Spelrecension: Wii Sports

 Plattformar: Nintendo Wii

Jag kan tänka mig hur några högt uppsatta chefer hos Nintendo för något år sedan satt med ett Wii i ett styrelserum, och flyttade runt en kub på skärmen. De diskuterade hur de möjligtvis skulle kunna övertyga spelutvecklare att klämma ur sig spel till en sådan speciell liten maskin de satt med, när en tystlåten man reser sig upp. ”Jag har en idé”, säger han på pipig kinesiska, ”vi slänger ihop en samling små sportspel som kan visa spelutvecklare möjligheterna med konsolen. Vi inkluderar spelet i alla konsoler som säljs i säg, USA och Europa, och så visar vi spelutvecklarna att Wiimoten är mer än bara en gimmick.” De andra männen runt bordet nickade uppmuntrande, och så föddes Wii Sports.

I Wii Sports följer det med fem stycken sporter – bowling, tennis, boxning, golf och baseball. Alla sporterna styrs med Wiimoten och i boxningen också av nunchuken, och sporterna går att spela ensam eller med några vänner i TV-soffan. Hela idén med Wii Sports är att spelaren ska vifta med kontrollerna framför TV:n, och så ska rörelserna någorlunda intakta överföras till modellerna i spelet. Just den biten lyckas Sports riktigt bra med, då man i takt med karaktären på TV-skärmen drämmer till bollen i tennis, slår en rak vänster i boxningen och svär över den förbannade vänsterskruven på bowlingklotet.

Sporterna fungerar från några minuter till en timme, då man fortfarande tycker att Wiimoten är det häftigaste sedan rostat bröd. Tyvärr har sporterna dummats ner ordentligt för att få ett stort mass-appeal, och ingen av sporterna erbjuder några djupare upplevelser som håller någon längre tid. I ett försök att dryga ut upplevelsen har Nintendo inkluderat ett poängsystem, i vilket man ökar sina poäng i varje sport vartefter man spelar den. Tyvärr hjälper inte poängsystemet det faktum att Wii Sports är en demonstration av hårdvaran och inte så mycket mer. I goda vänners lag kan man spela spelet längre stunder utan att tröttna, men på egen hand håller upplevelsen inte särskilt länge.

Wii Sports gör det den är tänkt att göra, att demonstrera Wiimotens möjligheter, och det gör den riktigt bra. Att man kan få ut några timmar av nöje ur fem stycken spelkoncept helt utan djup visar att det helt klart finns stora möjligheter för djupare sportupplevelser på Nintendo Wii, men Wii Sports tillhandahåller inte upplevelser nog för att stå på egna ben en längre tid. Vilken roll det nu spelar när spelet är gratis är en annan fråga.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

Plattformar: GBA

Vissa spel borde drogförklaras, samlas in och endast säljas på recept. I spetsen för dem spelen har vi femhundra små krabater som flyger, simmar, gräver gropar och framför allt slåss, allt i en värld som befinner sig i din ficka. And you gotta’ catch ‘em all…

För samlaren är Pokémon digitalt crackkokain. I ett litet paket befinner sig det spel som kommer att kidnappa all din tid och föda ett farligt begär efter mer, mer, mer. Gamefreak har sedan länge insett att de sitter på ett koncept som står över allt vad förändring heter, och skillnaderna mellan Pokémon Emerald och resterande titlar ur serien är med andra ord minimala. Du presenteras med en lättsmält berättelse, och skickas sedan ut i världen för att jaga det där lilla plinget som deklarerar att du har gått upp ytterligare en nivå. På östfronten intet nytt, med andra ord.

Under jakterna på de små djuren hinner man aldrig riktigt stanna upp och fundera vad det rimliga i att fånga små djur och hetsa dem mot varandra är, men så har rimlighet inte nån plats i Pokémons värld. Man följer med bultande hjärta hur de små liven når allt högre nivåer, lär sig nya attacker och utvecklas. Pokémon Emerald är inget steg framåt i serien, men det är inte heller något man tjurar över när man rusar runt i närmaste fält för att lägga till just den där, sällsynta krabaten till din samling. Pokémon Emerald är ännu en pokefix, och jag är beroende. Igen.

Plattformar: PC, PS2, Xbox
Releasedatum:  13 oktober 2003

”Kort och gott” är en passande beskrivning till tredjepersonsskjutaren Max Payne från 2001, såväl som till uppföljaren Max Payne 2: The Fall of Max Payne. Med det sagt är Max Payne 2 ett spel som kan mer än väl tillfredställa gemene mans krav på en actiontitel, så länge de inte inbegriper att spelet ska vara långt och revolutionerande i gameplay. Utvecklarna Remedy har inte förändrat formulan från föregångaren särskilt mycket, men visar trots det Max Payne 2 är så mycket mer än ett urvattnat koncept. (mera…)