Nytt projekt: Bloggpengar.com

Alldeles innan jag rekryterades av Alex Jonsson till en viss spelsajt blev jag väldigt intresserad av ett litet fenomen som heter mikrosajter. Jag hann lansera MinBMI.com, som var mitt första experiment i området, men mitt andra – som redan hade domännamn och till stora delar var färdigprogrammerat – fick vänta. Med en ledig helg att disponera tyckte jag att det var dags att göra något åt saken.

Bloggpengar.com — Fler besökare och högre annonsintäkter!

Bloggpengar.com innehåller steg-för-steg-instruktioner på hur man kan få fler besökare till sin blogg och börja tjäna pengar på den. För stunden finns runt tjugo utförliga artiklar att läsa, och utbudet kommer expandera kontinuerligt under den närmaste tiden.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

I lite drygt två år har jag haft domänen Funkylabs.com i min ägo, och använt den till en uppsjö olika saker. Av dem har den här bloggen varit mest långlivad. Tyvärr har jag med tiden lagt fokus på annat, och lämnat även den till sitt öde. Jag har på sistone fått ambitionen att pröva på nya saker, saker som inte skulle involvera mitt konto hos One och Funkylabs.com annat än som ett minus i bokföringen.

Varför?

Mitt webbhotell hos B-One (sedermera endast One) fyllde till en början mitt enda kriterie. Det var billigt. I takt med att nya kritierier har dykt upp har mitt samarbete med One känts allt mer begränsande, och sista droppen kom när jag upptäckte att det inte gick att peka flera domäner mot servern på lämpligt sätt. Men så har ju One profilerat sig just som ett budgetalternativ också. Mitt abonnemang hos dem är uppsagt, och domänen Funkylabs.com (som jag inte har något egentligt behov av längre) kommer att vara öppet byte.

Stort tack till de som har läst och kommenterat genom åren. God fortsättning.

Under den tid jag har haft min Wordpress-blogg igång har många av besökarna (de flesta, misstänker jag) hittat hit genom att använda olika sökmotorer. Wordpress har många intressanta funktioner, men en av de mer underhållande är den som visar vad folk har sökt på när de har hittat till bloggen. Kuriosa, javisst, men likaväl intressant läsning. Siffrorna gäller unika besökare.

Topp 6-sökorden

Referrer-funktionen på Wordpress håller i sin tur koll på vilka sidor som länkar till bloggens inlägg och hur många som har klickat på länkarna.

Referrer-stats topp 6

Slutsatser

Trots att siffrorna från referrer-statistiken är högre än de från sökresultaten är sökmotorer över längre tid en stabilare källa till besökare. Om ni klickar på länkarna här ovan ser ni att de flesta länkar till relativt inaktuella nyheter, och en sådan länk genererar sällan besökare längre än en vecka efter artikelns publicering. Sökmotorer, å andra sidan, ger en ständig ström av besökare – såvida man sköter sina etiketter och sin SEO väl, vill säga…

Man trodde ju att det var nog med hustrumisshandlaren, men icke. Dagens Arbetarbladet berättar att Ken Ring, känd svensk rapartist, ska ha tvingat en 15-årig flicka till oralsex. Det hela skedde backstage till insparken, en stor gymnasiefest i Gävle som flera av mina bekanta besökte. Stjärnan var där det största dragplåstret på evenemanget, enligt arrangörerna. Citat från Arbetarbladet:

 Enligt flickans vän följde 15-åringen med två kompisar backstage. Det slutade med att den 29-åriga artisten tvingade henne till oralsex i en källarlokal. Efteråt gick hon in på en toalett där nere. Då ska den 21-åriga artisten ha följt efter henne in på toaletten och tvingat henne att ha sex med honom.        

Stjärnan själv förnekar det hela på sin blogg, och framhåller sin respekt för det kvinnliga könet och sin kärlek till sin fru.

