Plattformar: Xbox 360, PC

När jag var sex-sju år, bara en liten pojkvasker, skaffade våra grannar Grand Theft Auto. Vid ett fikabesök med hela familjen upptäckte jag det som mamma beskrev som avskyvärt, och som för mig var ett himmelrike i miniatyrform. Hon tyckte att GTA var förkastligt. Hon skulle ha älskat Gears of War.

Marcus Fenix har inte haft det lätt. Han har spenderat sina senaste sju år fångenskap, och om de hårda tiderna inte med det räckte till har fjorton år passerat sedan Emergence Day, den dag då Locust lämnade planetens inre. Människorasen, redan på ruinens brant, unifierades för att möta det nya hotet och fann att de mötte en motståndare starkare än sig själva. När människornas timme närmar sig allt snabbare läggs allt på samma kort: en sista offensiv, där inga regler längre existerar. Marcus Fenix gamla synder glöms snabbt bort, och rekryteras till en elitstyrka med ett tungt ok på sina axlar – att rädda världen.

Gears of Wars story är klickéfylld, visst. Men att jag – i vanliga fall en storyknarkande spelare – kan med det i bakhuvudet ge ett spel med endast medioker handling ett så högt betyg säger mindre om spelets brister än om dess styrkor. Gears of War är, utan alla fina ord och formuleringar, helt enkelt skitkul. Starka bidragande faktorer är naturligtvis grafiken, som än idag helt klart kvalificerar sig för adjektivet awesome (ibland räcker svenska ord inte till), men de vapen som står spelaren till buds. Visst, från början till slut kommer du tveklöst att spendera längst tid med Lancern, men det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Lancern har en liten fiffig motorsåg i underredet, vilken fungerar utmärkt för att förvandla en tvåhundrakilos Locust till grå köttfärs.

Ingenting varar för evigt, så inte heller enspelarkampanjen i Gears of War. Efter att ha suttit med spelet i åtta-nio timmar (i sträck, toabesök och kylskåpsvändor exkluderade) kommer du att mötas av eftertexterna, men det betyder inte att blodbadet på något sätt tar slut där. Casual-svårighetsgraden är just det – casual. Det kommer du rätt snart märka när du återvänder för att uppleva hela kampanjen en gång till, men nu på Hardcore – och när du väl har gjort ditt där längtar tusentals spelare glatt efter dig på Xbox Live.

Det är lätt att orera sida efter sida om hur bra Gears of War är, men faktum är att det är helt fel tillvägagångssätt om man vill förklara varför det är ett av de bästa spelen i actiongenren de senaste åren – den hemliga ingrediensen i spelets framgångsrecept är väldigt enkel men glöms ofta bort av utvecklare. Gears of War är lättillgänglig och fullständig sanslös action – har du ännu inte upplevt det har du mycket kvar att hämta hos ditt Xbox 360.

Plattformar: Gamecube, Playstation 2

Vissa franchises tycker man att det bör vara svårt att misslyckas att göra spel av. Terminator är en sådan. Die Hard en annan. Baserade kring non-stop action och svettiga huvudkaraktärer, är de båda två klassiska filmserier som gång på gång har missbrukats av spelskapare. Die Hard: Vendetta är ännu ett i raden av misslyckade försök till att göra antihjälten John McClane rättvisa, och lyckas ändå, till min förtret, passera godkänt. Jag vill ju så gärna fördöma det halvhjärtade arbetet utvecklarna har gjort med spelet.

Vendetta utspelar sig ungefär fem år efter filmen Die Hard with a Vengeance, och spelet tar sin början med en gråhårig John McClane sittandes vid eftermiddagssändningarna på TV och följer nyhetsrapporteringen från ett konstevent där Piet Gruber, sonen till skurken i originalet, skänker ett saknat konstverk till stadens konstgalleri. Lucy, McClane’s dotter, är på plats och blir kidnappad av Piet Gruber. Ja, storyn luktar gammal ost, och nej, det blir inte bättre längre fram. Att den dessutom bärs fram av de absolut sämsta röstskådespelarna i spel någonsin underlättar inte för spelet – man gör tvivellöst bäst i att helt enkelt trycka förbi allt vad dialog och mellansekvens heter när tillfälle ges. McClane har naturligtvis inte Bruce Willis röst i spelet, men de har ändå lyckats gräva fram en skådis som ger karaktären hyfsad rättvisa.

