Kyparen lade varsamt ner en nytvättad, vit duk i herr Kristianssons knä, och ställde sig sedan rak i ryggen med ett leende på läpparna. De blå ögonen byttes ut mot tioöringar, och de stirrade förväntansfullt på magen med plånbok.
”Var det något mer, Robert?” Kyparen, som hette Robert, tappade sin hållning i en så fullkomlig rörelse att den nästan såg inövad ut. Han blottade sina gaddar därför att det var vad som förväntades av honom, även om leendet verkade mer ansträngt än Bondeförbundets vallöften.
”Naturligtvis inte, herrn.”
”Nå, då så”, sade magen med plånbok, som hette herr Kristiansson, och vände sin uppmärksamhet mot allt annat än den lille servitören, som vände på sin taniga kropp och lämnade bordet med en besviken min i ansiktet.
Herr Kristiansson var en stamkund, och brukade lämna dricks på sina bra dagar. Eftersom han inte hade haft en bra dag på väldigt länge nu, så hade han inte heller lämnat ut dricks på tre år. Han muttrade surt över siffrorna i menyn, skriven i kursiv text som om priset på så sätt skulle verka mindre.
I herr Kristianssons ögon var dock alla priser höga, och menyn hos en krögare i gamla stan utgjorde ingalunda ett undantag. Efter ytterligare några muttranden till den tomma restaurangen rensade han halsen från tjära och slem för att klämma fram några toner på stämbanden.
”Kypare!” lät höras ur hans trädstam till hals, och lika säkert som snö i januari kom snart den lille kyparen fram till bordet. ”Köttfärslimpa – välstekt! – och ett glas buteljerat vatten, tack.” Den tanige kyparen skrev upp beställningen på ett anteckningsblock, och vände sig sedan åter mot herr Kristiansson.
”Önskas något mer?”
”Bad jag om något mer?” replikerade herr Kristiansson och vred på huvudet mot kyparen, som backade ett steg. Han skakade snabbt på huvudet, och gick tillbaka mot köket. Herr Kristiansson skrockade förtjust, och vågade sig på att vissla lite lätt mot taket. Hans farfar hade ätit där på sin tid, och hans farfars son efter honom, som sedermera var herr Kristianssons far, och herr Kristiansson hade tagit över sedvanan när hans far hade tagit ner skylten.
Farfar Kristiansson hade startat upp företaget, som tillverkade slipsar, och lämnat över det till far Kristiansson, som sedan hade lämnat det till herr Kristiansson. Herr Kristiansson hade föga förhoppningar om att i sin tur få en son att lämna över företaget till, då han var aning för korpulent för att hitta sig en fru. Detta oroade sig herr Kristiansson sig föga om, då han föredrog ett glas vin framför en kvinnas sällskap, som han mest tyckte var i vägen. Om det nu skulle bli något kvar att lämna vidare, vilket återstod att se – flugans återtåg på marknaden hade gjort stora hål i företagets finanser, och herr Kristianssons företag hade nu bara dödryckningarna kvar innan det skulle slängas in i en kista och begravas hos räkenskapsverket.
Tiden går snabbt när man tänker, märkte herr Kristiansson, något han inte ägnade allt för mycket av sin tid till. Kyparen kom snart fram till bordet med en elegant bricka med lock på, och han ställde av locket på bordet bredvid. Lukten av nytillagad köttfärslimpa tilltalade herr Kristianson, som sniffade vilt i luften.
”Er köttfärslimpa”, sade kyparen och ställde tallriken framför herr Kristiansson, ”samt ert buteljerade vatten”, sade kyparen och ställde fram glaset på bordet. Han lyfte upp locket, och placerade det åter över brickan. Med brickan i handen ställde han sig åter rak i ryggen vid bordet, men en snabb blick från herr Kristiansson gav honom sansen tillbaka. Han vände sig om, och gick tillbaka till köket.
Innan dörren gled igen bakom kyparen hade herr Kristiansson redan gett sig an den väldoftande köttfärslimpan, men direkt när han lät kniven såga sig igenom köttet kände han att något i köttets konsistens var helt, helt, helt fel. Han delade köttfärslimpan, och knuffade iväg ena halvan med kniven. Hans ansikte delade snart färg med köttet, som på insidan var ljusrött. I några sekunder stirrade han bara på köttet, som om han kunde grilla det med blotta blicken. När det inte gick, så gav han sig raskt an alternativet.
