Bokrecension: “Everything’s Eventual” av Stephen King

Det stod mellan att skriva en spelrecension och bokrecension idag; det fick bli det senare. Spelrecensionen kanske kommer senare.

Man har vissa förväntningar när man öppnar en bok med Stephen Kings namn på framsidan. Han har blivit känd för sin fingertoppskänsla vad gäller skräckmoment och terror, av det psykiska snarare än det fysiska (”BU!”-moment) slaget. Att han då släpper en novellsamling som bjuder på andra upplevelser än hårresande sådana är en glad överraskning.

Boken “Everything’s Eventual” består av sammanlagt fjorton noveller, av vilka de flesta tillhör skräck eller thriller-facket. Anledningen till att jag skriver bokens titel på engelska är att jag har läst den engelska versionen. En översatt sådan har släppts i Sverige med titeln “Allt Kan Hända”. Före eller efter varje novell har Stephen King också inkluderat ett kortare stycke där han berättar om novellen och om hur han tänkte när han skrev den.

 En stor anledning till att “Everything’s Eventual” har blivit en kioskvältare i hemlandet kan spåras till Hollywood, och filmen 1408 som släpptes 2007. Med John Cusack och Samuel L Jackson i spetsen gjorde filmen succé i biograferna. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var filmen som först fick mig att köpa boken. Samtidigt tycker jag, efter att ha läst igenom boken, att det är synd att de andra novellerna har hamnat i skymundan. Utöver “1408″ håller bland annat “The Road Virus Heads North” och “L. T.’s Theory of Pets” väldigt hög kvalité, och är tillsammans skäl nog till att köpa den här boken.

Jag har varit förtjust i Stephen King i många år, främst tack vare hans närmast skrämmande skicklighet med ord. Vissa skulle jämföra hans språk med Quentin Tarantinos dialoger - onödigt långa. Jag håller inte med. Så snart man slår upp en bok av Stephen King känner man genast igen hans sätt att uttrycka sig, och att läsa “Everything’s Eventual” var för mig inte bara en upplevelse sett enbart till de makabra handlingarna i novellerna. Hans fingertoppskänsla för det engelska språket bidrar till helhetsintrycket minst lika mycket.

Är du svag för böcker med skräcktema kommer Stephen King inte heller den här gången göra dig besviken. Vissa lågpunkter finns naturligtvis bland de 14 novellerna - med de som lyser starkast överglänser allt annat. Bestämmer du dig för att köpa “Everything’s Eventual” kan du räkna med många spännande stunder framöver.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

Jag har alltid varit lite försiktig av mig. Vad gäller nya författare, vill säga. Jag har läst alla Henning Mankells böcker, alla John Grishams böcker, och större delen av Stephen Kings tegelstenar. Som en ensamstående mamma på några år över trettio känns jakten på något nytt och spännande stundtals lönlös. När jag så tog mig an en bok av Val McDermid (efter att ha blåst bort lagret av damm) som jag har haft stående i bokhyllan sedan förra julen kände jag nästan direkt hur möjligheterna öppnades. Min horisont vidgades inte, men den lättsamma, vardagliga tonen som jag har lärt mig att uppskatta i böcker återfanns direkt.

Val McDermid är som författare knappast särskilt välkänd. En av hennes skapelser har fått desto större uppmärksamhet. Den TV-sända kriminalserien om Carol Jordan och Tony Hill har på kort tid blivit väldigt populär i Sverige, och bakom intrigerna på skärmen döljer sig en grymt kompetent författare som vet precis hur hon ska behandla läsaren för att hålla dess intresse uppe. Jag började för några dagar sedan med Ett Fjärran Eko, och gav mig därnäst an Dödslagen som knappast har sänkt mina förväntningar på resterande verk i hennes bibliografi.

Uppskattar du välskrivna kriminalhistorier är Val McDermid ett säkert kort.

I dagarna är det bokmässan i Göteborg, en tillställning som enligt DN i år slår alla rekord. Med 950 utställare och 2 420 aktiviteter finns det något för alla, så även för de 1 200 jorunalister som har vallfärdat söderut för att ta del av kulturevenemanget. Aftonbladets utsända har lyckats jaga rätt på några författare som kommer att ställa upp på att svara på frågor, och i avsaknad av samvetskval länkar jag glatt till intervjuerna. Jag uppdaterar med nya länkar varefter nya intervjuer dyker upp.

Först ut: Jan Guillou (som är beundransvärt fåordig)

Följer gör Dan Josefsson 

Därnäst kommer John Ajvide Lindqvist

Fjärde: Anne Holt

Katarina Mazetti har chattat med Expressens läsare.

För att se en komplett lista på de som ska intervjuas hos Aftonbladet, klicka här.

När man har ett stort intresse för skrivande är det svårt att till fullo uppskatta en bok. Man stannar till, läser om en mening och funderar på dess sammansättning. Det låter väldigt tråkigt och torrt, men ni som studerar eller har studerat film vet vad jag menar. De gånger man faktiskt stannar upp för att läsa om en mening är dock relativt få, då många författare har i princip samma sätt att uttrycka sig på - men undantag finnes. Ett av dessa undantag gick bort för bara några dagar sedan.

Adverb är relativt osynliga i litteratur - nästan som om de är lite för personliga för att få användas för mycket, som om att läsaren kan få för mycket närhet till karaktärerna. Olov Svedelid stod i spetsen för användandet av dem, och hans böcker fullkomligt kryllar av dem. Den lättsamma tonen de sätter förstärks ytterligare av hans oöverträffade fingertoppskänsla för dialoger, och alla små detaljer runtomkring dem - som strössel på en redan god vaniljglass.

Av alla Olov Svedelids många böcker är förmodligen de om hans ständigt återkommande protagonist Roland Hassel, polis i Stockholm, de mest välkända. Sättet man såg på världen genom Hassels ögon (rättelse; sättet Roland Hassel såg på världen) beskrevs med sådant lättläst och engagerande språk att det var svårt att lägga ner någon av böckerna när man väl hade börjat läsa. Har du ännu inte gett dig an böckerna om Roland Hassel (det finns många att välja på) är det hög tid att sätta igång. Bättre sent än aldrig, så att säga…

Olov Svedelid blev 76 år gammal.

Steig Larssons böcker om Lisbeth Salander och Michael “Kalle” Blomquist må vara gamla nyheter vid det här laget, men när jag nu för fjärde gånger läser igenom hela serien kan jag inte göra mycket annat än att resignera till att buga. Stieg Larsson hade en fantastisk känsla för spänning, och visste alltid precis hur mycket teknik han skulle inkludera för att hålla sig mellan nördigt och flummigt. De som tidigare inte har läst Millennium-serien har missat något fantastiskt, och de som har läst den rekommenderas att läsa den igen.