Uppdatering (20:56):
 Kammaråklagare Birgitta Fernlund har lagt ner förundersökningen mot Ken Ring, med yttrandet att ”Jag kan inte styrka att det har gått till som flickan har hävdar”. Misstankarna kvarstår mot artistens bandkollega, 21 år. Det rapporterade Aftonbladet idag. Skulle Ken Ring vara oskyldig är jag glad för hans skull, och hoppas att han repar sig – det är aldrig kul att bli felaktigt anklagad för något. Jag hoppas att han likaväl som flickan repar sig från händelsen.

Plattformar: Playstation 2, Xbox, Gamecube

När man ska prata om Free Radical så är det svårt att inte prata om Goldeneye till Nintendo 64. Efter att utvecklingsgruppen på Rare mot alla odds lyckades göra ett framgångsrikt FPS på konsol med mer än en nyhet, kände kärnan av den lilla samlingen utvecklare att det var dags att gå vidare. De utvecklarna startade upp företaget Free Radical, vilka idag är kända för just serien Timesplitters (och magplasket Haze). Timesplitters: Future Perfect är den senaste iterationen av serien, och även om kärnan av snabb action, sjuk humor och ett färgstarkt persongalleri är bibehållen, har Timesplitters: Future Perfect också en hel del välkomna nyheter.

Den absolut största sådana, bör nog vara att spelet faktiskt har en Story-läge – vilket tidigare spel i serien inte saknade men knappast något lade någon större vikt vid. Som Sergeant Cortez, killen som var med i tvåan men ingen minns, sänds man ut på ett uppdrag att rädda världen genom att resa tillbaka i tiden, och förhindra skapandet av Timesplitters (tänk monstren ur I am Legend) innan kriget har börjat. Storyn må låta ostig, men genom ett par intressanta vändningar och fantastiska miljöer och karaktärer lyckas Story-läget inte bara underhålla utan överraska på flera sätt och vis. Man hinner under de ungefärliga åtta timmar det tar att spela igenom handlingen besöka sex olika tidsåldrar, alla med sin speciella stil. Även om det hela börjar kännas lite oinspirerat mot slutet, är besöket i ett spökhus och trippen till hippietidernas sextiotal fullständigt hysteriska. Varje tidsålder har dessutom sin egen uppsättning av vapen, och även om dessa oftast är variationer på pistol, sub-machinegun med övriga bidrar det ytterligare till spelets variation. Det är inte svårt att finna motivation för att spela igenom Timesplitters: Future Perfect en andra gång.

Om vi ska återvända till Nintendo 64 och svettiga pojkar i nittiotals-sovrum var multiplayer-läget i Goldeneye något av det mest underhållande man kunde uppleva på konsolen. Trots att cheferna för Rare uttryckte sina tvivel för läget innan produkten släpptes, blev det hela en revolution och banade väg för andra spel att följa mönster – multiplayer var det nya svarta. Killarna från Free Radical tog med sig en hel del från Goldeneye, och med det sagt är upplevelsen i Future Perfect inte över när eftertexterna börjar rulla. Multiplayer-läget, som på PS2 går att spela både split-screen och över nätet, är väldigt välutvecklat och trots relativt generiska spellägen (Capture the Bag, någon?) lyckas spelet med det extrema galleriet av spelbara karaktärer, det stora urvalet av vapen och intressanta banor samt snabb action skapa en multiplayer-upplevelse som få spel i förra generationen kan matcha. Multiplayerläget må inte ha utvecklats mycket sedan Timesplitters: 2, men det har inte heller behövts. Vissa små saker som brist på rekyl känns som onödiga missar, och drar ner helhetsintrycket något – främst för att det redan förra generationen var självklara saker.

Timesplitters: Future Perfect är, som jag tidigare skrev, ingen revolution – men det är en utveckling av serien som är väl värd att ta sig an. Med klockren humor, en välskriven om än ostig story, kompetent grafik och ljud samt ett välutvecklat multiplayer-läge är Future Perfect ett komplett paket som tilltalar och imponerar stort. Free Radical har försökt skapa ett spel som utvecklar det vi känner serien för, samtidigt som det tar den i nya riktningar – och på alla punkter har Free Radical lyckats.

