Att hitta en ny

Jag har alltid varit lite försiktig av mig. Vad gäller nya författare, vill säga. Jag har läst alla Henning Mankells böcker, alla John Grishams böcker, och större delen av Stephen Kings tegelstenar. Som en ensamstående mamma på några år över trettio känns jakten på något nytt och spännande stundtals lönlös. När jag så tog mig an en bok av Val McDermid (efter att ha blåst bort lagret av damm) som jag har haft stående i bokhyllan sedan förra julen kände jag nästan direkt hur möjligheterna öppnades. Min horisont vidgades inte, men den lättsamma, vardagliga tonen som jag har lärt mig att uppskatta i böcker återfanns direkt.

Val McDermid är som författare knappast särskilt välkänd. En av hennes skapelser har fått desto större uppmärksamhet. Den TV-sända kriminalserien om Carol Jordan och Tony Hill har på kort tid blivit väldigt populär i Sverige, och bakom intrigerna på skärmen döljer sig en grymt kompetent författare som vet precis hur hon ska behandla läsaren för att hålla dess intresse uppe. Jag började för några dagar sedan med Ett Fjärran Eko, och gav mig därnäst an Dödslagen som knappast har sänkt mina förväntningar på resterande verk i hennes bibliografi.

Uppskattar du välskrivna kriminalhistorier är Val McDermid ett säkert kort.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

Notera bristen på ordet recension i rubriken: jag har hunnit skriva många recensioner av olika slag den senaste veckan, och tänkte pröva något annat. I slutändan kommer det antagligen bli något recensions-aktigt ändå, men det känns bättre så här. Med det ur vägen…

Ett av de forum jag spenderar kvällarna på hade en diskussion om den senaste Batman-filmen strax innan den nådde biograferna. Grunden till uppståndelsen var IMDB, och mer specifikt den ranking (poäng) filmen hade - innan den ens hade släppts. Besöker man IMDB:s topp-250-lista idag ser man att filmen har halkat ner lite, men ligger fortfarande på en minst sagt respektabel tredjeplats (endast förekommen av två av mina absoluta favoritfilmer, The Shawshank Redemption och Gudfadern). Naturliga följdfrågan: Förtjänar den det?

Grejen med IMDB, och alla andra communitys där användarna betygsätter, är att det inte finns något mellanläge. Om något är bra, om så bara lite bättre än snittet, får filmen oftast inte en sjua, åtta eller nia som den kanske förtjänar, utan en tia. Om en film istället är lite sämre än medelmåttigt ger man den inte fyra eller tre, utan en etta. I fallet Batman: The Dark Knight var filmen nästan groteskt förhandshypad, och fick följdaktligen en hel del betygsättningar baserat enbart på förutfattade meningar. Det resulterade i att filmen ett tag låg på första plats på IMDB:s listor - en plats den inte nödvändigtvis förtjänar.

Och ja, filmen är skitbra. Se den!

Plattformar: Xbox, Xbox 360, Playstation 2, Gamecube

Spelet med den bevisligen längsta förkortningen någonsin (PJKK:TOGotM) släpptes lagom till premiären av nyinspelningen av King Kong från 1933, och trots rävsaxen med filmlicensspel hade tjuvtittande speljournalister skvallrat om en intressant titel. Efter release (två och ett halvt år efter release, närmare bestämt) är det alltså dags att ställa sig frågan huruvida multiplattformtiteln är något för utvecklarna att slå sig på bröstet för.

Det första man ska sätta i ljuset med King Kong är att det inte är någon fyrtio-, tjugo- eller ens tiotimmarsupplevelse. Det är ett spel som är kortare än de flesta andra idag, och att spela igenom det på en eftermiddag och en kväll kommer inte att vara något större problem för någon med viss spelvana. Kan man då motivera någon att köpa spelet, när det är så pass kort? Som jag ser det, ska ett spel som är väldigt kort kompensera med att vara väldigt fantastiskt - och frågan är då om King Kong klarar av det. Och visst, många fina stunder dyker upp under spelets timmar. Enligt Peter Jackson jobbade produktionsteamet för spelet och de som jobbade på filmen tätt tillsammans, och att Ubi Soft blev inspirerade är en no-brainer. Spelet är intensiv på det cinematiska, och har gått ovanligt långt genom att plocka bort allt vad interface och indikatorer för hälsa och ammunition heter. Detta gör naturligtvis mycket för närvarokänslan, och förstärker de mest dramatiska scenerna i spelet ytterligare.

Grafiken i King Kong är inte revolutionerande, men för ett PS2-spel lyckas den ibland skina riktigt. Ön, från de ljusa djunglerna till de mörkaste grottorna, är kärleksfullt designat men skulle på en hel del ställen mått bra av lite kärlek från högre upplösning på texturerna. Att spelet allt som allt också är väldigt mörkt kan göra att man känner behovet av att ändra på TV:ns inställningar, då man inte alltid ser vart man ska - eller var man är, för den delen.

