifestivalen sen, säg Tommy Nilsson förra året, och Aftonbladets krönikör talar sig varm om hur Christer Sjögren ”bjuder på sig själv”. Jag tolkar citatet som ”gör bort sig”, och inser med ett ryck på axlarna att Melodifestivalen inte handlar om musik längre – det är Saturday Night Live och stjärnorna tävlar om vem som kan framstå som den största idioten.

Kvällens största idiot: Christer Sjögren – och jag passar på att samtidigt utnämna honom till årets fall från ära. Lisa Magnusson fick ju rätt på en punkt: Ni röstade fel, Sverige!

Mina tidigare förutsägelser kastar vi i soptunnan på typiskt Sverker-manér, för de var felaktiga – tyvärr. E-Type/Poodles får köra sitt race i Andra chansen, och Christer Sjögren, av all skit ikväll, ska till Globen. Pensionärerna har röstat… Amy Diamond kom med, som jag hade väntat mig, men att dansbandskungens bottennapp skulle ta sig till final kunde jag inte ens i mina värsta mardrömmar föreställa mig – är det bara jag som drar parareller till dels Ukrainas bidrag i Eurovision förra året, dels nazistisk propagandamusik?

Som jag skrev tidigare, det är hög tid att vi stänger ner skiten. Att Christer Sjögren gick vidare är en ren katastrof, och ett slutgiltigt bevis på att Melodifestivalens, och schlagerns, glansdagar är över.

Aftonbladet, 2, 3, 4
DN, 2,
Expressen, 2, 3, 4
Sydsvenskan

Möjlig kandidat till årets Guldspade, måhända? Tack gode gud visade de omdöme att inte göra det till etta, åtminstone: Nordpolens is smälter bort. Någon gång förra året gick det att mjölka ut hur mycket spaltmeter som helst ur miljöhotet utan att någon gäspade, men det ser annorlunda ut i år. När de dessutom kommer med en rubrik som är så himla likgiltig undrar jag hur de ens kunde fundera på att publicera det hela. För att sammanfatta historien, citerar jag själva artikeln:

”Att isen i området smälter är ingen nyhet”