Besökare på Magnus Ugglas blogg hos Aftonbladet imorse möttes av en inte fullt så behaglig överraskning:

”Hörrni. Efter dryga sex månaders bloggande, otaliga bilder och filmer, en hel del nya vänner men också en hel del nya ovänner, känner jag att det är dags att lägga ner. Jag har tagit den här bloggen så långt som jag tycker att jag kan komma och nu är det hög tid att lägga krutet på några nya projekt.

Jag vill tacka Aftonbladet och Andreas Aspegren för deras support under den här perioden liksom jag vill tacka alla er som troget läst mina idiotiska inlägg. Det är inte utan att jag känner ett visst vemod men va fan, vi ses ju snart igen.

För er som vill ha information kring vad jag har för mig i framtiden kan ni gå in på magnusuggla.nu och har vi tur kanske Johannes från Skitbolaget uppdaterar den någon gång ibland.

Vi hörs

Magnus”

Magnus Uggla har hittills varit en av Sveriges mest besökta bloggare, och för många kom nog avskedet som en överraskning då han tidigare inte har gett några indikationer på att vilja sluta. Uggla flyttade till Aftonbladets bloggsystem i november 2007, och blev snabbt en av Aftonbladets mest populära bloggare. Imorse 06:49 publicerade han sitt sista inlägg i bloggen.

Det är inte första gången jag skriver om Uggla. Han har tidigare klagat på Aftonbladets annons på sin blogg, men man kan nog påstå relativt säkert att annonsen inte hade något med avskedet att göra. Aftonbladet plockade bort den någon timme efter klagomålet.

 Vad?

Jag har spenderat hela dagen till att marknadsföra bloggen, och som ett led i det söker jag nu personer som är intresserad av att ingå ett länkutbyte med mig och den här bloggen. Ett länkutbyte fungerar så att jag lägger upp en länk till din hemsida/blogg i menyn till höger. Överskriften till fältet är ”Mina vänner”, vilket sammanfattar det hela rätt bra. Ni lägger upp en motsvarande länk på er sida, vilket binder ihop våra sidor. Ett länkutbyte gynnar bägge sidor, då vi båda får fler besökare och hamnar högre hos sökmotorerna. Jag skriver dessutom ett blogginlägg där jag nämner er sida, tillsammans med en länk – den här formen av länkar kallas för ”naturliga” och är dem som väger tyngst hos exempelvis Google när de rankar er sida.

Varför?

Ni får två gratis länkar, en i menyn till höger och en i ett inlägg. Ni gör motsvarade, men ni behöver dock inte omnämna mig i ett inlägg – det är relativt ovanligt med att något sådant ingår i ett dylikt utbyte, och ett tecken på god vilja från min sida. Önskar ni ändå göra det uppskattas det naturligtvis. Utbytet gynnar både er och mig, då våra hemsidor hamnar högre i sökmotorerna och då ökar antalet besökare.

Hur?

Skicka en kommentar med en länk till er blogg, så kontaktar jag er om jag är intresserad. Jag ställer inga krav på Pagerank eller dylikt, men innehållet på er blogg måste vara relaterat till mitt. Nyheter, media, bloggar, teknik, spel – alla dessa är av intresse. Har ni något annat kan det ändå vara värt att höra av sig, då jag är långt ifrån omöjligt.

…Med vilket menas att jag har surfat runt på andras bloggar, läst deras inlägg och skrivit vettiga kommentarer – naturligtvis med en länk till min blogg med i kommentarfältet.

Det är lustigt hur många bloggare som knappt spenderar någon tid alls till att läsa andras bloggar. Jag tror att det var Stephen King som först myntade uttrycket ”A writer reads”, och även om han syftade på författare så kan precis samma princip appliceras på bloggar. Att få en naturlig länk (oframtvingad i ett inlägg) tillbaka till sin blogg är svårt, men att skriva en kommentar går på tio sekunder. Du får omedelbart resultat och respons på ditt engagemang: bingo, en länk till din blogg! Alltså, spendera minst lika mycket tid till att besöka andras bloggar som att skriva i din egen – du kommer att bli förvånad över vilken skillnad det kommer att göra för din besöksräknare.

