Lista på gratis FPS

Helt i andan av mitt “Lista på gratis MMORPG:n“-inlägg kommer nu en uppföljare – för FPS. Efter att spel som Wolfenstein 3D och Doom satte standarden för över tio år sedan har många fler titlar följt, och FPS-genren är idag en av spelmediets populäraste. Gemensamt för spelen på den här listan är att de alla är gratis att ladda ner och spela. Mycket nöje!

Sauerbraten
 
I egenskap av uppföljaren till Cube, ett av de mer välkända gratis-FPS:n, är Sauerbraten inte bara grymt snyggt utan också färgat av erfarenhet. Spelet innehåller såväl singleplayer-banor som möjligheten att gå in på nätet och sparka polarnas rumpor över fiber. Sauerbraten är ett säkert kort.

America’s Army

Titeln på America’s Army är mer beskrivande än man först kan tro – faktum är att spelet från början skapades för att låta armén träna på taktik via virtuell verklighet (vilket inte är mycket mer än en vacker omskrivning för spel). America’s Army har dock utvecklats till ett riktigt populärt FPS som spelas friskt runt om i världen. Är du villig att gå igenom en onödigt omständlig registreringsprocess är America’s Army väl värt att kika närmare på.

Wolfenstein: Enemy Territory

Spelserien Wolfenstein bör knappast vara obekant för de som kan sin spelhistoria, då Wolfenstein 3D (utvecklat av ID Software) i princip födde FPS-genren och bidrog mer än ett något annat att popularisera genren. När uppföljaren Wolfenstein: Return to Castle Wolfenstein släpptes 2003 släpptes också en multiplayer-del som tacksamt nog är helt gratis att ladda ner och spela. Trots grafik som inte riktigt når upp till nya spel är W:ET ett väldigt kompetent multiplayerspel som du inte bör missa.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

Plattformar: Gamecube, Playstation 2

Vissa franchises tycker man att det bör vara svårt att misslyckas att göra spel av. Terminator är en sådan. Die Hard en annan. Baserade kring non-stop action och svettiga huvudkaraktärer, är de båda två klassiska filmserier som gång på gång har missbrukats av spelskapare. Die Hard: Vendetta är ännu ett i raden av misslyckade försök till att göra antihjälten John McClane rättvisa, och lyckas ändå, till min förtret, passera godkänt. Jag vill ju så gärna fördöma det halvhjärtade arbetet utvecklarna har gjort med spelet.

Vendetta utspelar sig ungefär fem år efter filmen Die Hard with a Vengeance, och spelet tar sin början med en gråhårig John McClane sittandes vid eftermiddagssändningarna på TV och följer nyhetsrapporteringen från ett konstevent där Piet Gruber, sonen till skurken i originalet, skänker ett saknat konstverk till stadens konstgalleri. Lucy, McClane’s dotter, är på plats och blir kidnappad av Piet Gruber. Ja, storyn luktar gammal ost, och nej, det blir inte bättre längre fram. Att den dessutom bärs fram av de absolut sämsta röstskådespelarna i spel någonsin underlättar inte för spelet – man gör tvivellöst bäst i att helt enkelt trycka förbi allt vad dialog och mellansekvens heter när tillfälle ges. McClane har naturligtvis inte Bruce Willis röst i spelet, men de har ändå lyckats gräva fram en skådis som ger karaktären hyfsad rättvisa.

Vendetta är ett hyfsat generiskt FPS, som utöver det vanliga galleriet av vapen också ger spelaren möjligheten att ta motståndare som mänskliga sköldar och arrestera dem. Detta är dock inget som spelet under något tillfälle kräver av spelaren, och i slutändan tar man ändå till “spring-och-skjut”-lösningen då man inte får någon vettig anledning till att låta bli. Pussel har lagts in på diverse ställen, vilka oftast är av arten “du behöver objekt A för att aktivera objekt B” – vilket flera gånger kräver att man backtrackar, vilket saktar ner spelet och många gånger känns direkt onödigt. Skjutandet är väldigt generellt, utöver att utvecklarna har lagt in en bullet-time effekt som tas i bruk när man gör headshot. Effekten tar ett bra par sekunder, och går inte att avbryta – när det så sker mitt i en eldstrid saktas tempot ner substantiellt och skalar bort spelets action.

I slutändan känns Die Hard Vendetta helt enkelt som en ofärdig produkt. Multiplayer-läget känns inlagt i sista stund, och lider av slow-downs vid flera spelare på banorna. Single-player-kampanjen är, trots okej action, en upplevelse som slås med hästlängder av flera andra spel som går att finna för samma pris, och därför ser jag ingen egentlig anledning för någon att köpa Die Hard Vendetta.

Plattformar: Playstation 2, Xbox (Xbox 360 över Live Arcade)

Det är svårt att bedöma Black. Spelet som skulle förändra hur FPS spelas – vilket låter lustigt så här i efterhand, då genren är densamma som den alltid har varit – har väldigt höga ambitioner, men även om det på vissa punkter presterar över förväntan kompenseras det genom att spelet på andra punkter inte lyckas alls. Black försöker berätta en engagerande story om en kommandosoldat, samtidigt som man i rollen av densamme tar sig fram genom stora banor och med hjälp av det vanliga galleriet av vapen blåser livet ur dussintalet fiender. Bara en del av dessa två lyckas de särskilt bra med. Gissa vilken?

