Elakheter blev kvällens underhållning

Den här artikeln hos Aftonbladet övertalade mig till att lägga undan gitarren ikväll. Upplägget att låta politiker, författare och allmänna tyckare kasta skit över Alex Schulman lät för lockande för att få passera obemärkt.

Inledningen beskrivs bäst av Aftonbladets rubriksättare: ” [Janne Josefsson] Hotade hälla öl över Alex Schulman” Artikeln kan ge sken av att Josefsson faktiskt hällde ölen på Alex Schulman, vilket han (trots uppmaningar i studion) inte gjorde. Det hela var ett anspel på en film på Schulmans sajt, där han utfäste en belöning på 15 000 kr till den som häller en öl över Niklas Strömstedt. Efter en inledande debatt kring Lissabon-fördraget (där det höll på att hetta till mellan Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och Cecilia Malmström) blev det så dags för elakhetsdebatten. Alex Schulman fick inte helt oväntat ställa sig på defensiven.

Huvudandelen av angreppen var relaterade till Alex Schulmans omdiskuterade sajt 1000apor.se. Han lyckades försvara sig själv och sin sajt väl, och vatten på en gås-syndromet kändes passande tills att Marcus Birro fick ordet. Efter en lång monolog där ord som moral, etik och mobbing förekom ofta lämnades ordet till en besvärad Schulman, som lyckades halvdant med att prata bort kritiken. Han fick också ta några käftsmällar från  Hans åsikt kort sammanfattad från kvällen (som han inte verkade våga säga rakt ut): Jag gör det jag vill göra; andra får tycka vad fan dem vill.

Möjligtvis inte 15 000, men väl 100 kronor för att få ha sett minerna.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

Spindelmannen må ha varit en mest medioker film(eller så har jag inte det barnasinne som krävs för att uppskatta den), men en vettig grej fick de med i dialogen:

With great power comes great responsibility.

Byt ut ”power” till ”influence” och du har min andemening med det här inlägget. Översättning: ”Med stora möjligheter att påverka kommer ett stort ansvar”. Oddsen är höga att ni kom hit genom en sökning på Blondinbella eller Kenza, två tjejer som är the very latest i blogg-världen. Börjar ni se sammanhanget? Om ni har, kanske ni har fått er en tankeställare, om inte – läs vidare.

Alex Schulman hade per vecka 285 000 unika besökare. Nästan var trettionde svensk var inne på Schulmans blogg – varje vecka. Jag behöver knappast understryka vilken genomslagskraft och makt Alex Schulman hade på den här tiden – inte för att säga att han idag är maktlös, men ändå. Kenza ligger på 180 156 per vecka, Blondinbella 153 837. Precis som Schulman, har de båda alltså väldigt mycket makt, väldigt mycket influens över sina besökare. Vad väljer de att göra med influensen? Precis ingenting.

Vad ska man då betrakta det här inlägget som, kan man fråga mig? Tja, you tell. Kanske ett försök att förstå – kanske bara ett skri av frustration. Frustration över att 330 000 läsare varje vecka ger sig hän olika halsband och bilder på små söta hundar, som om vi lever i en vacker rosa värld där alla är lyckliga. Äh, nu lät jag präktigt gubbig – som en pensionär i insändarsidorna som klagar på alla bråkiga ungdomar – men tyvärr är jag envis och står för min åsikt. Slöseri.

Metro uppmärksammade idag att unga tjejer som bloggar har fler besökare än politiker, och intervjuade i samband med det Blondinbella, Kenza och Stina-Lee (vilken jag för övrigt inte har läst om förut). Kenza var hyfsat to the point, och stärker den uppfattning jag har haft om att hon är hyfsat torr bakom öronen. Blondinbella stärker också min uppfattning – om att hon inte alls har någon verklighetsförankring. På frågan varför många läser hennes blogg, svarar hon:

– Jag tror att jag skriver om ett liv som många vill ha.

Jag hoppas bara att hon inte var seriös när hon svarade det, för om hon faktiskt tror det… Okej, kanske 20-30% läser hennes blogg av faktiskt intresse i det hon skriver – men resterande 80% läser den med ett brett flin på läpparna. Alex Schulmans blogg blev populär då den upprörde och irriterade, och samma sak gäller för Blondinbella – den enda skillnaden är att hon inte är medveten om hur uppblåst, självupptagen och sans-verklighetsförankrad hon är. Det är irriterande.