Vendetta är ett hyfsat generiskt FPS, som utöver det vanliga galleriet av vapen också ger spelaren möjligheten att ta motståndare som mänskliga sköldar och arrestera dem. Detta är dock inget som spelet under något tillfälle kräver av spelaren, och i slutändan tar man ändå till ”spring-och-skjut”-lösningen då man inte får någon vettig anledning till att låta bli. Pussel har lagts in på diverse ställen, vilka oftast är av arten ”du behöver objekt A för att aktivera objekt B” – vilket flera gånger kräver att man backtrackar, vilket saktar ner spelet och många gånger känns direkt onödigt. Skjutandet är väldigt generellt, utöver att utvecklarna har lagt in en bullet-time effekt som tas i bruk när man gör headshot. Effekten tar ett bra par sekunder, och går inte att avbryta – när det så sker mitt i en eldstrid saktas tempot ner substantiellt och skalar bort spelets action.

I slutändan känns Die Hard Vendetta helt enkelt som en ofärdig produkt. Multiplayer-läget känns inlagt i sista stund, och lider av slow-downs vid flera spelare på banorna. Single-player-kampanjen är, trots okej action, en upplevelse som slås med hästlängder av flera andra spel som går att finna för samma pris, och därför ser jag ingen egentlig anledning för någon att köpa Die Hard Vendetta.

Plattformar: Playstation 2, Xbox (Xbox 360 över Live Arcade)

Det är svårt att bedöma Black. Spelet som skulle förändra hur FPS spelas – vilket låter lustigt så här i efterhand, då genren är densamma som den alltid har varit – har väldigt höga ambitioner, men även om det på vissa punkter presterar över förväntan kompenseras det genom att spelet på andra punkter inte lyckas alls. Black försöker berätta en engagerande story om en kommandosoldat, samtidigt som man i rollen av densamme tar sig fram genom stora banor och med hjälp av det vanliga galleriet av vapen blåser livet ur dussintalet fiender. Bara en del av dessa två lyckas de särskilt bra med. Gissa vilken?

Black är i grunden ett klassiskt FPS, där man med vapen i hand gör sitt bästa för att göra sig av med ”the bad guys” utan att själv stryka med i förbifarten. Det som gör spelet speciellt är dock allt kitsch vid sidan om – då Black, för att vara ett spel från förra generationen, har en förbannad massa kitsch att stoltsera med. Det första man slås av i spelet är grafiken, och man får titta på konsolen en extra gång för att försäkra sig om att det verkligen är en gammal PS2:a som står och puttrar på. Allt från vapen till miljöer är grymt snygga, såväl vad gäller effekter som modeller och animeringar. När man laddar om sitt vapen blir världen runt omkring suddig, och vapnet hamnar i fokus för att verkligen visa vilket arbete som har lagts på detaljarbetet. Nästa sak man slås av, är de förstörbara miljöerna. Black är inget Bad Company, du kan inte riva byggnader till grunden, men att gömma sig bakom samma pelare någon längre stund är sällan en bra idé då fienden gärna skjuter på den tills murbruket ligger i en hög på backen. Det tvingar spelaren att tänka i andra banor än vad som är praxis i FPS, och även om det inte förändrar något i grunden är det ett fräscht tillägg.

Jag skulle kunna utveckla den här recensionen, skriva om ljudet (som är superb) och motståndarnas AI (som inte är superb men helt klart godkänt), men i slutändan är det allt som står i det övre stycket som egentligen spelar någon roll. Alex Ward, mannen bakom Black, skrev i en artikel på Criterion Games att han ville skapa ett spel som fångade den fantastiska upplevelsen av att avfyra ett vapen. Black må vara en ytlig upplevelse, men den målsättningen lyckades utvecklarna med. Hans ambitioner om att skapa en ”larger-than-life”-upplevelse som han nämner i samma artikel kanske inte riktigt uppfylldes, men det hindrar inte Black från att vara, för att citera Picollo på forumet, ”ett utmärkt spel när man har en dålig dag”. Spelet är dock ingenting för de som gillar storyorienterade FPS – jag visste inte att jag var på sista banan innan eftertexterna började rulla.

Plattformar: PC, PS2, Xbox
Releasedatum:  13 oktober 2003

”Kort och gott” är en passande beskrivning till tredjepersonsskjutaren Max Payne från 2001, såväl som till uppföljaren Max Payne 2: The Fall of Max Payne. Med det sagt är Max Payne 2 ett spel som kan mer än väl tillfredställa gemene mans krav på en actiontitel, så länge de inte inbegriper att spelet ska vara långt och revolutionerande i gameplay. Utvecklarna Remedy har inte förändrat formulan från föregångaren särskilt mycket, men visar trots det Max Payne 2 är så mycket mer än ett urvattnat koncept.
Max Payne 2 fortsätter något år efter ettan, och följer fortfarande den olycklige polisen från LAPD som nu är olyckligare än någonsin. Efter ett till synes vanligt anrop hamnar kolliderar Max Payne med gamla vänner och minnen, och han är snart på kollisionskurs med höga profiler inom den undre världen vilket ger en bra grogrund till mängder av actionsekvenser på vägen. De som spelade ettan kommer att uppskatta flirtandet som görs med föregångarens story, men för de som inte har spelat ettan kan spelet vissa stunder kännas förvirrande – det kan krävas en andra genomspelning för att till fullo förstå berättelsen. Det är dock mer eller mindre ingen nackdel, då en genomspelning knappast kommer att ge en tillräcklig dos av den action Max Payne 2 erbjuder.