Black är i grunden ett klassiskt FPS, där man med vapen i hand gör sitt bästa för att göra sig av med “the bad guys” utan att själv stryka med i förbifarten. Det som gör spelet speciellt är dock allt kitsch vid sidan om – då Black, för att vara ett spel från förra generationen, har en förbannad massa kitsch att stoltsera med. Det första man slås av i spelet är grafiken, och man får titta på konsolen en extra gång för att försäkra sig om att det verkligen är en gammal PS2:a som står och puttrar på. Allt från vapen till miljöer är grymt snygga, såväl vad gäller effekter som modeller och animeringar. När man laddar om sitt vapen blir världen runt omkring suddig, och vapnet hamnar i fokus för att verkligen visa vilket arbete som har lagts på detaljarbetet. Nästa sak man slås av, är de förstörbara miljöerna. Black är inget Bad Company, du kan inte riva byggnader till grunden, men att gömma sig bakom samma pelare någon längre stund är sällan en bra idé då fienden gärna skjuter på den tills murbruket ligger i en hög på backen. Det tvingar spelaren att tänka i andra banor än vad som är praxis i FPS, och även om det inte förändrar något i grunden är det ett fräscht tillägg.

Jag skulle kunna utveckla den här recensionen, skriva om ljudet (som är superb) och motståndarnas AI (som inte är superb men helt klart godkänt), men i slutändan är det allt som står i det övre stycket som egentligen spelar någon roll. Alex Ward, mannen bakom Black, skrev i en artikel på Criterion Games att han ville skapa ett spel som fångade den fantastiska upplevelsen av att avfyra ett vapen. Black må vara en ytlig upplevelse, men den målsättningen lyckades utvecklarna med. Hans ambitioner om att skapa en “larger-than-life”-upplevelse som han nämner i samma artikel kanske inte riktigt uppfylldes, men det hindrar inte Black från att vara, för att citera Picollo på forumet, “ett utmärkt spel när man har en dålig dag”. Spelet är dock ingenting för de som gillar storyorienterade FPS – jag visste inte att jag var på sista banan innan eftertexterna började rulla.

Plattformar: Xbox, PC

När Serious Sam släpptes 2001 var det på många sätt en impersonifikation av den tidens spel, varken dåligt eller bra, men tillräckligt så för att sälja. Att man mötte närmare 10 000 fiender sammanlagt var det som delade upp de som spelade spelet i två läger: de som hatade det, och de som älskade det. När uppföljare så släpptes 2005 hade spelet mycket bättre grafik än sin föregångare, men där slutar skillnaderna. De 10 000 fienderna finns kvar och har fyllts på med ytterligare några till, och designen har inte förändrats nämnvärt. Tyvärr, får man lov att säga. Tyvärr.

Till en början känns spelet rätt fräscht, grafiken är knaprig och i regnbågens färger. En fiende rusar fram mot mig, jag trycker på musknappen och den försvinner i ett moln av blod. Tio minuter senare håller jag fortfarande in musknappen, och fiende efter fiende möter döden i en skur av kulor. Fienderna känns inte mer levande eller medvetande än valfri skyltdocka hos H&M, och det ursprungliga hoppet börjar långsamt suddas ut. Repetition, repetition, repetition, och efter tjugo minuter är första banan avklarad. Lite visste jag att om jag hade stängt av spelet då och där, så hade jag sett precis allt som Serious Sam 2 har att erbjuda.

På andra banan får jag hjälp av några små infödingar som önskar assistans med de småfula monstren på banorna. Karaktärsdesignen för Kameo att se fräsch ut; fienderna liknar mest tidiga prototyper av Pokémon och de blå infödingarna ser ut som något ur Jet Force Gemini till Nintendo 64. Trots pixel shaders och avancerad ljussättning för 2005 så verkar Croteam glömt att sätta upp annons för en art director. Spelet är fult, men åtminstone konsekvent så – positiva överraskningar saknar spelets grafik helt.

Spelets design är, som jag sa tidigare, nästan oförändrad från sin föregångare, och det är alltså inte bara fienderna som är från helvetet. Designen var förlegad 2001, den är förlegad 2005. Om du ser ett vapen eller en stor låda med ammunition ligga på marken utan fiender i närheten, så kan du räkna med att de dyker upp så snart du plockar upp föremålet. Det kanske hade varit okej om det skedde någon enstaka gång på per bana, men tyvärr verkar Croteam ha byggt upp hela spelet kring den idén. Det kanske fungerade för Doom, men förväntningarna på ett spel idag är lite högre ställda än så. Gillade du föregångaren är oddsen höga att du gillar det här också, hatade du föregångaren så ska du hålla dig undan från Serious Sam 2 också. Än en gång delas spelarna upp i två läger, och mellan dem står 10 000 elakingar och gör grimaser. Tyvärr, får man lov att säga. Tyvärr.

Plattformar: Xbox, PC
Releasedatum: 16 november 2004

Åtta miljoner exemplar såldes. I skivvärlden motsvarar det åtta platina, något som bara världsartister i stil med popkungen Michael Jackson tidigare lyckats med. När Half-Life mötte världen var mottagandet i den klass endast spel som Doom tidigare hade fått känna av, men Half-Life skulle passera dem alla och är idag med sina åtta miljoner sålda exemplar världens mest sålda förstapersonsskjutare. Uppföljaren Half-Life 2 släpptes den 16:e november 2004, och mottogs även det med storm. Pressen på spelets kreatörer att leverera har varit monumentalt, och skäl nog för grabbarna att inte ha fått en enda natts god sömn sedan 1999. När spelet väl släpptes, var frågan oundviklig: är tvåan en värdig fortsättning på det som många påstår är världens bästa actionspel?

(mera…)

Plattformar: PC
Releasedatum: 23 mars 2004

Sommar, sol, vackra kvinnor på stranden och en drink med ett färgglatt parasoll i handen… Eller vänta lite nu. Semestern kan du glömma och byt ut glaset i din hand mot en grovkalibrig kulspruta – det är nämligen inte vilken paradisö som helst du har hamnat på.

(mera…)