Svar på insändare

Jag har fått ett svar på min insändare, vilken du kan läsa här.

Inte undra på att samhället ser ut som det gör i dag Anders Norén, om man som du kör huvudet i sanden och lever efter mottot ”Sköt dig själv och skit i andra”.  Självklart är det allas vår plikt att rapportera om någon håller på med olagliga handlingar.
Är ungdomarna i skolan påverkade på ett eller annat sätt, skrämmer elever och lärare, och rektorn inte agerar omgående med alla medel som krävs, så har hon helt enkelt brustit i sin tjänsteutövning och får finna sig i att bli uthängd i media och granskas av allmänheten.
Och till er föräldrar som är drabbade på ett eller annat sätt. Gå samman och ge inte upp!

Tack och lov inga barn på Perslunda mer

Först och främst, min insändare skickades innan den andra artikeln i följden publicerades, den som beskrev hur lärare skulle vara rädda för att gå i korridorerna - men då du berör det ämnet är jag inte sämre än att jag ger svar på tal. Jag är bekant med flera lärare och övrig personal på skolan - och efter samtal med flera av dem har jag konstaterat att inte en enda skulle vara rädd för att röra sig i skolans korridorer. I egenskap av tidigare elev kan jag också vittna om att lärarna aldrig har påvisat någon rädsla över att röra sig i skolans korridorer , tvärtemot var - och till min vetskap är - stämningen mellan lärare och elever i högsta grad gemytlig. Perslundaskolan har orättmätigt framställts som en skola bortom kontroll, och tyvärr finns det vissa som utan vidare eftertanke accepterar indikationerna som faktum. Ja, Perslundaskolan har problem med mobbing - det ifrågasätter eller motargumenterar jag inte. Som alla andra skolor är den långt ifrån perfekt, och har svårigheter som måste hanteras. Kommunen har också avsatt pengar och personal samt ändrat i sina rutiner för att göra en förändring, men tyvärr verkar de insatserna - sanktionerade av rektorn tillsammans med kommunens ledning för skol och fritidsverksamhet, kanske jag bör tillägga - ha passerat de flesta obemärkt.

Med det avklarat: det är synd och skam att du uppenbarligen har missat AB:s väldigt informativa artikel “Många tips om droger i Ockelbo”(2008-02-01), där Josefin Nygren intervjuade närpolischef Glenn Hillman. Den beskrev bland annat hur “narkotikabrott är så kallade upptäcktsbrott, brott som först måste upptäckas – sedan kan de utredas och stävjas”. Man kan alltså inte, baserat på lösa indicier, anklaga någon för att ha haft innehav av droger - personen ifråga måste ha dem på sig vid just det aktuella tillfället. Jag kan föreställa mig vilka kalabaliker som skulle uppstå om skolan skulle börja anklaga eleverna för droginnehav och prompt visitera, genomsöka skåp och kontakta föräldrar - baserat endast på lösa indicier. På vilket sätt lärare med kunskap om droginnehav agerar har jag naturligtvis inte heller någon uppfattning om, men jag tror och hoppas att de vidarebefordrar sin kunskap till de som har till uppgift att hantera saken: Polisen. Tips har inkommit till polisen, vilket ovannämnda artikel berättade - från vem kan jag naturligtvis inte veta, än mindre Arbetarbladet eller deras utsände.  Jag anser mig inte sticka huvudet i sanden på något vis; tvärtemot tycker jag att den här debatten är allvarlig och skolan bör vara med och hantera den del som angår dem - den del där eleverna handhar, brukar och säljer droger i skolans lokaler, på skoltid.

//

Ovanstående insändare har även sänts till Arbetarbladet för publicering i tidningen. Jag har inget emot att bli ifrågasatt - men jag föredrar att bli det av människor som vågar stå för sin åsikt och signerar med sitt namn.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

Vissa kändisar upphör man aldrig att förvånas över. Britney Spears var en stjärna. Hennes musik tillhörde knappast min genre, men inte desto mindre blev hon känd på egna meriter som sångare och artist. Formkurvan var tvungen att börja dala förr eller senare, och det gjorde den - med besked. Britney Spears skiljer sig. Britney Spears rakar av sig håret. Britney spears hamnar på rehab. Och när man så trodde att botten var nådd, nås man via Aftonbladet av beskedet: Pappan tar över Britneys alla miljoner - Britney har blivit omyndigförklarad.

Lite mer i detalj är Britney nu klassad som General disorder-patient - hon är helt enkelt oförmögen att sköta sig själv och sina dagliga rutiner.  Ungefär som 80-åringar som får besök av hemtjänsten, alltså - och någonstans här beslutade sig Jamie Spears, stjärnans pappa, att nog var nog. Han gick till domstol, begärde sin dotter omyndigförklarad - och fick sin begäran beviljad. Britney Spears har med andra ord helt förlorat kontrollen över sin förmögenhet på 845 miljoner kronor, vilken Jamie Spears nu får ta hand om i hennes ställe.