Max Payne 2 är som sin föregångare fri från förvirrande moment. Du siktar och skjuter på allt som rör sig, samtidigt som du gör ditt bästa för att själv inte bli träffad. Om Max skulle ha enbart dessa egenskaper vore spelet föga intressant, och för att råda bot på detta finns Bullet-time. Ett klick på höger musknapp leder till att världen saktar ner, undantaget Max naturligtvis. Detta ger Max möjligheten att rusa in i ett rum och meja ner ett flertal bad-guys innan de börjar skjuta på honom. Med det sagt tordes det stå rätt klart att Max Payne 2 inte siktar på att vara ett realistiskt spel, utan levererar istället snabb action när den är som bäst. Det här är en nyhet som inte fanns i ettan, och gör spelet något lättare än sin föregångare. En annan nyhet i Max Payne 2 kommer i form av Havok-fysiksmotorn, som utöver att i princip allt kan sprängas åt helvete och inför rag-doll fysik. Huruvida det är särskilt realistiskt att fienderna flyger flera meter efter att en handgranat har briserat i närheten är en sak, men det ser riktigt imponerande ut – speciellt i Bullet-time.

Max Payne 2 är en högoktanig actiontitel, men tyvärr också väldigt kort. Att spela igenom spelet kan ta runt fem-sex timmar första gången, men när man väl har vant sig vid kontrollerna och vet bakom vilka hörn fienderna gömmer sig kan man utan större problem klara av spelet på mellan tre och fyra timmar. Efter att du har klarat första svårighetsgraden i spelet låses nästa upp och det finns totalt tre stycken att klara av, där den sista kan ta ett tag att klara av. Det läggs även till andra lägen, där man i survival-stil måste överleva så länge som möjligt på en bana där det ständigt kommer nya fiender. Trots Remedys försök att förlänga spelupplevelsen så är och förblir Max Payne 2 en kort upplevelse, men den action och det historieberättande man upplever under spelets gång håller högsta klass. På de meriterna är Max Payne 2 ett spel som alla gamers med självrespekt bör ha i bokhyllan.

Plattformar: PC
Releasedatum: 23 mars 2004

Sommar, sol, vackra kvinnor på stranden och en drink med ett färgglatt parasoll i handen… Eller vänta lite nu. Semestern kan du glömma och byt ut glaset i din hand mot en grovkalibrig kulspruta – det är nämligen inte vilken paradisö som helst du har hamnat på.

Far Cry utspelar sig på en rad öar i ett obestämbart hav, där du antar rollen som Jack Carver, som iklädd ett vinnarleende och hawaiiskjortor driver ett charterföretag. Han får i uppdrag att ge den unga ambitiösa reportern Valerie Constantine från tidningen Exotic Travel lift till en av de många öarna, och avnjuta lite gassande sol innan han kan vända skutan och återvända hemåt med lite klirr-klirr i fickorna. Att bli strandsatt i tropikerna bland beväpnade legosoldater och skrämmande monster kanske genererar en bonus, men var knappast hur Carver hade föreställt sig uppdraget.

Som det märks redan nu är storyn i Far Cry knappast nominerad till en Oscar-statyett för bästa manus, men så är inte heller meningen med spelet att delge en engagerande, realistisk story. För att citera John Carmack; ”Storyn i ett skjutarspel är som storyn i en porrfilm”. Den finns där för att den förväntas göra det, men endast för att ge oss en kuliss till det som står i centrum. I Far Cry är det pang-pang som står i centrum, djungelmiljöer är spelets kulisser, och dessa två gör Far Cry till ett spel i särklass på marknaden. För att vara snart fyra år gammalt är det vansinnigt läckert, och de fantastiska vidsträckta sandstränderna lockar nästan till att lägga maskingeväret på marken och dra fram ett badlakan och ett parasoll istället. Hur mycket mer brun du nu kan bli med allehanda hemskheter prasslandes i buskarna, det är en annan fråga.

