Jag tänker inte avslöja exakt hur mycket jag utökade budgeten med (inlägget blev precis betydligt mer ointressant, eller hur?), men det är första gången jag gör några faktiska intäkter på mitt fiddlande med sajter. Det är inte en helt fel känsla. Mitt tredje och sista år på gymnasiet närmar sig med stormsteg, och då jag ska delta i Ung Företagsamhet kommer jag att satsa på något snarlikt webbprojekt då. Utveckla, lansera, marknadsför, sälj till högstbjudande. Själlöst men lukrativt – that’s how I like it.

Och apropå Gamezine; sajten växer med stormsteg. Jag visste inte riktigt vad jag hade för förväntningar när jag tog tåget hem från min första fika med grundaren Alex Jonsson, men jag trodde inte att vi skulle ha nått så här långt på så kort tid. Vi har knappt varit igång ett halvår, och vi citeras redan i Metro och vårt samarbete med Nerikes Allehanda tuffar på i full fart. På förhand känns GamesCom ’09, som går av stapeln i Köln den 19 augusti och pågår i fyra dagar, som utropstecknet efter de senaste månadernas hårda arbete. Det ögonblick där sajten lämnar larvstadiet. För att uttrycka det i inte fullt så pretentiösa ordalag: Jag är så förbannat taggad att jag håller på att spricka.

Samma sak kan dessvärre inte sägas om mina känslor för den här bloggen. Minns jag rätt går mina rättigheter till domänen ut någon gång i november, och jag har inga planer på att förlänga dem. När jag registrerade domänen för lite drygt två år sedan behövde jag en plats där jag kunde skriva av mig. Det behovet fyller Gamezine mer än väl idag. Någon gång i framtiden kommer jag säkert börja blogga igen, under nytt namn och på en ny domän, men intresset finns helt enkelt inte där i dagsläget.

När man känner att solen letar sig in genom sovrumsfönstret och värmer ryggen är det dags att sluta skriva. Tjing så länge.

För att säga något om mina egna projekt har en gammal underdog gjort en hel del väsen av sig på sistone. Beach 09 är på intågande, och en hel del av dem som vill slimma midjemåttet har letat sig in på Min BMI.com. Min sketna ”räkna ut min BMI”-sida har på något sätt lyckats få en trea i pagerank, och många av besökarna klickar på annonserna. Ska rida på framgången genom att jobba på off-page optimering lite då och då. Förhoppningsvis kan jag se resultat mot slutet av sommaren.

www.goldenretrieverinfo.se är, som domännamnet antyder, en informationsida om hundrasen Golden Retrievers och vilka uppfödare som finns. Blir projektet lika lyckat som jag hoppas kan jag komma att skapa fler sidor inom samma område. Vidare har jag bestämt mig för att trappa ner på mitt engagemang i spelsajten Gamezine för en tid framöver. Jag har under en period på sex månader snittat fem artiklar om dagen, och inte även en envis fan som jag inser att man inte kan hålla det tempot hur länge som helst. Tills vidare fokuserar jag på mina egna projekt. Jag kommer att spendera en hel del tid med det i sommar.

Mycket spännande på gång framöver.

Efter några dagars arbete (dagar, inte veckor – tack WordPress) är nu Nintendo Online – spela NES-spel online – färdigställd. Jag har just nu drygt 100 spel tillgängliga, allt från Mega Man till Metal Gear, och fler tillkommer dagligen. Man spelar direkt i webbläsaren, behöver inte ladda ner någonting och allt är naturligtvis gratis.

Med det sagt har jag inte en aning om hur jag ska tjäna pengar på sidan. Det blir nästa problem att ta itu med.

Som vissa av er kanske redan har märkt, har Gamezine.se slagit upp dörrarna. Det har tagit många veckor att få sajten dit den är idag, och jag hade tur som kunde hoppa på tåget redan vid första stationen. Stort tack till Alex Jonsson, som stannade loket och lät mig kliva ombord. Skörden av redaktionens arbete hittar ni här:

Apropå mitt abonnemang hos One visade det sig att man automatiskt skriver upp sig för ytterligare ett år hos dem om man inte säger upp sig 35 dagar innan avtalet går ut. Jag tycker att det är oetiskt och oproffsigt, och om bristen på möjlighet till att koppla flera domäner till kontot inte var spiken i kistan är det här definitivt det. Hostar numera mina projekt hos Binero, vilka jag helhjärtat kan rekommendera.