Nog för att det är underhållande att spela som Jack Driscoll och skjuta ärtbössa och kasta spjut efter dinos, men det är den korta tiden du har med kong som verkligen sätter sig i minnet. Att på typiskt jätteapa-manér kasta sig fram genom djungeln, tio meter åt gången, är extremt mäktigt och att med ett enda slag vräka undan raptorer delger en känsla av makt och råstyrka som ger gåshud. Tyvärr är fördelningen mellan spellägena 80-20 till Jack Driscolls favör, men den tid man väl får spendera med Kong är stor underhållning.

King Kong försöker väldigt mycket och vill så gärna, men lyckas inte riktigt. Spelet försöker förlänga sig självt genom att erbjuda upplåsbart extramaterial man får genom att spela enskilda banor efter att ha klarat spelet en gång redan, men faktum kvarstår att King Kong inte är ett långt eller hållbart spel. De få timmar man har till att utforska Skull Island är dock trevliga sådana, och trots att spelet inte lyckas bli fantastiskt är det ändå en väldigt bra titel som till dagens låga pris det är svårt att inte rekommendera.

Som alltid producerar Melodifestivalen en massa tyckare och förståsigpåare - jag är inget undantag - och när jag läser Lisa Magnussons krönika om delfinalen nickar jag. Till en början - sedan dalar det snabbt utför.

Amy Diamond har inget att göra på finalscenen. Hon är liten(till utseendet, till åren bara året yngre än mig) och söt, och plockar förmodligen sympatiröster från både barnbarn och mor/farföräldrar, men på allvar nu: var det verkligen en bra låt? Var den bra framförd? Eller som Lisa på Aftonbladet uttrycker det: Skulle ni ha röstat på den om Velvet hade framfört den? Nej, nej, nej - fel, fel, fel, svenska folket; hur tänkte ni?

Sen vänder vinden, och när Lisa Magnusson då hissar flaggan för Christer Sjögren kan den inte göra annat än att fladdra. Någon som har ett gevär tillhands? Lisa beskriver låten som “så himla catchy” - vad tusan händer här? Låten är det sämsta i Melodifestivalen sen, säg Tommy Nilsson förra året, och Aftonbladets krönikör talar sig varm om hur Christer Sjögren “bjuder på sig själv”. Jag tolkar citatet som “gör bort sig”, och inser med ett ryck på axlarna att Melodifestivalen inte handlar om musik längre - det är Saturday Night Live och stjärnorna tävlar om vem som kan framstå som den största idioten.

Kvällens största idiot: Christer Sjögren - och jag passar på att samtidigt utnämna honom till årets fall från ära. Lisa Magnusson fick ju rätt på en punkt: Ni röstade fel, Sverige!

Plattformar: PC, PS2, Xbox
Releasedatum:  13 oktober 2003

”Kort och gott” är en passande beskrivning till tredjepersonsskjutaren Max Payne från 2001, såväl som till uppföljaren Max Payne 2: The Fall of Max Payne. Med det sagt är Max Payne 2 ett spel som kan mer än väl tillfredställa gemene mans krav på en actiontitel, så länge de inte inbegriper att spelet ska vara långt och revolutionerande i gameplay. Utvecklarna Remedy har inte förändrat formulan från föregångaren särskilt mycket, men visar trots det Max Payne 2 är så mycket mer än ett urvattnat koncept. (more…)

”God afton, herr Kristiansson”, sade servitören, ”önskas det vanliga bordet?”
Herr Kristiansson nickade, och dubbelhakorna spelade dragspel.
”Naturligtvis, Robban.” Servitören, som hette Robert, böjde sig i något som skulle föreställa en smakfull bugning, och gick sedan iväg mot det vanliga bordet. Genom att sätta det ena benet framför det andra och upprepa proceduren, lyckades den stora kroppshydda som var herr Kristiansson följa efter honom, inte helt utan ansträngning.

(more…)

”Ser du vad han jävlas med dig, slå honom, slå honom för faaaan!” Han kunde höra hur hans polare Anton stod bredvid och skrek, men hans hjärna tog inte in orden, han var för upptagen med personen framför honom. ”Ge honom på käften och fjolla inte runt så jävligt, han jävlas ju med dig för faan!” Gustaf höjde knytnäven, och drämde till honom rätt över näsan. Hans ansikte förvandlades till en blodig sörja, och Anton stod bredvid och hejade på honom. Gustaf plockade upp ett basebollträ, när mannen försökte resa sig upp. Gustaf höjde det, och slog honom i ryggen. Han slog igen och igen, och kunde höra ljudet från mannens ryggrad när den gick i bitar. Hela tiden stod Anton bredvid och skrek i triumf och i euforisk glädje. Plötsligt öppnades dörren, en lampa tändes, och rummet badade i ljus.

(more…)