”Robert! Kom hit ögonblickligen!”
Som skjuten ur en kanon uppenbarade sig kyparen, och skyndade sig fram mot herr Kristiansson som helt höll på att tappa besinningen. Herr Kristiansson lyfte upp tallriken så att det röda köttet bara var några centimeter från den förskräckte kyparens näsa.
”Ser den här välstekt ut!”
Kyparen stammade några illa artikulerade ord, innan han tog emot tallriken och skyndade sig tillbaka in i köket. Herr Kristiansson satt kvar och såg efter honom. Han var upprörd, mer upprörd än han hade varit på väldigt länge. Med en vårdslös rörelse lyfte han glaset med det buteljerade vattnet, och spillde ut lite på bordet. Han svor till, drack girigt några klunkar av vattnet, rapade till lite diskret och ställde åter ner glaset. Han plockade upp duken ur sitt knä, torkade upp vattnet till ljudet av några fler svordomar ur hans stora repertoar, och kastade sedan duken åt sidan. Den landade över en stol vid bordet bredvid, och där lät han den ligga, skrynklig och blöt.
Efter ett tag återvände kyparen, den här gången med en ny tallrik och en ny köttfärslimpa. Herr Kristiansson stirrade tvivlande på köttfärslimpan när kyparen ställde ned den på bordet. Kyparen rätade åter på ryggen, och herr Kristiansson såg tvivlande på honom.
”Du förväntar dig väl ändå inte att få dricks, din idiot?” Kyparens leende tunnades ut till ett streck. Han andades in djupt, blickade ut över restaurangen, och andades ut i en stöt.
”Naturligtvis inte, herr Kristiansson.” Han vände sig om, och gick mot köket. Herr Kristiansson följde honom med blicken, och skrattade till lite lätt. ”Maken till tjockskalle…” mumlade han för sig själv, innan han vände uppmärksamheten mot köttfärslimpan, från vilken en tunn strimma av ånga förkunnade att den nyligen hade lämnat ugnen.

Han plockade upp besticken, och skar upp köttet. Han log belåtet när han såg den gyllenbruna färgen på köttet. Han skar upp en bit, tog en bit potatis på den och doppade båda i den gyllenbruna såsen. Han stoppade in paketet i munnen och smaskade nöjt på den välsmakande kombinationen.
Efter ett tag var tallriken tom, med undantag av märken från den bruna såsen i ena hörnet. Han lutade sig bakåt, och släppte fram en rap, som snabbt beblandade sig med luften och försvann. Luft var något som det fanns gott om i den tomma restaurangen, även om herr Kristiansson var gott och väl i storleken av två fullvuxna män.
Han slängde en blick på sitt armbandsur, och såg att han hade god tid på sig innan han skulle tillbaka till kontoret. Han funderade ett ögonblick.
”Äh”, mumlade han slutligen, ”jag struntar i vad doktorn säger, jag vill ha dessert.” Han rensade halsen från brunsås och slem, och vrålade sedan efter kyparen. Han kom snart ut från köket, med anteckningsblocket i handen.
”Dessert”, förkunnade herr Kristiansson, ”jag vill ha…”
”Chokladparfait med calvados och äppeltärningar?”
”Avbryt mig inte!” fräste herr Kristiansson, ”Och ja, det vill jag ha”, tillade han sedan. Kyparen satte pennan mot blocket och började skriva med en irriterad blick. Pennans spets gick av.
”Klumpigt”, sade herr Kristiansson utan att titta upp. Kyparen kastade en kort blick på honom, och försvann sedan in i köket med snabba steg. Herr Kristiansson satt kvar vid sitt bord och skrattade glatt.
Efter ytterligare en tid av väntan, som herr Kristiansson bland annat fördrev med näsduken och sin näsa, återvände kyparen, med ett litet fat i handen. Herr Kristiansson såg trumpet på fatet när kyparen ställde när det.
”En chokladparfait med calvados och äppeltärningar, herr Kristiansson.”
”Är det inte mer än så?” Herr Kristiansson rynkade på näsan.
”Det är vad ni beställde”, sade kyparen trött.
”Käfta inte emot!” replikerade herr Kristiansson. ”Nå, försvinn då!” Kyparen knöt näven och vände sig om för att gå.
