Bokrecension: ”Everything’s Eventual” av Stephen King

Det stod mellan att skriva en spelrecension och bokrecension idag; det fick bli det senare. Spelrecensionen kanske kommer senare.

Man har vissa förväntningar när man öppnar en bok med Stephen Kings namn på framsidan. Han har blivit känd för sin fingertoppskänsla vad gäller skräckmoment och terror, av det psykiska snarare än det fysiska (”BU!”-moment) slaget. Att han då släpper en novellsamling som bjuder på andra upplevelser än hårresande sådana är en glad överraskning.

Boken ”Everything’s Eventual” består av sammanlagt fjorton noveller, av vilka de flesta tillhör skräck eller thriller-facket. Anledningen till att jag skriver bokens titel på engelska är att jag har läst den engelska versionen. En översatt sådan har släppts i Sverige med titeln ”Allt Kan Hända”. Före eller efter varje novell har Stephen King också inkluderat ett kortare stycke där han berättar om novellen och om hur han tänkte när han skrev den.

En stor anledning till att ”Everything’s Eventual” har blivit en kioskvältare i hemlandet kan spåras till Hollywood, och filmen 1408 som släpptes 2007. Med John Cusack och Samuel L Jackson i spetsen gjorde filmen succé i biograferna. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var filmen som först fick mig att köpa boken. Samtidigt tycker jag, efter att ha läst igenom boken, att det är synd att de andra novellerna har hamnat i skymundan. Utöver ”1408″ håller bland annat ”The Road Virus Heads North” och ”L. T.’s Theory of Pets” väldigt hög kvalité, och är tillsammans skäl nog till att köpa den här boken.

Jag har varit förtjust i Stephen King i många år, främst tack vare hans närmast skrämmande skicklighet med ord. Vissa skulle jämföra hans språk med Quentin Tarantinos dialoger – onödigt långa. Jag håller inte med. Så snart man slår upp en bok av Stephen King känner man genast igen hans sätt att uttrycka sig, och att läsa ”Everything’s Eventual” var för mig inte bara en upplevelse sett enbart till de makabra handlingarna i novellerna. Hans fingertoppskänsla för det engelska språket bidrar till helhetsintrycket minst lika mycket.

Är du svag för böcker med skräcktema kommer Stephen King inte heller den här gången göra dig besviken. Vissa lågpunkter finns naturligtvis bland de 14 novellerna – med de som lyser starkast överglänser allt annat. Bestämmer du dig för att köpa ”Everything’s Eventual” kan du räkna med många spännande stunder framöver.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

 Förord:

Tidigare lovade jag att publicera allt jag skrev. Jag planerar att hålla det löftet. Det här är en novell som kretsar kring karaktären Jakob Ekwall, en person som jag skapade för några dagar sedan. Novellen beskriver en viktig passage i hans liv, den tid då hans flickvän sedan många år tillbaka gör slut och han sjunker allt djupare ner i en depression med spriten som tyngder kring hans vader. Novellen är en metod för mig att lära känna min karaktär, hur han agerar i olika situationer och hur hans historia ser ut. Jag har funderingar på att skriva en längre roman senare, med Ekwall som protagonist.

 Bytet av perspektiv mitt i novellen är medvetet, då jag ville pröva att skriva något i förstapersonsperspektiv (som jag annars aldrig gör). Efter ett tag insåg jag att det helt enkelt inte är min grej, och jag bytte tillbaka till tredjeperson – förstapersons-delen finns kvar enbart för kuriosa.

 Mycket nöje!

 -  En till.

Bartendern ger mig en oroad blick, som jag ger blanka fan i. Djävulen och hans moster må bo i whiskyn han häller upp, men för stunden behöver jag sällskap och någon att prata med och då fungerar djävulen lika bra som någon annan. Mostern är bara en bonus.

Dagen hade börjat bra. Jag vaknade upp i sängen vid elvatiden, ensam då Joline var på Finlandsfärja med några av sina vänner. Utan större problem släpade jag mig upp ur sängen och kastade en flyktig blick på mitt härjade ansikte i spegeln innan jag släpade mig till kylskåpet. Ett glas juice och en filtallrik fick utgöra grundstommen för dagen. Jag plockade fram gårdagens tidning som jag inte hade hunnit läsa.

De senaste dagarna hade en serie av inbrott i Villastaden fått den största uppmärksamheten i polishuset, och lokaltidningen hade intervjuat polischefen, en kvinna vid namn Lena Philhammar som jag inte har mycket till övers för. Relationen är ömsesidig.