Vem gör, kan man ju fråga sig… Men när Magnus Uggla upptäckte att Aftonbladet hade smygit in en annons i hans blogg (och alla andras) blev det fart på gubbrockaren.

Upptäckte idag, precis som ni, att Aftonbladet lagt ut banners på min blogg. Jag tar inte ett öre betalt för att skriva här och då skall inte Aftonbladet göra det heller. Jag är sur!

Detta skrev han alltså den fjärde februari, i förrgår – och idag är annonsen borta. Förståeligt att Aftonbladet inte vill bli av med sin populäraste bloggare, men hur blir det med alla andra? Särbehandling uppskattas inte…

De finns överallt – tio-stegsprogrammen till att få en populär blogg. Med välformulerade meningar beskrivs det hur du *snap* får en blogg som alla läser och förundras över. Vad problemet med dem är? Tipsen fungerar inte. Varför? För att hälften är de välformulerade tipsen är välformulerat skitsnack. Läs bloggarens svarta bok, där jag svart på vitt presenterar den mörka sanningen bakom att få en populär blogg. Ta av dig glorian, kavla upp armarna eller riv av dem helt och hållet – bloggvärlden är en hård sådan, och vill du överleva får du inte vara rädd för lite skit under naglarna.

Du har en blogg – grattis, du är en av 100 000 svenskar! Vad gör dig så förbannat speciell att du utmärker dig bland alla dessa, när samtliga av dem har samma mål som du – att publicera, och att få det publicerade läst? Kan du inte besvara den frågan, bör du fortsätta läsa.

Välkommen till bloggarens svarta bok.

Först och främst…

För att folk ska kunna ta del av dina vardgliga funderingar måste de naturligtvis först veta om att din blogg existerar. För att se till att de gör det, läs dessa lite mer blygsamma tips (Utdrag ur min artikel Så får du fler besökare till din blogg) – först när du har applicerat dem som står beskrivna där kommer de andra riktlinjerna i den här artikeln att börja betala av sig. Fortsätt med andra ord inte att läsa det som står här innan du har gjort det.

Gör press-releases
Delta i olika forum
Använd signaturer på de forum du besöker
Skriv artiklar
Inkludera hemsidans länk i din E-post
Dela ut visitkort med hemsidans adress på
Nämn hemsidan till dina vänner
Byt länkar med andra bloggare
Skicka in din sida till olika sökmotorer
Bli intervjuad i något ämne du kan mycket om

Så, vad skiljer dessa tips från det välformulerade skitsnacket jag skrev om i början? Ingenting. Med de här tipsen kommer du att synas, men det krävs mycket mer för att folk faktiskt ska läsa det du skriver – den punkten kommer vi till nu.

Välkända ord – de stygga pojkarna får de snygga tjejerna. Jag tänker inte filosofera kring sanningshalten i dessa ord, men jag kan kallt konstatera att det i många fall stämmer. Folk i allmänhet dras till det farliga, till det utmanande – att det säkra alternativet ofta är det bästa spelar ingen större roll när det osäkra är så mycket mer spännande.

Visst känner ni igenom honom? Klart ni gör. Bland journalister är han välkänd, men i bloggcommunityt är han ökänd. Hans namn är Alex Schulman, och var fram till den 1 oktober 2007 Sveriges största bloggare. Varje vecka surfade 285 000 internetanvändare in på hans blogg (Att vara Alex Schulman) och läste om Alex Schulmans liv och de ämnen som intresserade honom. 285 000 människor är en hel del läsare, minst sagt – och den naturliga frågan är naturligtvis: Vad gjorde Alex Schulman rätt, och hur gjorde han det så bra att 285 000 (!) internetanvändare ville läsa om det varje vecka? Skrev han måhända välformulerade analyser av den politiska miljön på Rosenbad, eller behandlade han den dåvarande debatten kring källskydd?