”Vänta”, sade herr Kristiansson plötsligt. Kyparen vände sig om och suckade tungt.
”Är inte allt till er belåtenhet, herr Kristiansson?” Herr Kristiansson missade helt satiren i meningen.
”Chokladparfaiten.” sade han kort. ”Den har smält, och jag beställde inte smält chokladparfait.” Kyparen blickade upp i taket, och svarade sedan oändligt sakta:
”Nej herrn, det gjorde ni visst inte.”
”Då så, byt ut den. Jag tänker inte betala för något jag inte har beställt.” Kyparen såg på honom ett ögonblick, plockade upp tallriken och försvann sedan in i köket med den. Herr Kristiansson lutade sig bekvämt bakåt, och kastade ännu en blick på klockan. Han hade tillräckligt med tid för att driva med mannen ytterligare ett tag.

Efter några få minuter återvände mannen, den här gången med en ny portion chokladparfait i handen. Herr Kristiansson log.
”Det tog sin lilla tid.” Kyparen ryckte till som om mannen hade slagit till honom. Herr Kristiansson noterade inte de hetsiga ryckningarna i mannens vänstra ögonbryn.
”Det tar så lång tid som det tar”, sade han och ställde ner fatet på bordet. Han vände sig om för att gå, när herr Kristiansson harklade sig. Kyparen vände sig långsamt om.
”Är det något problem, herr Kristiansson?” Herr Kristiansson höll dessertskeden i handen.
”Skeden”, sade han. ”Den är skitig, och jag vill ha en ny.” Kyparen såg en kort stund på honom, och herr Kristiansson såg plötsligt något skymta till i hans ögon, som om något brast långt där inne.
”Är den skitig, säger ni?” frågade kyparen stillsamt, och ställde sig alldeles bredvid honom. Herr Kristiansson tvekade.
”Eh… Ja, men det ska nog gå bra ändå…” Kyparen skakade bestämt på huvudet.
”Inte kan ni äta med en skitig sked, inte. Jag ska genast ordna nya bestick åt er.” Herr Kristiansson slappnade av något, och såg inte när kyparens hand slöt sig om en gaffel och en kniv vid bordet bredvid. Med en snabb rörelse drog han besticken i en vid båge, och körde in kniven i mannens nacke. Blodet sprutade ut över bordet bakom, och herr Kristiansson såg på kyparen medan livet rann ur honom. Kyparen log ett bistert leende.

”Se det som dricks, herr Kristiansson. Dricks för alla de år som jag har serverat er utan att få en enda krona eller ett tack för besväret.” Herr Kristiansson stirrade på honom i någon sekund till, innan huvudet tippade bakåt. Kyparen backade ett steg, plockade upp tallriken med chokladparfaiten och gick tillbaka till köket.

”Var han nöjd?” frågade kocken där han satt med dagens Aftonbladet och en penna i handen. Löste korsord, gissade kyparen. Han besvarade hans förfrågan med ett smalt leende.
”Är han någonsin nöjd?” Kocken ryckte på axlarna utan att lyfta blicken från korsordet. ”Han har i alla fall lämnat oss nu”, sade kyparen och hängde av sig förklädet. ”Jag tar en kort lunch.” Kocken nickade.
”Gör det, jag ska strax gå själv… Bara några ord kvar. Väntar du?” Kyparen vände sig mot honom, ett leende spelade i hans mungipa.
”Jag äter nog själv idag.” Kocken mötte hans blick, men sänkte den snabbt. Kyparen verkade besitta en glöd, en pondus som kocken tidigare inte hade sett hos den tunne mannen.
”Mår du bättre av det så”, mumlade han till svar. Kyparen såg på honom ett kort ögonblick. Sedan öppnade han dörren, och försvann bland smågatorna och gränderna i gamla stan.

Therim var en busig pojke, vilket inte heller var ovanligt för barn i hans ålder. Han plockade potatis och jonglerade med, han träffade flickor och gjorde tama försök till närmanden, men på något sätt blev han alltid upptäckt av sin far bagaren, som bestraffade honom medelst en stekspade och disk. Idag var inget undantag.