Ett annat, mindre ambitiöst projekt jag har dragit igång personligen är MinBMI.com, som man kan använda för att – ja – kolla sitt BMI-värde. I princip drog jag igång det för att se hur stor förtjänst man kan göra genom ett så pass litet projekt – och än så länge ser det bra ut.

Gamezine.se

Plattformar: Xbox 360, PC

När jag var sex-sju år, bara en liten pojkvasker, skaffade våra grannar Grand Theft Auto. Vid ett fikabesök med hela familjen upptäckte jag det som mamma beskrev som avskyvärt, och som för mig var ett himmelrike i miniatyrform. Hon tyckte att GTA var förkastligt. Hon skulle ha älskat Gears of War.

Marcus Fenix har inte haft det lätt. Han har spenderat sina senaste sju år fångenskap, och om de hårda tiderna inte med det räckte till har fjorton år passerat sedan Emergence Day, den dag då Locust lämnade planetens inre. Människorasen, redan på ruinens brant, unifierades för att möta det nya hotet och fann att de mötte en motståndare starkare än sig själva. När människornas timme närmar sig allt snabbare läggs allt på samma kort: en sista offensiv, där inga regler längre existerar. Marcus Fenix gamla synder glöms snabbt bort, och rekryteras till en elitstyrka med ett tungt ok på sina axlar – att rädda världen.

Gears of Wars story är klickéfylld, visst. Men att jag – i vanliga fall en storyknarkande spelare – kan med det i bakhuvudet ge ett spel med endast medioker handling ett så högt betyg säger mindre om spelets brister än om dess styrkor. Gears of War är, utan alla fina ord och formuleringar, helt enkelt skitkul. Starka bidragande faktorer är naturligtvis grafiken, som än idag helt klart kvalificerar sig för adjektivet awesome (ibland räcker svenska ord inte till), men de vapen som står spelaren till buds. Visst, från början till slut kommer du tveklöst att spendera längst tid med Lancern, men det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Lancern har en liten fiffig motorsåg i underredet, vilken fungerar utmärkt för att förvandla en tvåhundrakilos Locust till grå köttfärs.

Ingenting varar för evigt, så inte heller enspelarkampanjen i Gears of War. Efter att ha suttit med spelet i åtta-nio timmar (i sträck, toabesök och kylskåpsvändor exkluderade) kommer du att mötas av eftertexterna, men det betyder inte att blodbadet på något sätt tar slut där. Casual-svårighetsgraden är just det – casual. Det kommer du rätt snart märka när du återvänder för att uppleva hela kampanjen en gång till, men nu på Hardcore – och när du väl har gjort ditt där längtar tusentals spelare glatt efter dig på Xbox Live.

Det är lätt att orera sida efter sida om hur bra Gears of War är, men faktum är att det är helt fel tillvägagångssätt om man vill förklara varför det är ett av de bästa spelen i actiongenren de senaste åren – den hemliga ingrediensen i spelets framgångsrecept är väldigt enkel men glöms ofta bort av utvecklare. Gears of War är lättillgänglig och fullständig sanslös action – har du ännu inte upplevt det har du mycket kvar att hämta hos ditt Xbox 360.

Sauerbraten
 
I egenskap av uppföljaren till Cube, ett av de mer välkända gratis-FPS:n, är Sauerbraten inte bara grymt snyggt utan också färgat av erfarenhet. Spelet innehåller såväl singleplayer-banor som möjligheten att gå in på nätet och sparka polarnas rumpor över fiber. Sauerbraten är ett säkert kort.

America’s Army

Titeln på America’s Army är mer beskrivande än man först kan tro – faktum är att spelet från början skapades för att låta armén träna på taktik via virtuell verklighet (vilket inte är mycket mer än en vacker omskrivning för spel). America’s Army har dock utvecklats till ett riktigt populärt FPS som spelas friskt runt om i världen. Är du villig att gå igenom en onödigt omständlig registreringsprocess är America’s Army väl värt att kika närmare på.