Nej, det gjorde han inte. Långt därifrån, till och med, någonstans i andra änden av vågen. Alex Schulman var kaxig, dumdryg, som vissa skulle kalla det – kanske kaxigaste bloggaren i Sverige. Någon som ser ett mönster här? Alex Schulman tvekade inte att hänga ut Aftonbladets anställda eller koncernens styrelse, inte heller var han den som tvekade när någon förståsigpåare fördömde honom i en krönika i Metro. Alex Schulman bet tillbaka, i många fall hårdare än vad fallet krävde – och 285 000 läsare älskade att följa det. Långt ifrån alla höll med honom, snarare tvärtom. Men alla som läste bloggen blev upprörda, då det var en upprörande blogg – och bloggar som upprör får alltid besökare. Det är med andra ord ingen slump att Sveriges (före detta) störste bloggare och gick under smeknamnet ”Kung av elak”.

Mycket kan man beskylla Aftonbladet för, men när det gäller fyndiga rubriker på löpsedlarna är de och Expressen näst intill oslagbara. För att få läsare måste de skapa ett intresse för sitt nuvarande nummer, ett intresse som ska driva konsumenten att köpa deras tidning och inte konkurrentens. Att låta blicken glida över en löpsedel går på en halv sekund, alltså har löpsedeln en halv sekund på sig att skapa intresse för tidningens innehåll – längre tid får den inte.

Okej, det senaste ansiktet var enkelt, alldeles för enkelt. Killen ovan är följaktligen betydligt svårare. Känner ni igen honom? Nej, jag anade det. Mannen i fråga heter Kjell Häglund, redaktionschef på Residence och regelbunden medarbetare i Aftonbladet. Kjell är inte bara gotlänning, han är en mycket vis sådan – och på stadig basis delar han med sig av sin visdom på Journalisten.se tillsammans med andra visa mediepersonligheter. För er är dock en artikel av särskilt intresse: ”Bloggarna vet vad läsarna vill ha”. Följande utdrag sammanfattar artikeln rätt bra:

”…hur snabbt och effektivt svenska bloggfolket lärt sig kvällstidningarnas löpsedelsteknik, vilket ger perspektiv på den eviga kritiken mot kvällstidningarnas sjaskighet. Folkets egna rubriker är nämligen ännu hårdare, falskare, sjukare, aggressivare, säljigare. Den demokratifina ”citizen journalism” det talas om på bloggseminarier är här snarare ett klockrent bevis på att kvällstidningarnas ton bara är ett eko av läsekretsens.”

Som jag skrev i början; 100 000 bloggare. Har du kvar den siffran i minnet? Det bör du ha. Av dessa vill du att läsaren ska klicka just på din blogg, precis som kvällstidningen vill att läsaren ska köpa deras tidning och inte konkurrentens. Problemet är bara att du har ungefär 50 000 gånger sämre odds. Kan du addera ett och ett och få två har du redan dragit den här slutsatsen: kvällstidningens löpsedel är din rubrik. Om du har skrivit om samma ämne som 20 andra bloggare, MÅSTE din rubrik skilja sig från mängden. Var kaxig, använd utropstecken och rejäla ord som är lätta och läsa och beskriver innehållet – men glömt samtidigt inte att hålla det ”short and sweet”. Låt rubriken uppröra, få läsaren att tänka ”Vad fan?” – för när läsaren tänker så har du redan vunnit. Du har sått intresset, det gror på ett ögonblick och sekunden senare blommar det ut i att personen läser ditt inlägg med stor behållning – om inlägget i fråga levererar det rubrik lovande. Det leder mig till nästa punkt:

Din rubrik ska skapa intresse för inlägget, sant – men glöm för guds skull inte bort att de två ska vara relaterade också. Använd aldrig, jag repeterar ALDRIG en rubrik som inte är relaterad till inlägget. Då kommer du att få kommentarmaffian efter dig, det lovar jag.

Dessa punkter kan komma att utökas ytterligare vad tiden lider, men för nuvarande sammanfattar de rätt bra vad som är viktigast. För att utgöra spjutspetsen i Bloggsverige måste du bete dig som en – du måste vara vass och våga sticka ut. Bara de som gör det får läsare.

Klicka här för att läsa mer om hur du får besökare.