När tar det slut, egentligen? Med tanke på Britney Spears uppenbara psykiska problem hoppas jag att hon hålls under uppsikt, de meriter hon har samlat på sig under de senaste månaderna pekar på att Britney antagligen kan komma att bli på ett rätt deprimerat humör. Hur många som idag verkligen skulle sörja hennes bortgång, det är väl en annan fråga… Men jag hoppas för barnens skull att någon i hennes närhet har något bakom pannbenen.

Perslundaskolan medger drogproblem - Arbetarbladet

Arbetarbladet vässar återigen pennan, om än att udden inte är lika vass som tidigare. Artikeln presenteras på en helsida i tidningen, och även om innehållet har mjukats ner något så är det ingen större fråga om vad tidningen försöker påvisa: Skolan har begått fel; nu ska de ansvariga hängas ut. Trots att objektiviteten har förbättrats något är artikeln fortfarande tongue-in-mouth, och återgivningen av Monica Lundströms kommentar (vilken må ha varit särdeles klumpig) sammanfattar rätt bra vilken bild Arbetarbladets skribenter försöker delge läsaren.

“Vi mörkar inte om knarket i skolan” - Gefle Dagblad

Den andra Gävletidningens artikel är i mitt tycke inte lika vinklad, och koncentrerar sig mer på vad som ska göras åt problemet än vad som inte har gjorts. Bristen på behov att “sätta dit” någon gör att Gefle Dagblad lyckas få in bra mycket mer faktisk information än konkurrenten, och vill man ha en bra översikt i ämnet är det Gefle Dagblads återgivning man bör vända sig till. Inte på grund av bristen på kritik, utan på grund av närvaron av faktiskt fakta.

I samband med en enligt mig vinklad artikel i den lokala tidningen Arbetarbladet för några dagar sedan, skickade jag in en insändare med några påpekanden gentemot artikeln. Artikeln behandlar användandet av droger på en lokal högstadieskola, och kan läsas här:

Kritik mot att skolan ”mörkar” drogproblemen 

Min insändare, med mitt namn som signatur:

 Jag har delade meningar kring er artikel om hur Perslundaskolan i Ockelbo ”mörkar” drogproblem. Att ni försöker uppmärksamma de drogproblem som existerar bland ungdomarna i ”idyllen” – som ni väljer att kalla Ockelbo – är beundransvärt, men att hela artikeln kretsar runt att vissa av ungdomarna går på Perslundaskolan kan inte kallas för annat än usel journalism och en dramatisering av problemet. I ett stycke berättar ni om hur ungdomarna använder droger både på ungdomsgården och på skolan, som om eleverna samlades i elevrummet för att gemensamt röka på under håltimmarna. Att ungdomarna skulle röka i lokalerna på ungdomsgården påstås i första stycket, men dementeras i det sista av Lotta Wennlund – en kvinna jag sedan tidigare finner väldigt välinformerad om läget på ungdomsgården. Naturligtvis är det möjligt att droganvändningen existerar i ungdomsgårdens omgivning om kvällarna, men det skulle i sådana fall vara utanför ungdomsgårdens ansvar att kontrollera det. Mitt problem med artikeln är att ni behandlar problemet som om själva skolan och ungdomsgården hade en aktiv del i det, och att så inte är fallet bör för var och envar te sig uppenbart.

Så länge användningen sker utanför skolan och utanför ungdomsgården har de ansvariga för respektive verksamhet ingen skyldighet att delge föräldrarna om problemen. Lärarnas ansvar sträcker sig till utbildning och handhållande om eleverna under skoltid, men det som sker efter skoltid är föräldrarnas ansvar och ingen annans. Det är positivt att ni uppmärksammar problemen, men att ni gör så genom att vinkla fakta för att lasta skolan som problemens källa ter sig för mig oförklarligt.

När jag så berättade om saken för en bekant, kommenterade han att det var starkt av mig att signera insändaren med mitt eget namn, vilket fick mig att börja fundera: Är det inte något som är väldigt fel, när normen är att man fördömer utan att tillkännage sig själv? Det första tecknet på att man inte står för sina åsikter är att man i ett försök att undvika konfrontation inte signerar med sitt eget namn, vilket ur min synvinkel är fegt och moraliskt fel. Nu återstår att se huruvida Arbetarbladet står för sin artikel, och i sådana fall väljer att publicera min insändare - låter de bli att göra så är det ett tydligt tecken på att de själva inte vill stå för det de har skrivit. Uppdateringar följer.