Komiskt men inte helt oväntat. Amerikanska vänner av andra tillägget har dragit fram plånböckerna i jakt på halvautomatiska vapen, skriver Aftonbladet. Det råder en rädsla för att den nyutnämnde presidenten kommer att införa striktare regler för vapenhandel.

Jag är av åsikten att striktare vapenregler bör ha införts för länge sedan. Förhoppningsvis vågar Barack Obama gå emot strömmen av vapentokiga amerikaner, och slå ett slag för personsäkerheten i ett land där den i mångt och mycket saknas. Ska man lyssna på Aftonbladets artikel ”Älskad, hyllad – och dödshotad” får han dock skynda sig. Det är ännu en skandalbesprutad artikel i ledet av dem som med stora ord spekulerar kring hotet mot Barack Obama – ett hot som jag även tidigare har skrivit om.

Låt mig upprepa mitt budskap: Alla presidenter har blivit hotade till livet. De är alltid omgivna av enorma säkerhetsstyrkor. Den säkerheten är inte mer omfattande i Obamas fall, den har bara blivit mycket mer omskriven då medierna älskar att vältra sig i hans eventuella bortgång. Många i min närhet, och i bloggosfären, verkar också vara övertygade om att inte har lång tid kvar. Jag tror – och hoppas – att de har fel.

Rahm Emanuel bör vara det säkraste kortet, då han även omnämndes av Barack Obama i hans segertal den 4:e november. Rykten har gjort gällande att han kommer att bli Obamas stabschef. Flera (naturligtvis anonyma) demokrater har bekräftat att han har blivit erbjuden tjänsten. Huruvida han har accepterat står dock inte helt klart. Rahm Emanuel var tidigare rådgivare åt Bill Clinton under hans tid vid rodret. En erfaren herre, med andra ord.

Ett annat av de mer intressanta namn som nämns är Robert Gates, som potentiell försvarsminister. Känner ni igen honom? Det borde ni göra. Han har erfarenhet i bakfickan då han sedan flera år arbetat för George W. Bush som just försvarsminister. Många tippar att han kommer att tillfrågas. Jag är tveksam. Efter Barack Obamas (och John McCains, för den delen) ständiga distansdagande till George W. Bush under kampanjarbetet är det värt att ifrågasätta om han vill – och bör – behålla den förre presidentens försvarsminister. Även Chuck Hagel har nämnts i det här sammanhanget. 

Namnet som dock får absolut flest att höja på ögonbrynen? Förmodligen världens mest kända miljökämpe – och nu diskuterad som eventuell miljöminister i Barack Obamas stab. Al Gores starka åsikter kring miljöfrågor lyckades genom hans dokumentär ”En obekväm sanning” spridas inte bara i hemlandet, utan även på vår sida om Atlanten. Att anställa Al Gore som miljöminister skulle vara ett fantastiskt politiskt drag av Obama.

Ingen av namnen ovan är helt säkra, men om de rykten som går stämmer komma några av namnen om några månader vara med och bestämma USA:s politik. Ni som har koll på nyheterna vet att även Hillary Clinton och Oprah Winfrey(!) har nämnts. De ryktena kändes dock så vaga och sensationssökande att jag inte ville ta del i spekulationerna. Inom några veckor bör vi veta säkert vilka som ska stå vid Obamas sida de kommande fyra åren.

Nej. Det vadslås kring hur länge han kommer att överleva.

Barack Obama har som första färgad person blivit vald av det amerikanska folket till att inneha posten som president – högsta befälhavare. Vid en diskussion över lunchbordet idag bryter sig en vän in i en diskussion med orden: ”Han kommer ju garanterat att bli skjuten”. Jag frågar honom; av vilka? Mellan kebabköttet och riset i hans mun klämmer han fram: ”Någon extremistisk grupp från sydstaterna. Vadå, det finns ju hur många såna som helst!” tillägger han när jag suckar uppgivet. Mumlandet om Barack Obamas eventuella stundande bortgång har ökat i styrka trefalt sedan segern blev klar. Kommer Barack Obama verkligen att bli brutalt mördad?