Hon hade berättat för tidningen att de saknade misstänkta, men att de hade vissa ledtrådar som de följer upp. Vid ett av inbrotten hade det regnat kraftigt, och inbrottstjuvarna hade lämnat fotavtryck efter sig inne i huset. Allt tydde på att de var sammanlagt tre stycken, möjligtvis med en extra person som stannade kvar i bilen som de antog att de använder. Mycket var antagelser och spekulationer, och utan något egentligt att gå efter och utan några vittnen hade de inte mycket annat att göra än att vänta på nästa inbrott.

Jakob skakade på huvudet, och förträngde tillfälligt arbetet. Det var helg, han var ledig och han skulle utnyttja ledigheten till att ta det lugnt hela dagen. Han skulle höra sig av till sin kollega Martin Rickardsson på stationen och höra om de har gjort några framsteg, men inte förrän imorgon. Efter att ha bläddrat fram till serierna och läst först dem, sedan TV-guiden, klädde han på sig och gick ut.

När han gick ut blev han genast tacksam över den nya höstjackan som Joline hade envisats med att han skulle köpa. Han hade först varit tveksam och sagt att han skulle klara sig utmärkt på sin vårjacka till vintern kom på riktigt, men nu när kylan på kvällarna började närma sig minusgrader och frosten stod för dörren var han glad över att slippa frysa.

Första anhalten för dagen var Systembolaget på Gallerian Nian, då spritskåpet hemma började gapa tomt. Kvällen innan hade han spenderat tillsammans med en halv flaska whiskey och en fotbollsmatch på TV. Han var inte speciellt intresserad av fotboll överlag, och deltog sällan i snacket när stadslaget Gefle IF diskuterades på stationen, men då inget annat var på TV den kvällen kastade han in handduken. Då skulle han i alla fall ha något att diskutera med Martin och Göte på måndag.

Efter att ha fyllt kundkorgen med flaskor (och en låda vin, som han själv inte skulle röra men som Joline av någon anledning uppskattade) och betalat kassörskan styrde han stegen mot blomsterhandeln mitt i nian, och köpte en bukett med rosor. Han hade planerat att ha en romantisk middag färdig till när hon kom hem, och fick hålla tillbaka ett leende när han tänkte på vad de skulle avsluta kvällen med. Kassörskan såg lustigt på honom när hon gav honom växeln.

Han hade plockat alla rosor utom en, spritt ut kronbladen över bordet, hällt upp vinet i en karaff och fyllt på bägge glasen, samt tillagat en måltid bestående av kycklingrulader med fetaost och skinka; samma maträtt som de hade ätit på deras första dejt för nästan fyra år sedan. Han ställde fram två tända ljus på bordet, vred ner dimmern tills att ljuset i rummet var på en lagom nivå, och sedan väntade han. Det var bara en sak som fattades.

En timme passerade, en timme blev två och Jakob började bli orolig. Hade det kanske hänt något? Ljusen hade nästan brunnit ner helt och hållet. Han plockade fram telefonen, slog hennes snabbnummer och väntade. Mobilen var avstängd. Med tilltagande oro letade han upp numret till en av hennes vänner, Anna, som också var med på resan. Två signaler passerade.

-   Anna.

-   Hej, Anna, det här är Jakob, jag har inte fått tag på Joline, har det hänt något? Anna tänkte säga något, men avbröt sig. Han hörde hur någon pratade i bakgrunden. Efter ett tag återkom Anna.

-   Vänta lite.

Ett ögonblick senare kom Joline till telefonen. Han var glad över att höra hennes röst, och tänkte berätta det för henne, men hon avbröt honom. Hon var kortfattad, men lät kontrollerad. När samtalet började närma sig sitt slut hade Jakob inte långt till tårarna. Han plockade upp vinglaset, svepte dess innehåll och ställde tillbaka det nu tomma glaset på bordet.

-   Jag är ledsen, avslutade hon, och därefter hördes bara ett lågmält pipande i telefonen. Jakob satt stilla ett ögonblick, och stirrade på ingenting. Sedan reste han sig på vingliga ben och kastade in telefonen i väggen.

-   Jag också, mumlade han för sig själv. Han tömde det andra vinglaset innan han drog på sig jackan och sina skor och försvann ut i höstnatten.

Kvällen hade börjat på Brynäs gator, fortsatt vid Boulognerparken och avslutats på en nattöppen bar i gamla staden. Han stirrade tomt på väggen framför sig, och i tankarna passerade hans och hennes senaste fyra år revy. Exakt var det hade gått fel, vad han hade gjort fel, förstod han inte. Han plockade upp glaset med whisky från bordet, och tömde dess innehåll i ett svep. Han började hosta, men för tårarna som började rinna från hans ögonvrår hade inte enbart whiskyn att skylla.