När Metro så intervjuar Politikerbloggen, Ali Esbati, SvD:s ledarblogg och Jinges Web och Fotoblogg ställer de följande två frågor:

Företaget Twingly, som listar de mest inflytelserika bloggarna, har flera politiska bloggar högst upp på sin lista. Men mot modebloggarna har de inte en chans när det gäller antalet läsare. Metro frågade de fyra mest länkade bloggarna: 

1. Vad säger det om nätläsarna?

2. Vad säger det om din/er blogg?

Som man kan förvänta sig svarar de tre första med väldigt politiskt korrekta kommentarer – något som Jinge struntar i helt och hållet, på sitt typiska manér. Han svarar istället:

1. – Att jag skulle få fler om jag vore 17 år, var tjej och hade stora bröst?
2. – Ingenting.

De finns överallt – tio-stegsprogrammen till att få en populär blogg. Med välformulerade meningar beskrivs det hur du *snap* får en blogg som alla läser och förundras över. Vad problemet med dem är? Tipsen fungerar inte. Varför? För att hälften är de välformulerade tipsen är välformulerat skitsnack. Läs bloggarens svarta bok, där jag svart på vitt presenterar den mörka sanningen bakom att få en populär blogg. Ta av dig glorian, kavla upp armarna eller riv av dem helt och hållet – bloggvärlden är en hård sådan, och vill du överleva får du inte vara rädd för lite skit under naglarna.

Du har en blogg – grattis, du är en av 100 000 svenskar! Vad gör dig så förbannat speciell att du utmärker dig bland alla dessa, när samtliga av dem har samma mål som du – att publicera, och att få det publicerade läst? Kan du inte besvara den frågan, bör du fortsätta läsa.

Välkommen till bloggarens svarta bok.

Först och främst…

För att folk ska kunna ta del av dina vardgliga funderingar måste de naturligtvis först veta om att din blogg existerar. För att se till att de gör det, läs dessa lite mer blygsamma tips (Utdrag ur min artikel Så får du fler besökare till din blogg) – först när du har applicerat dem som står beskrivna där kommer de andra riktlinjerna i den här artikeln att börja betala av sig. Fortsätt med andra ord inte att läsa det som står här innan du har gjort det.

Gör press-releases
Delta i olika forum
Använd signaturer på de forum du besöker
Skriv artiklar
Inkludera hemsidans länk i din E-post
Dela ut visitkort med hemsidans adress på
Nämn hemsidan till dina vänner
Byt länkar med andra bloggare
Skicka in din sida till olika sökmotorer
Bli intervjuad i något ämne du kan mycket om

Så, vad skiljer dessa tips från det välformulerade skitsnacket jag skrev om i början? Ingenting. Med de här tipsen kommer du att synas, men det krävs mycket mer för att folk faktiskt ska läsa det du skriver – den punkten kommer vi till nu.

Välkända ord – de stygga pojkarna får de snygga tjejerna. Jag tänker inte filosofera kring sanningshalten i dessa ord, men jag kan kallt konstatera att det i många fall stämmer. Folk i allmänhet dras till det farliga, till det utmanande – att det säkra alternativet ofta är det bästa spelar ingen större roll när det osäkra är så mycket mer spännande.

Visst känner ni igenom honom? Klart ni gör. Bland journalister är han välkänd, men i bloggcommunityt är han ökänd. Hans namn är Alex Schulman, och var fram till den 1 oktober 2007 Sveriges största bloggare. Varje vecka surfade 285 000 internetanvändare in på hans blogg (Att vara Alex Schulman) och läste om Alex Schulmans liv och de ämnen som intresserade honom. 285 000 människor är en hel del läsare, minst sagt – och den naturliga frågan är naturligtvis: Vad gjorde Alex Schulman rätt, och hur gjorde han det så bra att 285 000 (!) internetanvändare ville läsa om det varje vecka? Skrev han måhända välformulerade analyser av den politiska miljön på Rosenbad, eller behandlade han den dåvarande debatten kring källskydd?

Nej, det gjorde han inte. Långt därifrån, till och med, någonstans i andra änden av vågen. Alex Schulman var kaxig, dumdryg, som vissa skulle kalla det – kanske kaxigaste bloggaren i Sverige. Någon som ser ett mönster här? Alex Schulman tvekade inte att hänga ut Aftonbladets anställda eller koncernens styrelse, inte heller var han den som tvekade när någon förståsigpåare fördömde honom i en krönika i Metro. Alex Schulman bet tillbaka, i många fall hårdare än vad fallet krävde – och 285 000 läsare älskade att följa det. Långt ifrån alla höll med honom, snarare tvärtom. Men alla som läste bloggen blev upprörda, då det var en upprörande blogg – och bloggar som upprör får alltid besökare. Det är med andra ord ingen slump att Sveriges (före detta) störste bloggare och gick under smeknamnet ”Kung av elak”.