Risken finns. Det faktumet går inte att debattera bort. Han står för förändring, för nya tider – och för idén att allt är möjligt. Det är inte uppskattat av alla. Om han skulle bli mördad skulle han också bli en internationell martyr, helt i klass med Martin Luther King. Joe Biden skulle då hans plats i finstolen i Ovala rummet. Risken finns. Det betyder inte att varje sydstatare med en swastika tatuerad i nacken just nu bilar till Washington med en hagelbössa i bagageutrymmet. Oavsett vad rykten och spekulationer skulle kunna få oss att tro.

Spänningen började tätna på allvar när det blev dags för John McCain att erkänna sig besegrad inför sina väljare. Hans tal var välskrivet, och han var inte heller återhållsam med att framställa Barack Obama som en värdig vinnare. Inför publiken (som inte visade samma respekt mot demokraten) fasthävde han vikten av samarbete, och att trots bakslaget mot republikanerna stå bakom landets regering. Varje ord uttalades med känsla, och den gamle ”mavericken” gjorde på mig ett alltigenom positivt intryck. Där kan vi snacka om att sjunka med fanan i topp.

Förhoppningarna när det så blev Barack Obamas tur var från min sida skyhöga.  Förhoppningar som han bara delvis lyckades infria. Jan Helin, Aftonbladets chefsredaktör som besökte Kanal 5:s valvaka i dess slutskede, ansåg att talet skulle minnas i flera generationer och berörde honom starkt. Att USA-valet 2008 kommer att bli ihågkommet ifrågasätter jag inte. Barack Obamas första tal som kommande president kommer däremot knappast bli det. Trots att det hade några starka delar (andra och fjärde stycket framför allt) saknade talet det där lilla extra som får nackhåren att ställa sig i givakt.

Jag har följt presidentvalet i USA en längre tid vid det här laget, och när det nu är över vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig av framtiden. Den 20:e januari är det dags för Barack Obama att svara presidenteden vid Capitoliums trappor. De veckor han har tills dess kommer att användas till att bygga upp den regering som kommer att regera världens mäktigaste land de närmaste fyra åren. Innebär Barack Obama en påbörjan av en ny era i USA:s historia? Måhända. Bortom alla tvivel är att han har visat att hans kampanjslogan – Yes We Can! - är mer än tomma ord.

Det faktum att en mörkhyad man kommer att svära presidenteden nästa år är ett obestridligt bevis på det.

Testet ställer en mängd olika frågor, och utifrån de svar man ger sammanställer det sedan var man står politiskt. Det är inte första gången jag gör det, och jag kan med måttligt intresse se att jag ha skuttat några snäpp åt höger på den ekonomiska axeln sedan sist. Relaterat till den globala finanskrisen? Man måste ha i åtanke att resultaten av sådana här test ska tas med en nypa salt. Jag följer mitt eget råd och är följdaktligen avhållsam till att dra några slutsatser utifrån dem.

Economic Left/Right: -1.75
Social Libertarian/Authoritarian: -3.38

En kort förklaring av grafen: Den horisontella axeln beskriver den ekonomiska delen av politik. Att kalla någon ”vänster” eller ”höger” syftade ursprungligen på personens åsikter inom ekonomi, men benämningarna används numera väldigt allmänt. Den vertikala axeln beskriver den sociala delen. Authoritarian och Libertarian översätts (mer eller mindre) till Auktoritär och Libertariansk på svenska. Vanliga ståndpunkter inom Libertarianismen är en begränsad stat och förspråkande av kapitalism. Motsvarande Auktoritära ståndpunkter är Libertarianismens motsatser – en kontrollerande stat a`la 1984.

Vill man analysera mitt resultat kan man se att jag enligt The Political Compass lutar åt vänster på den ekonomiska skalan, om än väldigt lite. På den sociala lutar vågen istället mot Libertarianismen. Sett till USA-valet hamnar jag långt ifrån både Barack Obama och John McCain sett till den sociala såväl som den ekonomiska aspekten – dock mycket närmare den förstnämnda än den senare. På det sociala planet kan man notera att jag är nära Cynthia McKinney, Green Party’s presidentkandidat i presidentvalet 2008.