Wolfenstein: Enemy Territory

Spelserien Wolfenstein bör knappast vara obekant för de som kan sin spelhistoria, då Wolfenstein 3D (utvecklat av ID Software) i princip födde FPS-genren och bidrog mer än ett något annat att popularisera genren. När uppföljaren Wolfenstein: Return to Castle Wolfenstein släpptes 2003 släpptes också en multiplayer-del som tacksamt nog är helt gratis att ladda ner och spela. Trots grafik som inte riktigt når upp till nya spel är W:ET ett väldigt kompetent multiplayerspel som du inte bör missa.

Plattformar: PS2, Arkad

Under mina år som spelfantast har spelat allsköns rollspel, förstapersonsskjutare, racingspel och pusselspel – men av någon anledning som flyr mig för stunden har fighting-spel alltid varit något konstigt och svårt som jag aldrig riktigt har kunnat tagit till mig. Det kan ha något att göra med att min bror alltid krossade mig totalt med Kung Lao; det kan också bero på mina taskiga reflexer. Det här är inget Tekken 5 kan förändra – men min gamla bild av fighting-spel (konstiga och svåra) har fått ta några svåra knogmackor på käften.

Det spelläge i Tekken 5 du förmodligen kommer att spendera mest tid i är Story-läget. Alla spelbara karaktärer har sin egen historia, och sina egna motiv till att delta i ”The Iron Fist Tournament”. Varje Story-omgång består av nio stycken matcher, där varje match per norm är lite svårare än den tidigare. För varje gång du vinner turneringen och har slagit dess mästare (Jinpachi Mishima, killen som kan spotta eldbollar ur naveln) låser du upp en ny karaktär, och det ursprungliga galleriet av slagskämpar utökas snabbt med nya. Du får dessutom se en avslutande CGI-film med din karaktär, vilka ibland är seriösa men oftast helt hysteriska. Den som inte vrider sig av skratt när Raven kastar sig ner från berget, landar på ett jetflygplan och står kvar i en fräck pose medan planet försvinner bort mot horisonten bör få ett pris.

Kontrollsystemet i Tekken 5 är enkelt så det förslår. Nybörjaren kan så gott som direkt börja slunga iväg attacker, och efter någon halvtimme med samma karaktär har man börjat lära sig enklare attackmönster utan större svårigheter. Mer komplicerade kombinationer gör större skada, vilket uppmuntrar spelaren att sätta sig in i karaktären och olika attacker. Spelet är lättillgängligt och även nybörjare kan utan större problem lära sig och uppskatta sättet man spelar Tekken 5 på. Om du har svårighetsgraden nedvriden till Easy eller Normal, vill säga. Känner du dig tuff och prövar på Hard eller Ultra Hard direkt – utan tidigare erfarenheter av serien – kommer spelets inbyggda AI sparka rumpan på dig snabbare än du kan säga ”Perfect!”.

Ett tilltalande Story-läge till trots, blir spelkvällarna rätt snabbt ensamma utan vänner i soffan – Tekken 5 saknar tyvärr online-läge. En grymt tråkig miss, då spelet i nästan alla övriga bemärkelser är helt fantastiskt, men om man känner att man har gjort allt annat kan man alltid besöka Arcade-history i menyerna och ta sig en svängom i Tekken ett, två eller tre vilkas arkadversioner alla finns inkluderade i paketet. Inkluderat är även Jin: Devil Within, ett lustigt actionäventyr där man antar rollen som Jin och försöker ta sig in i G Corporations högkvarter, och får på vägen möta diverse robotar som gör sitt bästa för ett sätta en metallfot i vägen för dig. Spelet är simplifierat till döds, och med repetitiva miljöer, trist fighting och halvhjärtade plattformsmoment är det knappast något du kommer att röra igen efter första omgången – såvida du inte vill låsa upp alla karaktärer, vill säga…

Det finns många anledningar till att gilla Tekken 5. Ska man bortse från allt kitsch vid sidan om – imponerande grafik för sin tid, välgjorda ljudeffekter, tre spel för nostalgikerna – är det här fortfarande ett fantastiskt bra fighting-spel som är lättillgängligt för nybörjarna samtidigt som det erbjuder större utmaningar för de mer erfarna fighting-spelarna. Seriös combonötare eller glad amatör; Tekken 5 är ett spel som du kommer att återvända till gång på gång.