Therim hade varit nere vid dammen som låg strax nedanför gården, och byggt en flotte. När han ändå hade tillgång till stockar (rester från ett husbygge i närheten) och snören (som han hade lånat i handelsboden) så skulle det naturligtvis ha varit ett slöseri att inte göra något riktigt roligt med dem. Therim knöt alltså ihop stockarna med de små snörena, och snart hade han en liten flotte klar. Han stack ner en pinne mellan två stockar, och spände fast sin tröja i den. Flotten var klar för avsegling.
Han hoppade ombord på flotten, och stakade sig ut i vattnet med en lång pinne. Han märkte inte hur trådarna började lossna och stockarna började glida isär innan det var för sent. Plötsligt fann han sig själv stå och balansera på en ensam stock, och sekunden senare var han i vattnet. Tursamt nog för honom hade han lärt sig simma förra sommaren, och kunde ta sig iland, men tröjan och hans byxor var dyngsura.
När han kom upp på land till gården försökte han naturligtvis smyga sig till sitt rum utan att bli upptäckt av sin far bagaren, men utan någon vidare framgång. Bagaren vrålade till när han såg Therims blöta kläder, och efter några omgångar med en stekspade placerades Therim i köket för att ta hand om disken i vanlig ordning.
Bagaren var den dagen på ovanligt dåligt humör, och flängde runt i köket, muttrandes diverse fula ord och vände på varenda kastrull han kunde finna. Efter några minuter av detta skådespel vände han sig så mot Therim, som gjorde sitt bästa för att inte besvara sin fars blick.
”Therim!” grymtade bagaren. ”Har du sett mitt recept på tårtan inför stadens tävling nästa vecka!” Therim skakade intensivt på huvudet, och putsade nervöst ett grytlock tills det glänste som silver. ”Förbannat!” vrålade bagaren och kastade ett ägg tvärs över rummet. Det flög i en vid båge, innan det träffade dörren precis när husets städerska öppnade den. Hon pep förskräckt till och försvann tillbaks genom dörren. Bagarens humör var ökänt, och när han var i farten gjorde man bäst i att hålla sig undan bäst man kunde.
”Jag kan svära på att det är den där apan Menalin som har tagit det…” muttrade han för sig själv. Therim försökte göra så lite väsen av sig som möjligt, och hoppades att hans fader skulle glömma bort hans närvaro i rummet.”Therim!” skrek bagaren, och Therim hoppade förskräckt till. ”Jag har något vettigare för dig att göra idag, min son!” Han tog tag om Therims tröja, dyngsur efter doppet i dammen, och ryckte honom till sig. Bagaren tornade upp sig ovanför honom, med ett flin som visade upp alla hans icke-närvarande tänder, vilka var rätt många.
”Den där”, svordomar, ”Menalin har tagit mitt recept på tårta inför tårttävlingen inne i staden till helgen, och jag måste ha tillbaka det innan dess. Hör du det! Måste!” Therim nickade skrämt, och inte ett ord undgick honom. ”Den apan sitter säkert på värdshuset inne i staden och super sig full just nu, så du måste ta dig in i hans hus och ta det där receptet tillbaka, hör du det?” Therim nickade än mer intensivt.
”Då så! Ge dig iväg, och kom inte tillbaka förrän du har hittat det där fördömda receptet, för då ger jag dig en omgång! Jag måste vinna den där tävlingen, måste, hör du det!” vrålade han, men Therim hörde inte, då han redan hade satt iväg ut ur bagarstugan.
Staden Korbones var en lantbrukarstad, i den mening att det förutom de många fält staden var omgiven av inte fanns något som staden hade för sig. Therim var född där, hans far var född där, hans farfarsfar var född där, och då alla i hans släkt hade bakat så långt tillbaka i mannaminne byns äldste kunde påminna sig, visste Therim att pressen låg på honom att även han bli en bakare, och vara det resten av hans liv. Han hade inga större ambitioner, så han hade inte heller några problem med det. Dessutom, insåg han, var han alldeles för rädd för sin far för att försöka sig på något annat.
”Therim!” Han hoppade till när någon ropade hans namn, rädd för att det var hans far, men det var istället en av byns äldremän. Therim var ibland avundsjuk på dem, då det enda som förväntades av dem var att de skulle sitta på bänkar i staden och berätta berättelser för stadens unga. ”Det var värst vad du hade bråttom, unge man! Sätt dig här, vet jag, så ska farbror Einheim berätta en historia för dig!” Therim skakade på huvudet, och försökte säga något om att han inte hade tid, men orden fastnade i halsen på honom, och han sprang istället bara vidare.
