Jag vet hur det känns, Markus Larsson

Vad hände, egentligen?

Det var ju så självklart, alltihop, så förutsägbart. Amy Diamond skulle till Globen, något annat fanns inte - och så blev det ju också. E-type och The Poodles skulle följa efter i koppel, och Christer Sjögren skulle få stå och fundera över sitt dumma, för att inte säga idiotiska, låtval ensam i ett hörn.

Ser ni bilden till höger? Ja, det är Markus Larsson. Jo, han bugar för Christer Sjögren aka. “I love Europe”. Och inte fan är det i ett hörn de står. Nej, någonstans gick något väldigt fel, och nu sitter Christer Sjögren och funderar över sitt kommande framträdande i Globen.

“Bidraget hade bara ett öde. Antingen skulle det gå åt skogen. Eller som nu – rakt till final. Det är bara en sån låt.” - Markus Larsson

Jag hoppades att Svenska folket skulle statuera ett exempel, att vi inte ville se våra stjärnor sälja ut sig som Christer Sjögren har gjort. Tyvärr blev inget exempel statuerat, tyvärr köpte vi Christer Sjögrens personrealisation, tyvärr är Christer Sjögren på väg till globen. Jag vet hur det känns, Markus Larsson - vi fick båda fel.

Buenos dias, Christer. Du var, om inget annat, värst ikväll.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

Som alltid producerar Melodifestivalen en massa tyckare och förståsigpåare - jag är inget undantag - och när jag läser Lisa Magnussons krönika om delfinalen nickar jag. Till en början - sedan dalar det snabbt utför.

Amy Diamond har inget att göra på finalscenen. Hon är liten(till utseendet, till åren bara året yngre än mig) och söt, och plockar förmodligen sympatiröster från både barnbarn och mor/farföräldrar, men på allvar nu: var det verkligen en bra låt? Var den bra framförd? Eller som Lisa på Aftonbladet uttrycker det: Skulle ni ha röstat på den om Velvet hade framfört den? Nej, nej, nej - fel, fel, fel, svenska folket; hur tänkte ni?

Sen vänder vinden, och när Lisa Magnusson då hissar flaggan för Christer Sjögren kan den inte göra annat än att fladdra. Någon som har ett gevär tillhands? Lisa beskriver låten som “så himla catchy” - vad tusan händer här? Låten är det sämsta i Melodifestivalen sen, säg Tommy Nilsson förra året, och Aftonbladets krönikör talar sig varm om hur Christer Sjögren “bjuder på sig själv”. Jag tolkar citatet som “gör bort sig”, och inser med ett ryck på axlarna att Melodifestivalen inte handlar om musik längre - det är Saturday Night Live och stjärnorna tävlar om vem som kan framstå som den största idioten.

Kvällens största idiot: Christer Sjögren - och jag passar på att samtidigt utnämna honom till årets fall från ära. Lisa Magnusson fick ju rätt på en punkt: Ni röstade fel, Sverige!

Amy Diamond, E-type - visst, många gjorde bra framträdanden ikväll, men en stjärna glänser lite starkare än andra. Björn Gustafsson, som har gjort sig känd i TV-sofforna från Parlamentet, satte ribban högt för skrattmätaren till kommande delfinaler. Det är lustigt hur simpla skämt (playback till Haddaway, diktuppläsning) kan bli fullträffar så länge rätt person läser upp dem. Tack, Björn Gustafsson - för att du förgyllde en annars så trist Melodifestivalafton. SVT, är det inte dags att ge grabben ett eget program nu?

Mina tidigare förutsägelser kastar vi i soptunnan på typiskt Sverker-manér, för de var felaktiga - tyvärr. E-Type/Poodles får köra sitt race i Andra chansen, och Christer Sjögren, av all skit ikväll, ska till Globen. Pensionärerna har röstat… Amy Diamond kom med, som jag hade väntat mig, men att dansbandskungens bottennapp skulle ta sig till final kunde jag inte ens i mina värsta mardrömmar föreställa mig - är det bara jag som drar parareller till dels Ukrainas bidrag i Eurovision förra året, dels nazistisk propagandamusik?

Som jag skrev tidigare, det är hög tid att vi stänger ner skiten. Att Christer Sjögren gick vidare är en ren katastrof, och ett slutgiltigt bevis på att Melodifestivalens, och schlagerns, glansdagar är över.

Aftonbladet, 2, 3, 4
DN, 2,
Expressen, 2, 3, 4
Sydsvenskan

Det finns många saker jag inte tycker om. Cyniker, om ni så vill, och som cyniker är det nu min högtid - Melodifestivalen är här. Media (Aftonbladet: Här, här, här, där, här, här, där) passar dessutom på att plikttroget uppmärksamma skådespelet, vilket är en riktigt sorglig historia för oss medieintresserade - bevakningen kommer nämligen att pågå i flera veckor, ständigt med samma ointressanta nyheter.

Avdankade stjärnor som Christer Sjögren försöker desperat klänga sig fast vid sin karriär, men som så många andra kommer han tyvärr att tappa greppet och falla. Förhoppningsvis har han så pass gott omdöme att han stannar hemma nästa år, till skillnad från vissa andra - gissa vem jag tänker på? Ledtrådar: Hade sin stortid i början på nittiotalet som fartfylld schlagersångerska, slog igenom med Svensktoppen-drömmen och har sedan dess blivit fanatiskt kristen tillika allvetare när det gäller musik i allmänhet. Jag ogillar religiöst hyckleri och också den här personen, då de båda har ett intimt samband. Har ni kommit på det än?

Carola Häggkvist

Carola Häggkvist är ett praktexempel på en artist som har varit stjärna, och försöker förbli så - totalt omedveten om att hela Sverige har tröttnat på att höra hennes religiösa pladder. Hon återkommer till Melodifestivalen också i år, nu tillsammans med Andreas Johnson som tyvärr har tillräckligt dåligt omdöme att medverka i den kommande farsen. Andreas Johnson är annars i mina ögon en riktigt kompetent artist. Inför kvällen har dock media valt att lägga fokus på en annan “folkkär” artist.

Amy Diamond

Som kul kruoisa kan nämnas att en vän till mig, Gustav Modin, mötte Amy Diamond i Super Troupers - någon som minns det? Troligen inte. Programmet var dock Amy Diamonds första steg på trappstegen till kändisskap, och i deltävlingen slog hon alltså ut min vän med fåtalet röster. Den lilla flickan är idag en smärre sensation, annat kan jag inte påstå - vid femton års ålder besitter hon en säkerhet på scen som får lov att ses smått sensationell, som möjligtvis kan jämföras med Michael Jacksons tidiga år i Jackson Five. Hon är segertippad vinnare ikväll, tillsammans med E-type. Jag betvivlar inte att de båda kommer att bli de som går vidare ikväll, vilket är en Melodifestivalens sämre sidor - dess förutsägelsebarhet. Några få gånger har jag blivit riktigt överraskad(där Marie Lindberg med “Trying to recall” från förra året hör till de största), och oftast blir det just de förutspådda som går vidare.

Kommer jag att se Melodifestivalen ikväll? Nej, troligen inte. Men följa den kommer jag att göra i vilket fall - det kommer SvD, Aftonbladet, DN och Expressen att se till, vare sig jag vill eller inte.