I början av spelet möter man endast legosoldater som fiender, okonventionella sådana som skriker obsceniteter när du kryper aningen för högljutt. Just krypandet står mycket i centrum, om du väljer att låta det göra så. En mätare på skärmen visar hur mycket ljud du för, och följaktligen hur mycket uppmärksamhet du tillkallar dig från soldaterna i närheten. Om pilen sträcker sig över till den röda delen av mätaren dröjer det inte lång tid innan ett antal soldater kastar sig fram genom buskaget för att göra sushi av dig. Krypandet i sig är ett riktigt bra tillägg, då det är ruskigt tillfredställande att krypa upp i ryggen på en legosoldat och köra in en kniv i skuldran på den. Tyvärr är AI:n inte alltid särskilt realistisk i den här delen. Efter att ha skjutit ett antal skott i bröstet på en av soldaterna, drar de andra fram vapnen och undersöker de omliggande buskagen. Finner de inte omedelbart något konstaterar de att det antagligen var vinden, och ställer sig och fortsätter prata med sin döde kamrat liggandes på marken.

När du senare börjar stöta på monster blir smygandet lite mindre i fokus, och ersätts med ett mer regelrätt ”run n’ gun”. Att de cheesy dialogerna mellan legosoldaterna försvinner borta är inte heller något man misstycker till. Erfarna spelare kan antagligen klara av spelet utan större problem, medan resten får finna sig i att falla död till marken mer än en gång. Spelet är rätt långt i enspelarkampanjen, och för den som vill fortsätta spela efter det finns ett onlineläge också. Detta är dock inte allt för tilltalande, och vill man spela online finns det bättre alternativ. Enspelarkampanjen allena är dock en fullt tillräcklig anledning till att köpa spelet, speciellt då man nu kan hitta det extremt billigt på nätet.

Plattformar: PC
Releasedatum: 19 maj 2002

Säger man Duke Nukem idag så tänker utan tvivel de flesta på legenden till spel som är Duke Nukem Forever, vars titel speglar spelets utvecklingstid rätt bra. Sedan finns det ett fåtal som kanske minns ett Duke Nukem innan Forever påbörjades, och innan Duke Nukem 3D släpptes 1996. Efter att ID Software hade avslutat sitt kontrakt med Apogee Software där Apogee publicerade deras side-scroller Commander Keen, använde Apogee Commander Keen-motorn till att deras egen side-scroller med en macho, blond biff i huvudrollen – Duke Nukem var född. Manhattan Project är ett steg tillbaka till den formulan, men den här gången helt i 3D.

Spelets nemesis är Mech Morphix, som har infekterat staden med ett radioaktivt medel som heter ”GLOPP”. Utöver att ha fängslat stadens exotiska dansöser har han infekterat stadens råttor, kackerlackor och krokodiler vilket har muterat dem till gigantiska, beväpnade monster som inte ens Anticimex skulle våga ge sig an. Duke Nukem är dock inte den som säger nej till en utmaning, och med vapen i hand, charmen på topp och exotiska dansöser i sikte ger sig Duke Nukem efter Morphix för att stoppa hans grymma plan och se cool ut i processen.

Det är med en hel del självdistans ARUSH Games har tagit sig an Duke Nukem-licensen. Duke Nukem har inte en vanlig livsmätare, utan har istället en ego-mätare. Blir han skjuten förlorar han lite ego, men om han å andra sidan dödar ett monster återfår han ego. När egot når noll… Ja, börja om där man sparade och försök igen. Till din hjälp i destruktionen har du sju olika vapen, men smidigt nog finns det bara tre ammunition-mätare att hålla koll på. Det roligaste av de sju är en GLOPP-pistol, som inverterar mutationsprocessen och alltså förvandlar skräckinjagande monster till sin ursprungliga form, varpå du lätt kan krossa dem med din fot. Första banan med det vapnet fylls av små griseknoar och kackerlackor, men utöver nöjesfaktorn finns det ingen vettig anledning att använda vapnet.

Spelet är indelat i åtta episoder med tre banor i varje. Spelets längd känns helt rätt, då man vid sista bossen precis har börjat tröttna på att springa runt och skjuta överdimensionerad ohyra. På varje bana finns det åtta stycken Nuke-märken att hitta, och när man har hittat tio stycken utökas mängden ammunition och ego man kan ha. Nuke-märkena är på vissa banor riktigt svåra att hitta, och man kommer att springa runt lite extra endast i avseende att finna dessa. Tyvärr trilskas kameran från stund till stund, även om det är något som man inte alltför ofta stör sig på.

Allt som allt är Duke Nukem: Manhattan Project en riktigt bra side-scroller, och med ett par mindre ändringar kunde spelet ha blivit något mer än bara en parantes i spelhjältens historia. Grafiken är funktionell och faktiskt riktigt snygg, trots att spelet börjar bli till åren. Trots spelets mindre brister är det en solid titel, och inramat med Duke Nukems patenterade personlighet (kommentarer som ”What am I, a frog?” när han undviker bilar på motorvägen och ”Motherf*cking keycards” frambringar fler än ett skratt) är det definitivt värt att kika på.