Gubben skakade glatt på huvudet, som äldre människor gör, och försökte istället starta ett samtal med en ung kvinna som gick förbi. Kvinnan sneglade skrämt på den gamle gubben, och skyndade vidare. Gubben suckade tungt, lutade sig bakåt och sjönk snart in i en djup sömn. Ett par ungar på bushumör smög sig fram mot gubben, och lade ner en mask i hans mun. Han hostade till och reste sig upp, och fick nästan en hjärtattack i förbifarten. Han hostade ut masken på marken, och det krälade sakta iväg. ”Sabla busfrön! Kan inte en äldreman få sova ifred!” Han lunkade svärandes iväg mot stadens värdshus.
Menalins hus var likt de flesta i staden byggt helt i trä, ett lämpligt sätt att bygga hus på då det bortanför fälten söderut fanns gott om ståtliga träd som bara väntade på att utnyttjas till husbyggen. Den enda byggnaden i staden som var byggd i sten var kyrkan, men då man i staden hade så pass mycket att göra utan att man skulle behöva be till gudar som inte finns. Therim ställde sig på tå och såg in genom ett av fönstren, och suckade av lättnad när han såg att huset var tomt. Han kände på dörren, men den var låst. Han gick en vända runt huset, men inget fönster var heller öppet. Han var beredd att ge upp och vända om mot bagarstugan, men kom ihåg bagarens löfte om stryk om han kom tillbaka tomhänt. Therim var mer rädd för bagaren än för något annat, och var beredd att krossa en ruta om det skulle bli nödvändigt.
Han kastade en blick upp mot himlen och funderade på om det skulle bli regn, när hans blick istället fastnade på husets skorsten. Han såg sig snabbt omkring på de tomma gatorna, och klättrade sedan upp på taket genom att sätta foten på dörrens handtag. Han smög fram till skorstenen och blickade ner genom den, och trodde att den var tillräckligt stor. Han svängde upp benen över skorstenen, och gled ner med fötterna först. Det gick långsamt, men han kom neråt. Plötsligt fastnade han, och han försökte desperat vrida på sig för att komma loss. Han lossnade lite och gled neråt, men bara några decimeter innan han fastnade igen. Han kände hur tårar började rinna ner för hans kinder, och blandades med soten som han nu helt täcktes av.
Efter att ha vridit på sig i några minuter utan större framgång hörde han hur en nyckel sattes in i ytterdörrens lås, och han tystnade när dörren öppnades med en smäll.
”Jo du, den där tårttävlingen blir inga problem nu inte!” skrattade en röst. Therim kände igen den som Menalins. ”Jag slet åt mig lappen när den där stollen var ute på dasset, och utan det receptet har gubben inte en chans!” Någon skrockade förtjust till svar, och sade sedan:
”Men du, är det inte lite väl kallt här inne.”
”Jo, det har du nog rätt i”, sade Menalin. ”Vänta du ett ögonblick, så tänder jag en brasa.” Therim såg hur några vedträn kastades in tillsammans med lite fnöske, och snart tändes brasan. Det blev plötsligt väldigt varmt i skorstenen. Therim skrek till vid tanken på att grillas till döds, och vred kraftigt på sig. Med ett hasande lossnade han från skorstenens väggar, och landade i brasan. Menalin kastade sig bakåt vid anblicken av den svarta varelsen som hade uppenbarat sig ur hans skorsten, och svimmade. Den andra mannen vrålade av fasa, och var ute ur huset på en sekund, och skrek hela vägen hem. Therim slet åt sig lappen i Menalins lealösa hand, och rusade ut ur huset.
Han var snart tillbaka i bagarstugan, där bagaren började skälla ut honom för hur han såg ut, innan Therim lämnade över lappen till honom. Bagaren tystnade, och mumlande åt honom att gå ner till dammen och bada. Therim rusade ut ur bagarstugan, och kastade av sig kläderna på väg ner mot dammen. Han kastade sig ner i vattnet, och låg länge kvar i vattnet och flöt. Man talade i veckor om den svarta varelsen som hade rusat ut ur Menalins skorsten, ända fram till den dag då tårttävlingen drog igång. Och det året, likt alla andra år, var det naturligtvis bagaren som vann med sitt oslagbara tårtrecept.