Mycket kan man beskylla Aftonbladet för, men när det gäller fyndiga rubriker på löpsedlarna är de och Expressen näst intill oslagbara. För att få läsare måste de skapa ett intresse för sitt nuvarande nummer, ett intresse som ska driva konsumenten att köpa deras tidning och inte konkurrentens. Att låta blicken glida över en löpsedel går på en halv sekund, alltså har löpsedeln en halv sekund på sig att skapa intresse för tidningens innehåll – längre tid får den inte.

Okej, det senaste ansiktet var enkelt, alldeles för enkelt. Killen ovan är följaktligen betydligt svårare. Känner ni igen honom? Nej, jag anade det. Mannen i fråga heter Kjell Häglund, redaktionschef på Residence och regelbunden medarbetare i Aftonbladet. Kjell är inte bara gotlänning, han är en mycket vis sådan – och på stadig basis delar han med sig av sin visdom på Journalisten.se tillsammans med andra visa mediepersonligheter. För er är dock en artikel av särskilt intresse: ”Bloggarna vet vad läsarna vill ha”. Följande utdrag sammanfattar artikeln rätt bra:

”…hur snabbt och effektivt svenska bloggfolket lärt sig kvällstidningarnas löpsedelsteknik, vilket ger perspektiv på den eviga kritiken mot kvällstidningarnas sjaskighet. Folkets egna rubriker är nämligen ännu hårdare, falskare, sjukare, aggressivare, säljigare. Den demokratifina ”citizen journalism” det talas om på bloggseminarier är här snarare ett klockrent bevis på att kvällstidningarnas ton bara är ett eko av läsekretsens.”

Som jag skrev i början; 100 000 bloggare. Har du kvar den siffran i minnet? Det bör du ha. Av dessa vill du att läsaren ska klicka just på din blogg, precis som kvällstidningen vill att läsaren ska köpa deras tidning och inte konkurrentens. Problemet är bara att du har ungefär 50 000 gånger sämre odds. Kan du addera ett och ett och få två har du redan dragit den här slutsatsen: kvällstidningens löpsedel är din rubrik. Om du har skrivit om samma ämne som 20 andra bloggare, MÅSTE din rubrik skilja sig från mängden. Var kaxig, använd utropstecken och rejäla ord som är lätta och läsa och beskriver innehållet – men glömt samtidigt inte att hålla det ”short and sweet”. Låt rubriken uppröra, få läsaren att tänka ”Vad fan?” – för när läsaren tänker så har du redan vunnit. Du har sått intresset, det gror på ett ögonblick och sekunden senare blommar det ut i att personen läser ditt inlägg med stor behållning – om inlägget i fråga levererar det rubrik lovande. Det leder mig till nästa punkt:

Din rubrik ska skapa intresse för inlägget, sant – men glöm för guds skull inte bort att de två ska vara relaterade också. Använd aldrig, jag repeterar ALDRIG en rubrik som inte är relaterad till inlägget. Då kommer du att få kommentarmaffian efter dig, det lovar jag.

Dessa punkter kan komma att utökas ytterligare vad tiden lider, men för nuvarande sammanfattar de rätt bra vad som är viktigast. För att utgöra spjutspetsen i Bloggsverige måste du bete dig som en – du måste vara vass och våga sticka ut. Bara de som gör det får läsare.

Klicka här för att läsa mer om hur du får besökare.

Är det bara jag som verkligen, verkligen inte förstår? Dagligen läser jag intressanta, aktuella inlägg som berör viktiga frågor, som inbjuder till diskussion och funderingar. Sekunden senare läser jag Blondinbellas blogg, tänker att man måste göra något rätt om man utnämner sig själv ”Sveriges största bloggare”. Det enda som slår mig som intressant och fascinerande på hennes och på dylika bloggar, är hur blind och intetsägande en människa kan vara. Finns det faktiskt människor som läser och njuter av dylikt impotent skitsnack?

Kenza hamnar på Alex Schulmans innelista på plats nummer åtta hos Aftonbladet – ”Hon är ett fenomen”, påstår han, och jag misstänker att jag missar hela fenomenet här. Alex Schulman borde ju ha mer vett tycker man – han lyckades under sin tid som Sveriges största bloggare åtminstone stundtals bidra med intressanta tankar och funderingar. När hans tronföljare så kommer, visar det sig att de är sexton år gammla och total omedvetna om allting som försigår utanför deras eget sminkskåp. Nej, jag kan inte förstå eller sympatisera med det här. Listorna visar tydligt vad det svenska folket är ute efter, och jag beger mig efter Platon för att filosofera kring folks dumhet.