Den natten sov han på en parkbänk. Det enda som skyddade honom från den bitande kylan, och från frosten som till slut hade funnit sin väg till Gästrikland, var hans nya jacka.

Jag har varit borta ett bra tag. Utöver några sporadiska uppdateringar med spelrecensioner (som jag från början har skrivit i ett annat syfte) har jag inte lagt in något nytt på månader, och den saken har det blivit dags att ändra på. Vindarna vänder ofta för mig, och just nu blåser det rätt starkt för skrivande – med andra kommer jag att lägga upp mycket skrivrelaterat (och främst noveller) den närmaste tiden.När man inte har tränat på ett tag och ska börja igen är det ofrånkomligt att man lunkar fram i halvtakt till en början – men den perioden är viktig (och rentav ofrånkomlig) om man vill komma tillbaka till samma nivå man var på tidigare. Samma tankegångar kan direkt överföras till skrivande (och alla andra verksamheter), och därför kommer jag att publicera mycket skitnoveller den närmaste tiden. Oavsett vad jag personligen tycker om något kommer det alltså komma upp till allmän beskådan – min förhoppning är att jag på så sätt kommer att öka kvalitéen på det jag skriver, medan jag skriver. Inte när jag återkommer till novellen två veckor efter publicering.Mycket nöje!

En varm sommar.
En värme olik hetta spred sig i min kropp, och den ovanligt svala junimånaden hade inte ett dugg att göra med saken. Från din hand i min, en värme genom kroppen och ett leende på mina läppar. Tidiga mornar, en sol som stiger över horisonten, ett kyligt bad och en buss in till staden. En fågel i ett träd förkunnar sommaren, en ensam blomma på en lerig äng förkunnar hopp. Din hand i min, och jag förkunnar kärlek.

(Läs mer…)

”God afton, herr Kristiansson”, sade servitören, ”önskas det vanliga bordet?”
Herr Kristiansson nickade, och dubbelhakorna spelade dragspel.
”Naturligtvis, Robban.” Servitören, som hette Robert, böjde sig i något som skulle föreställa en smakfull bugning, och gick sedan iväg mot det vanliga bordet. Genom att sätta det ena benet framför det andra och upprepa proceduren, lyckades den stora kroppshydda som var herr Kristiansson följa efter honom, inte helt utan ansträngning.

(Läs mer…)

”Ser du vad han jävlas med dig, slå honom, slå honom för faaaan!” Han kunde höra hur hans polare Anton stod bredvid och skrek, men hans hjärna tog inte in orden, han var för upptagen med personen framför honom. ”Ge honom på käften och fjolla inte runt så jävligt, han jävlas ju med dig för faan!” Gustaf höjde knytnäven, och drämde till honom rätt över näsan. Hans ansikte förvandlades till en blodig sörja, och Anton stod bredvid och hejade på honom. Gustaf plockade upp ett basebollträ, när mannen försökte resa sig upp. Gustaf höjde det, och slog honom i ryggen. Han slog igen och igen, och kunde höra ljudet från mannens ryggrad när den gick i bitar. Hela tiden stod Anton bredvid och skrek i triumf och i euforisk glädje. Plötsligt öppnades dörren, en lampa tändes, och rummet badade i ljus.

(Läs mer…)

Sedan tre års ålder hade Therim inte spenderat sin tid på någon annan plats än i sitt kök. Det var knappast ovanligt för pojkarna på gården, då köket hade många läckerheter att erbjuda för den som var snabb nog i både ben och armar. Problemet för Therim var att tyvärr aldrig var där på egen fri vilja, utan att han var där för att ta hand om disken. Det var den lott som faller på den, som är bagarens son.

(Läs mer…)

Hon öppnade ögonen, våt av svett. Hon kunde inte se något i det mörka rummet, men det behövdes inte. Hon visste vad som fanns där, inne i mörkret.
”Inte igen”, viskade hon. ”Snälla.”
Hennes böner var obesvarade, och hon visste det. Vad som än fanns där inne i mörkret, så skulle det inte försvinna förrän hon hade konfronterat det. Även den här natten skulle hon möta vad (vem?) som än fanns där ute, och efter det skulle hon åter falla in i orolig sömn. Den skulle vara fylld av mardrömmar, och först ner dagens första solstrålar sken genom fönstret skulle hon vakna.
Hon satte sig upp, och sträckte sig efter sina glasögon på sidan av sängen.

(Läs mer…)