Spelrecension: Quake IV

 Plattformar: PC, Xbox 360

Någonstans stagnerade utvecklingen. Spelföretagen upptäckte att det inte behövdes mer än ett biffigt vapen och en halvkrass design i en shooter, bara grafiken såg bra ut. Quake har å sin sida alltid varit revolutionerande inom det grafiska fältet, men när den grafiska ribban har blivit allt suddigare duger inte längre glänsande grafik som en kompensation för ett halvtaskigt spel. Så vad får man då, om man skalar bort pixel shaders och high-def från den fjärde iterationen ur en av spelvärldens mest kända serier? Inte mycket alls, tyvärr.

Quake 4 har adopterat grafikmotorn från storebror Doom 3, och det syns. Grafiken är i det närmaste identisk, med några få skillnader då Raven har tagit tid till att finputsa motorn som nu har börjat få några år på nacken. Spelare med Quake och Doom á 90-tal i minnet märker säkert dock en skillnad mellan de båda – Doom var från början en snabb, actionbetonad shooter, medan det första Quake var en rätt långsam historia. Rollerna blev på 2000-talet ombytta, och samtidigt som Doom 3 släpptes som en horror-baserad shooter låg ett Quake 4 i vaggan med speldesign á 1990, speldesign á Doom.

Quake 4 gör väldigt lite för att driva genren framåt, och istället för att introducera nya spelelement i en genre som går på tomgång följer spelet strömmen likt en död fisk. Rusa genom korridorer, bränn av plasma i huvudet på en köttig best och rusa vidare till banans slut. Intensivt, vilket i sig inte är en negativ sak, men att ge spelaren hjärndöd slakt är inte tillräckligt för en uppföljare till två av nittiotalets främsta titlar. Den omtalade ”twisten” i spelet, det som skulle ge spelarna nya perspektiv på FPS, är ingen större överraskning (då det spoilas för fullt på baksidan av fodralet) och innebär inte heller några förändringar för spelet i sig – du fortsätter att rusa genom korridorerna och skjuta monster. Den enda skillnaden är att du rusar lite snabbare, skjuter lite snabbare, och att det finns mer att skjuta på.

Jag vill väldigt gärna gilla Quake 4, och måste erkänna att spelet faktiskt är roligt – så pass roligt som typiskt korridorskjutande kan vara när man redan har upplevt formulan till förbannelse. Jag hoppades att Raven hade det som krävdes för att ge genren nytt bränsle, men trots det står Quake 4 och stampar på samma mark som Doom på nittiotalet.

Prenumerera på den här bloggens RSS-flöde

  Plattformar: GBA

Metroid är idag ett begrepp de flesta förknippar med actionfyllda 3D-spel med Samus Aran i huvudrollen, men för tio år sedan såg det annorlunda ut – Samus var även då den beundransvärda hjältinnan i spelen, men man fick då istället följa hennes kamp mot diverse ondska i 2D. Metroid Fusion till Gameboy Advance är ett steg tillbaka till den formulan, och visar att Samus Aran på gammalt manér i litet format fortfarande kan vara ett fantastiskt roligt spel.

Metroid Fusion är väldigt storydrivet, till skillnad från tidigare 2D-titlar i serien. Spelet börjar alltså med några scener som visar hur Samus hamnade i sin senaste situation. Under ett rutinuppdrag stöter Samus på en organism som infekterar hennes kropp och gör den till ett med hennes rustning – därav namnet Fusion. Man plockar av större delen av Samus rustning, och hon dör nästan i processen. Man får veta att organismerna, döpta ”X”, är Metroidernas naturliga fiender och genom Metroidernas minskning i antal dominerar de nu nästan universum. Ett vaccin räddas Samus liv, men hon har förändrats och är nu immun mot organismen. När ett nödrop så kommer från ett labb på en avlägsen planet är Samus inte sen med att svara på anropet, och sätter kurs mot planeten för att förhoppningsvis kunna sätta stopp för organismen ”X” en gång för alla.

Storyn är vettig och driver spelet framåt, och genom att få nya egenskaper under spelets gång kan Samus nå områden som tidigare var otillgängliga. Spelet är snabbt, du rusar från punkt till punkt utan att bry dig så mycket om att undersöka omgivningarna. Med det sagt är spelet rätt kort, runt sex-sju timmar – tyvärr måste man säga. Spelets story är en frisk fläkt, men då man inte kan hoppa över mellansekvenserna (som ibland är rätt långa) är spelet inte väl lämpat för att spela igenom flera gånger.

Och nu när vi har det negativa sakerna ur vägen… När det gäller kontroller, gameplay, grafik och ljud är Metroid Fusion oklanderligt. Du som spelade Metroid på Super Nintendo kommer definitivt känna igen dig, och återbesöket i 2D med Samus är en helt fantastiskt upplevelse får gamla såväl som nya spelare – det är utan tvekan ett av de bästa actionspelen till GBA. Den största anledningen till att Metroid Fusion känns så kort beror antagligen på att du kommer att spela igenom det på några få spelomgångar – när du väl har plockat upp det och spelat lite kommer den fantastiskt responsiva kontrollen, krispiga grafiken och smarta bandesignen hålla kvar dig i timmar. Super Metriod-fans borde definitivt skaffa det här, och det borde också alla andra som är villiga att byta kvantitet mot kvalitet i speltimmar.

Det är mindre än ett dygn sedan bloggen slog upp portarna, och jag har kämpat hårt de senaste 24 timmarna med att lägga upp inlägg i ett försök att kick-starta bloggen. Nu sitter jag här, med tekaka och Wordpress, och funderar lite. Det kanske är vettigt att låta er veta lite om hur bloggen kommer att se ut? Vill ni veta mer om mig, kan ni ju läsa Info-sidan.

Som det ser ut nu, sliter jag för fullt med att ladda upp dels nya inlägg,
dels saker jag har skrivit på andra platser tidigare.
Bland dessa är det antagligen Spelrecensionerna och novellerna som står ut mest, vilka båda har begåvats med respektive kategorier. Utöver dem, vilka sammalagt kommer att addera till runt 30 inlägg (20 spelrecensioner + 10 noveller), kommer jag också börja skriva i kategorier som just nu inte syns då de gapar tomma. Fokus läggs dock på äldre inlägg för tillfället, då jag vill kunna skriva större inlägg på allvar senare.

Jag har också hunnit skriva några Wordpress/blogg-relaterade inlägg, och just det är något jag kommer att fokusera en hel del på den närmaste tiden. Wordpress är ett fantastiskt system, men information tillgänglig på svenska är en bristvara, vilket jag har tänkt ändra på. I takt med att besökarna ökar ska den här sidan förhoppningsvis kunna tillhandahålla vettig information till en större grupp bloggare.

Nå, tillbaka till bloggandet. Jag har några artiklar på väg in, 
och materialet kommer undan dagen att öka i en strid ström.

Plattform: PC, PS2, GC, Xbox, Wii
Releasedatum: 18 mars 2005

Leon S. Kennedy konstaterar det jag redan visste, det som fick mig att tvivla på den fjärde iterationen i den närmast klassiska skräckserien. ”It’s not a zombie”, säger han. Mannen som låg död vid hans fötter hade några sekunder tidigare tagit en tugga av Leons arm, men det var inte en zombie. Vid det laget tvivlade jag fortfarande på spelet, var distanstagande. Tar man bort zombies från Resident Evil; vad har man då kvar? Tio minuter senare, med hagelbössa i hand, blåser Leon av skallen på en annan högaffelbeväpnad icke-zombie. Jag tvivlar inte längre.

(more…)