Plattformar: Playstation 2, Xbox, Gamecube

När man ska prata om Free Radical så är det svårt att inte prata om Goldeneye till Nintendo 64. Efter att utvecklingsgruppen på Rare mot alla odds lyckades göra ett framgångsrikt FPS på konsol med mer än en nyhet, kände kärnan av den lilla samlingen utvecklare att det var dags att gå vidare. De utvecklarna startade upp företaget Free Radical, vilka idag är kända för just serien Timesplitters (och magplasket Haze). Timesplitters: Future Perfect är den senaste iterationen av serien, och även om kärnan av snabb action, sjuk humor och ett färgstarkt persongalleri är bibehållen, har Timesplitters: Future Perfect också en hel del välkomna nyheter.

Den absolut största sådana, bör nog vara att spelet faktiskt har en Story-läge – vilket tidigare spel i serien inte saknade men knappast något lade någon större vikt vid. Som Sergeant Cortez, killen som var med i tvåan men ingen minns, sänds man ut på ett uppdrag att rädda världen genom att resa tillbaka i tiden, och förhindra skapandet av Timesplitters (tänk monstren ur I am Legend) innan kriget har börjat. Storyn må låta ostig, men genom ett par intressanta vändningar och fantastiska miljöer och karaktärer lyckas Story-läget inte bara underhålla utan överraska på flera sätt och vis. Man hinner under de ungefärliga åtta timmar det tar att spela igenom handlingen besöka sex olika tidsåldrar, alla med sin speciella stil. Även om det hela börjar kännas lite oinspirerat mot slutet, är besöket i ett spökhus och trippen till hippietidernas sextiotal fullständigt hysteriska. Varje tidsålder har dessutom sin egen uppsättning av vapen, och även om dessa oftast är variationer på pistol, sub-machinegun med övriga bidrar det ytterligare till spelets variation. Det är inte svårt att finna motivation för att spela igenom Timesplitters: Future Perfect en andra gång.

Om vi ska återvända till Nintendo 64 och svettiga pojkar i nittiotals-sovrum var multiplayer-läget i Goldeneye något av det mest underhållande man kunde uppleva på konsolen. Trots att cheferna för Rare uttryckte sina tvivel för läget innan produkten släpptes, blev det hela en revolution och banade väg för andra spel att följa mönster – multiplayer var det nya svarta. Killarna från Free Radical tog med sig en hel del från Goldeneye, och med det sagt är upplevelsen i Future Perfect inte över när eftertexterna börjar rulla. Multiplayer-läget, som på PS2 går att spela både split-screen och över nätet, är väldigt välutvecklat och trots relativt generiska spellägen (Capture the Bag, någon?) lyckas spelet med det extrema galleriet av spelbara karaktärer, det stora urvalet av vapen och intressanta banor samt snabb action skapa en multiplayer-upplevelse som få spel i förra generationen kan matcha. Multiplayerläget må inte ha utvecklats mycket sedan Timesplitters: 2, men det har inte heller behövts. Vissa små saker som brist på rekyl känns som onödiga missar, och drar ner helhetsintrycket något – främst för att det redan förra generationen var självklara saker.

Timesplitters: Future Perfect är, som jag tidigare skrev, ingen revolution – men det är en utveckling av serien som är väl värd att ta sig an. Med klockren humor, en välskriven om än ostig story, kompetent grafik och ljud samt ett välutvecklat multiplayer-läge är Future Perfect ett komplett paket som tilltalar och imponerar stort. Free Radical har försökt skapa ett spel som utvecklar det vi känner serien för, samtidigt som det tar den i nya riktningar – och på alla punkter har Free Radical lyckats.