Barack Obama följde upp sina segrar i Louisiana, Washington och Nebraska med att också vinna i delstaten Maine i natt, och avslutar därigenom en minst sagt lyckad helg. Segern var övertygande, 59% mot Hillary Clintons 40%. Trots snöoväder, som till och med försenade röstningen, var valdeltagandet i delstaten högt. Sammantaget leder Obama klart i antalet delstater, men i kampen om delegaterna är ställningen fortfarande hårfin. Ställningen var efter segern i natt 1136-1108, i Clintons favör, och Hillary Clinton har all anledning att vara oroad – något som återspeglades i att hon på söndagen gav sin kampanjchef sparken. Patti Solis Doyle får lämna plats åt Maggie Williams, en lojal medarbetare och stabschef under Clintons tid som första dam i Vita huset.

Hillary Clinton kan fortfarande glädja sig åt att hon leder på demokraternas sida – men Barack Obama är på framfart. Efter demokraternas primärval och nomineringsmöten i delstaterna Louisiana, Nebraska och Washington är skillnaden mellan de båda kandidaterna hårfin. Det rapporterar DN idag.

Barack Obama segrade i alla tre delstaterna, och knappar in ytterligare på Hillary Clinton som nu har all anledning att vara orolig. Hon leder fortfarande över Obama med 1 111 delegater mot hans 1 096, men med en sådan hårfin skillnad kan endera part hänga löst. För att bli demokraternas presidentkandidat krävs minst 2045 delegaters röster. Obama fick 55% av rösterna i primärvalet i Louisiana och 68% i både Nebraska och Washington.

Efter att kampen mellan Barack Obama och Hillary Clinton har hårdnat kräver nu Clinton att de demokratiska rösterna från Florida och Michigan ska räknas. Den som minns presidentvalet 2000, det som stod mellan Al Gore och George W. Bush, minns nog också den omtvistade upplösningen i Florida där segern tilldömdes George W. Bush efter en långdragen rättsprocess som avgjorde huruvida rösträkningen hade gått rätt till.

 Mitt Romney vinkar adjö

Ni som har läst Aftonbladet vet redan. Mitt Romney har hoppat av, och John McCain förlorar därmed sin största konkurrent i USA-valet. Enligt källor till Aftonbladet ska avhoppet ha varit direkt relaterat till resultatet från Supertisdagen. John McCain vann stort över Mitt Romney, som har varit favorit för många mäktiga medlemmar i näringslivet. Den ende konkurrenten att tala om för John McCain är nu Mike Huckabee, som dock har nästan fem gånger så få delegater som den favorittippade konkurrenten. Hur valet utvecklar sig återstår att se, men man kan nu relativt säkert påstå av John McCain kommer att representera republikanerna. Vem som kommer att stå på demokraternas sida och möta honom är ännu väldigt oklart, då kampen mellan Barack Obama och Hillary Clinton fortfarande är väldigt jämn.

SvD och Expressen hade vid tillfället av publicering ännu inte publicerat något i frågan på sin sida, men DN har en artikel om avhoppet. Antagligen kommer övriga att följa snart.

Bild från Aftonbladet

Aftonbladets artikel berör republikanernas deltagare ytterst knapphändigt, kanske för att den var – utöver Huckabees oväntade skräll – fri från överraskningar. John McCain lyckades, som väntat, dra ifrån övriga deltagare och leder nu stort på den republikanska sidan. McCain utropade sig själv till segrare – se film på SvD - och enligt Jan Joel Andersson från utrikespolitiska institutet så kan vi också förvänta oss att McCain kommer att få leda det repulikanska partiet – också där ett uttalande till SvD. Jag är lite osäker på vad jag tycker om John McCain… Från det lilla jag har sett verkar det vara en sympatisk herre med gott om karisma, men om sanningen ska fram har jag väldigt dålig koll på republikanerna.

Bild från TIME

 Kritiken mot Bush var överhängande under gårdagen, och både Obama och Clinton gav Bush en känga. Obama, som har varit motståndare till kriget i Irak från första stund, utnyttjade det till fullo och skanderade med stora ord hur dåligt George W. Bush har skött utrikespolitiken. Han plockade antagligen en hel del poäng bland de som är emot kriget, kan man tänka sig… Hillary Clinton sa bland annat: ”I sju år har vi haft en president som inte kunnat ta itu med våra problem”, skriver DN. Inte några roliga dagar för gamle George, med andra ord. Inte helt oväntat har presidenten hållit sig i skymundan under valet.

Bild från Expressen

Huruvida det hjälper ikväll återstår att se…